Herr talman! Jag vill bara säga några ord om flyget.
Jag konstaterar att den nya borgerliga regeringen
hade väldigt bråttom att avreglera flyget. Man sade
då ungefär som man hade sagt inför avregleringen
av Posten: Vi får i efterhand se hur det går.
Marknaden får ta över, och så får vi eventuellt
korrigera i efterhand. Det fanns alltså inte några
konsekvensanalyser i förväg.
Nu har man på vissa håll uppskattat den här
avregleringen i och med att biljetterna har blivit
billigare där det finns konkurrens.
Samtidigt kan vi konstatera att avregleringen har
lett till att ett antal flyglinjer med svagt
trafikunderlag har slagits ut, och flera kommer att
slås ut. Det är ofta fråga om destinationer på vilka
man i stor utsträckning är beroende av flyget. Det
är långa avstånd, men trafikunderlaget är litet, och
det bär sig inte fullt ut på företagsekonomiska
premisser. Då krävs det ett stöd.
Nu lovar regeringen några miljoner för att
flygtrafiken mellan Umeå och Östersund skall
kunna upprätthållas, men det är helt
otillfredsställande. Vi måste enligt min mening få
en samordnad upphandling av det regionala flyget,
så att det bildas ett flygtrafiknät som hänger ihop.
Man måste få mera långsiktiga garantier för det
regionala flyget, så att man får tid för en
upparbetning av marknaden. Jag har kommunal
erfarenhet av det här. Det krävs att man håller i
gång en flyglinje ett antal år för att man skall hinna
skaffa sig kunder.
Därför måste staten ta ett samordnat ansvar för
upphandlingen av det regionala flyget där det av
regionalpolitiska skäl är starkt motiverat.
Det är enligt min mening, Kenneth Attefors och
andra, en illusion att tro att man kan lugga anslaget
för olönsam järnvägstrafik på ytterligare pengar.
Det anslaget har krympt. Om jag minns rätt var det
ungefär en miljard 1988. Det har successivt krympt,
och man har pressat ur mer och mer ur detta, och
nu är man nere på hälften av det beloppet. Så
skapar man en illusion av att man skall kunna gå ut
och upphandla ännu mer flygtrafik. Den som har
varit med om att ta duster beträffande nedläggning
av järnvägstrafik vet att det inte är så lätt. Det finns
inte så många bundsförvanter i den typen av frågor,
inte ens här i kammaren, där förnuftet anses vara
väl företrätt.
Jag tror därför att man måste hitta en annan
finansieringskälla för den här typen av upphandlad
flygtrafik. Jag tror inte att den magra statskassan
kan ge det tillskottet. Oavsett politisk majoritet
tror jag att det blir svårt att ta fram ett nytt anslag
för en sådan verksamhet.
Konkurrenskommittén har nu hittat på en modell
som innebär att man inom flygsektorn skulle kunna
åstadkomma en korssubventionering, genom en
mindre avgift på all flygtrafik, en 10--15 kr på
enskilda biljetter. Trafikanterna kommer inte att
märka det, marknaden kommer inte att märka det,
men det ger ett tillskott på 100 miljoner, kanske 150
mijoner kronor, som man kan använda för den här
typen av upphandling.
Trafikutskottets majoritet säger nu att man väntar
på regeringen. Det där är ju en vanlig teknik i
riksdagsarbetet, och vi är väl litet till mans skyldiga
till att använda den där tekniken. Jag tycker
faktiskt att riksdagsledamöterna skulle resa på sig
litet mer -- jag säger det som en allmän reflexion --
och våga ta litet mer initiativ, våga uttrycka en
uppfattning även om man har hört talas om att
statsrådet i fråga sitter och funderar och kanske
skall komma med någonting. Jag tror att det vore
välgörande för riksdagens anseende om
ledamöterna inte bara hänvisade till att frågan är
under beredning i ett departement någonstans. Vi
är ju mogna män och kvinnor, valda direkt av
svenska folket, och vi skulle ju kunna ha en åsikt
om huruvida ett sådant här system vore värt att
fundera över. Mina partivänner i trafikutskottet för
fram den åsikten i reservation 4, och den är värd sitt
stöd.
Jag har gjort den här deklarationen för att om
möjligt inpränta någon tanke som bär frukt hos
ledamöter utanför mitt eget parti.
Låt mig till detta foga att det nu pågår ett arbete
med en regionalpolitisk proposition.
Arbetsmarknadsdepartementet har skickat ut en
promemoria av Jan-Evert Nilsson där just den här
modellen förslås. Promemorian har fått ett brett
stöd i remissopinionen. Jag vet inte om
arbetsmarknadsministern står för dessa idéer och
om kommunikationsministern står för en mer
marknadsinriktad modell. Vi får väl se.
Jag återkommer i den här frågan om nu inte, mot
förmodan, reservation 4 vinner när vi går till
omröstning.