Fru talman! När stora delar av Europa låg i spill-
ror efter första världskrigets slut drogs slutsatsen:
Detta får aldrig hända igen. Aldrig mera krig. Natio-
nernas förbund bildades. Nu skulle en varaktig fred
säkras och världen bli trygg och mer demokratisk.
Två decennier senare bröt helvetet åter ut. Andra
världskriget var ett faktum. Fem år senare låg inte
bara Europa i spillror. Många länder utanför Europas
gränser drabbades brutalt. Hiroshimas och Nagasakis
utplåning blev kulmen på detta vansinniga krig och
folkmord genom fällandet av atombomberna.
Åter drogs slutsatsen: Detta får aldrig inträffa
igen. Aldrig mera krig. Förenta nationerna bildades. I
år kan vi fira FN 50 år.
"Är det något att fira? FN kan ju ändå inget uträt-
ta. Se vad som händer i Bosnien." Ja, det var en
kommentar jag fick när jag berättade att jag skulle
tala på en skola på FN-dagen. Men den som säger så
har inte förstått vad FN är, vad FN står för och vilka
enorma utmaningar FN har att hantera.
I stadgarna står det:
"att rädda kommande släktled undan krigets gis-
sel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänsk-
ligheten outsägligt lidande,
att ånyo betyga de grundläggande mänskliga rät-
tigheterna, på den enskilda människans värdighet och
värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för
stora små nationer".
Så inleds Förenta nationernas stadgar och över-
enskommelse som undertecknades den 26 juni 1945 i
San Francisco och som trädde i kraft den 24 oktober
1945.
Stadgarna fortsätter med orden:
"att i dessa syften öva fördragsamhet och leva till-
sammans i fred med varandra såsom goda grannar, att
förena våra krafter till upprätthållande av internatio-
nell fred och säkerhet".
Det är stora och förpliktande löften som medlems-
länderna säger sig vilja förverkliga.
Nu är inte organisationen starkare än sin svagaste
länk, och FN har tyvärr många svaga länkar i sin
sammanhållande kedja. Risken är stor att kedjan
brister. En sådan svag länk är FN:s ekonomi. Om alla
medlemsländer inbetalade sina årsavgifter till FN, sin
egen förening, skulle mycket av dagens svåra eko-
nomiska situation för FN klaras av. Men när bara ett
trettiotal av medlemsländerna uppfyller sina förplik-
telser är det klart att det blir nästintill omöjligt att
uträtta det som man är satt att genomföra. Det mandat
som FN har blir under sådana omständigheter omöj-
ligt. Därför blir också förväntningarna på FN orealis-
tiska.
När katastrofsituationer och outhärdligt grymma
bilder i form av svältande barn eller våldsamma krigs-
scener växer fram på våra TV-skärmar är det många
som förtvivlat frågar sig: Men varför gör inte FN
något? Dock har nog långt ifrån alla klart för sig un-
der vilka svåra omständigheter FN arbetar. Det är
därför viktigt med bred information om vad FN är och
vad FN under små omständigheter uträttar för att
förväntningarna skall vara realistiska.
USA som största avgiftsinbetalare på 25 % till
FN:s budget har stor betydelse i detta sammanhang.
USA:s släpande skuld till FN på 10 miljarder svenska
kronor kombinerat med fördröjda inbetalningar från
många andra länder gör naturligtvis situationen
mycket allvarlig. Någon förbättring är tydligen inte att
vänta som det ser ut i dag. Om de kraftiga nedskär-
ningar som i dagarna förbereds av USA:s kongress på
det här området förverkligas, kommer det att slå hårt
- ja, kanske t.o.m. äventyra hela FN-organisationen.
USA säger sig göra detta för att åstadkomma en
effektivisering av FN. Och visst är det riktigt att det
finns organisatoriska brister i en alltför stor och inef-
fektiv FN-byråkrati. Detta måste åtgärdas. Från
svensk sida har detta i olika sammanhang påpekats,
och Ingvar Carlssons kommission för globalt samar-
bete, "Vårt globala grannskap", ger exempel på vad
som måste göras. Men detta kan inte åstadkommas
genom nedskärningar. I stället bör man i dialog med
USA försöka åstadkomma dessa effektiviseringar med
förbättrat ekonomiskt stöd.
Jag vill i detta sammanhang fråga utrikesministern
om utrikesministern är beredd att ta ett initiativ för att
försöka åstadkomma en öppen och konstruktiv dialog
med USA för att på så vis genomföra rationaliseringar
och effektiviseringar inom FN-systemet, men med
bibehållna eller utökade ekonomiska bidrag. Det
borde vara möjligt att öppna en sådan dialog. Jag
skulle vilja ha utrikesministerns reaktion på detta.
Det är dock inte bara USA som sviker. Även tra-
ditionellt FN-vänliga länder börjar sända ut fel signa-
ler genom att skära i sina biståndsbudgetar. Här utgör
Sverige inte något undantag. De kraftiga nedskärning-
ar som gjorts under senare år av både den förra och
den sittande regeringen vad gäller biståndsbudgeten
är minst sagt oroväckande.
1-procentsmålet har i praktiken övergetts. I dag är
vi nere på mindre än 0,9 %, och genom den frysning
av biståndet fram till 1998 som den socialdemokratis-
ka regeringen i våras drev igenom kan vi komma att
hamna under FN:s uppsatta mål, 0,7 %.
Den budget som riksdagen beslutade om under
vårriksdagen innebar att det multilaterala biståndet via
FN-organ nu minskar med 120 miljoner kronor. Det
drabbar bl.a. Unicef, UNHCR och IPPF. Den svenska
regeringens senfärdighet och olika förbehåll beträf-
fande vädjanden från FN, exempelvis när det gällde
att svara på FN:s vädjan att ta emot flyktingar från
Bosnien, rimmar illa med Sveriges traditionellt FN-
vänliga inställning.
Den bästa födelsedagspresent som FN kunde få
vore att medlemsländerna äntligen bestämde sig för
att fullt ut ställa upp på sin egen organisation. Det
borde av alla medlemsländerna uppfattas som en
moralisk förpliktelse att göra så.
Den skrivelse som regeringen överlämnat till riks-
dagen om FN inför framtiden innehåller många bra
tankar och idéer. Skrivelsen slutar med följande ord:
"Regeringen ser det multilaterala samarbetet som
det viktigaste instrumentet för att komma tillrätta med
de stora överlevnadsfrågorna. Därför förblir Sverige
en aktiv FN-medlem. Därför stödjer Sverige helhjärtat
multilateralismen som inte bara en fråga om solidari-
tet, utan i hög grad ett uttryck för det upplysta egenin-
tresset. Därför skall Sveriges stöd för FN:s idéer och
verksamhet vara konkret, betydande och orubbligt."
Det är ord som förpliktar. För att omsätta orden i
handling duger det inte att genomdriva kraftiga ned-
skärningar i biståndsbudgeten. Det är att ge fel signal.
Även om FN hos allmänheten fått stå för mycket
av misslyckande och av bristande effektivitet är det
viktigt att framhålla, inte bara vid ett 50-årsjubileum
utan ständigt, vad FN varje dag uträttar för miljontals
människor.