Herr talman! Statsrådet anser att det är svårt för
regeringen som måste ta hänsyn till olika grupper, och
så räknar han upp flera grupper såsom peruaner, ryska
judar och somalier. Han får det att låta som om rege-
ringen för en generös flyktingpolitik. Hade det varit
så, statsrådet Blomberg, skulle vi två inte ständigt
behöva ha dessa debatter om mänskliga rättigheter
och Sveriges uppfyllande av internationella åtagan-
den.
Att miljoner människor inte kan ta sig till våra gränser
skall inte hindra oss från att hjälpa dem eller ge skydd
till dem som lyckas ta sig hit.
Statsrådet Blomberg tolkade brevet som att alla
bosnier skall tas emot i Kroatien, men det står ingen-
ting om Kroatien i brevet. Det står så här: All Croati-
an citizen will be accepted and taken care of.
Sedan lägger statsrådet själv till Kroatien. Det står
inte Kroatien.
I flyktingskommissariatets handbok står att inne-
hav av ett nationellt pass skapar en presumtion för att
innehavaren är medborgare i den utställande staten,
men om passinnehavaren kan göra trovärdigt att pas-
set utställts av praktiska skäl för att möjliggöra en resa
är det möjligt att kullkasta presumtionen. Det är
samma typ av pass som de svenska skyddspass Raoul
Wallenberg använde i slutskedet av andra världskriget
för att rädda judar undan nazismen.
Bosnierna har tvingats att skaffa kroatiska pass för
att kunna fly till Sverige eftersom den borgerliga
regeringen införde visumtvång för bosnier från den 21
juni 1993. Att få svenskt visum är så gott som omöj-
ligt för en bosnier. Eftersom det kroatiska passet inte
ger några normala medborgerliga rättigheter till de
bosniska innehavarna och bara anskaffas för att möj-
liggöra flykten till Sverige borde de bedömas som
passport of convenience, bekvämlighetspass. Då skall
flyktskälen bedömas enbart gentemot Bosnien.
I konklusion nr 58 från flyktingkommissariatets
exekutivkommitté ställs två villkor för att en asylsö-
kande skall kunna skickas tillbaka till ett land där han
eller hon redan fått skydd.
För det första måste han eller hon vara skyddad
mot att sändas vidare till hemlandet. För det andra
måste han eller hon få en behandling som överens-
stämmer med basic human standards, dvs. grundläg-
gande mänskliga behov måste tillgodoses.
En kroatisk passhandling bevisar kroatiskt med-
borgarskap enligt lagen om medborgarskap. Det inne-
bär dock inte att passinnehavet ensamt och automa-
tiskt ger innehavaren rätt till hälso- och sjukvård, rätt
till arbete, rätt att teckna hyreskontrakt för boende
m.m. De medborgerliga rättigheterna regleras i stället
genom olika lagar, bl.a. lagen om identitetskort.
ID-kort är absolut nödvändigt för att en person
över huvud taget skall kunna söka arbete, få hälso-
och sjukvård, hyra en bostad osv. Ett sådant ID-kort
kan bara sådana personer få som har sin hemvistort i
Kroatien inskriven i passet. Den hemvistort som är
inskriven i bosnienkroaternas pass ligger i den av det
internationella samfundet erkända självständiga staten
Bosnien-Hercegovina, dvs. utanför den likaledes
självständiga suveräna staten Kroatiens territorium.
Utan flyktingstatus i Kroatien och utan möjlighe-
ter till försörjning på grund av denna lagstiftning
återstår endast att, för att kanske överleva ytterligare
en tid, ta emot bussbiljetten till Ljubuski, Livno, To-
mislavgrad, Mostar eller andra orter där kriget mellan
de olika parterna rasar och risken för att bli inkallad
till krigstjänst är synnerligen överhängande. Är det
detta som är regeringens tolkning av basic human
standards?
Vinko Pavlovic avvisades från Sverige under
hösten 1994. Här är hans beskrivning: "När vi landade
i Zagreb visste inte polisen där vad de skulle göra
med oss. De kunde varken bereda oss sovplatser eller
tala om var vi kunde få mat eller transport. De gav oss
våra dokument och sade att vi får klara oss på egen
hand bäst vi kan. Det svåraste var att se mina barn
uppleva eländet på nytt. Eftersom vi var på gatan blev
jag tvungen att kontakta min pappas gamla kusin som
är pensionär för att be om hjälp. Vi fick övernatta hos
henne.
Dagen efter besökte vi alla instanser vi tordes för
att kunna få hjälp. Samtliga svarade att de har nog
med flyktingar att vi inte kan få någon flyktingstatus.
Enda sättet att få flyktingstatus var att någon som
kunde ge oss bostad och sörja för oss kunde intyga
detta. På kontoret för flyktingar sade de att vi måste
vänta minst 2-3 månader för att få plats på flykting-
förläggningen i Gasinac.
Eftersom vi inte hade någon som kunde hjälpa oss
att överleva i Kroatien dessa månader och risken var
överhängande att man skulle skicka mig till krigsskå-
deplatsen i BiH, tvingades jag att åka till Mostar. Plats
hittade jag där hos min hustrus släktingar.
Jag är mobiliserad till militärpolisen och det är
fråga om dagar innan vi skickas vidare ut till krigs-
skådeplats. Jag är rädd för min familjs skull, för gra-
nater har börjat regna igen över Mostar och granater
väljer inte den plats där de slår ner. Häromdagen slog
en granat ner på katedralen och tog livet av två små
flickor och sårade flera barn, ett barn blev utan ben
och ett annat blev blind."
Vinko Pavlovic fick inte leva ett fridfullt liv med
sin familj. Vinko Pavlovic mobiliserades under tvång
i Mostar, i sydvästra delen av Bosnien-Hercegovina,
strax efter ankomsten dit och dödades under tjäns-
teutövning i december 1994, någon vecka efter det att
han skrivit brevet. Änkan och de två barnen befinner
sig fortfarande i Mostar.
I avvisningsbeslutet stod SIV:s standardformule-
ring: "Enligt av verket inhämtade uppgifter i Kroatien
bekräftas att förhållandena i Kroatien inte är sådana
att personer med medborgarskap i såväl Kroatien som
Bosnien-Hercegovina löper risk att återsändas från
Kroatien till Bosnien-Hercegovina. Invandrarverket
finner ingen anledning att anta annat än att Kroatien
kommer att bereda familjen Pavlovic samma skydd
som tillkommer samtliga medborgare i Kroatien."
Enligt rapport från statsrådet Blomberg i Flykting-
politiska rådet har de bosnier som frivilligt utan något
fysiskt tvång åkt tillbaka till Bosnien inget skyddsbe-
hov.