Herr talman! Jag tycker att det var bra att invand-
rarministern än en gång klargjorde det här med den
individuella prövningen. Det förekommer alltför ofta i
den här debatten den missuppfattningen att det här
handlar om kollektiva beslut. Jag tycker att det finns
anledning att upprepa att myndigheterna även med
utgångspunkt från de ställningstaganden regeringen
har tagit har anledning att pröva de enskilda ärendena
i sak.
Jag tycker också att det var bra att invandrarminis-
tern instämde i öppenheten i hanteringen av vår asyl-
politik. Men samtidigt säger invandrarministern att
han gärna skulle ha önskat att man hade kunnat lätta
på sekretessen när det gäller det här brevet. Nu har vi
fått kännedom om det på andra vägar.
Jag tror att vi bör ta upp en ordentlig diskussion
om hur vi skall använda utrikessekretessen i asylären-
den. Just detta att vi hemligstämplar viktiga be-
slutsunderlag i asylärenden skapar så mycket av
misstro och misstänksamhet och ifrågasättande av
politikens trovärdighet och innehåll. Vi bör diskutera
om vi verkligen skall använda utrikessekretessen så
ofta som vi gör i dag. Jag skickar gärna med det som
en fråga som ligger utanför det som egentligen är
ämnet för dagens debatt.
Sedan tycker jag ibland att den här debatten är litet
egendomlig på ett par punkter. Vi är överens om att vi
skall ställa krav på parterna i området. Det gäller inte
bara tillämpningen av Genèvekonventionen utan även
andra internationella konventioner. Vi måste få par-
terna i Bosnien och Kroatien och över huvud taget de
parter som är inblandade i konflikten att leva upp till
dem. Men när vi då får besked om att man tänker leva
upp till dem, tror vi inte på beskeden. Vad är det för
signaler vi sänder ut?
Jag tycker att vi måste vara så ärliga om vi skall få
någon trovärdighet i vårt agerande. Om vi i det inter-
nationella samfundet skall få någon trovärdighet i vårt
agerande mot parterna där måste vi naturligtvis lita på
de besked som de lämnar. Om det är så att man inte
lever upp till detta måste vi naturligtvis visa tydligt
hur vi agerar i ett sådant läge. Då måste vi verkligen
ta i med hårdhandskarna mot de här länderna och
klargöra att om man har skrivit på internationella
konventioner och ställt sig bakom dem måste man
faktiskt vara beredd att leva upp till dem.
Samtidigt är situationen naturligtvis den i Kroatien
att de har stora ekonomiska bekymmer. De har
mycket stora flyktingproblem. Där har vi naturligtvis
ett annat ansvar att hjälpa till på plats. Jag tycker att
Sverige borde kunna göra större insatser i närområdet.
Men jag är samtidigt medveten om att det finns be-
gränsade ekonomiska resurser. Vi för ju ständigt en
diskussion här i kammaren om andra besparingar på
andra sektorer. Då är det rimligt att vi går ut till de
kyrkor och samfund som i dag är mycket starkt enga-
gerade i den här gruppen och tar en diskussion om
vilka möjligheter de har att inte bara hjälpa till på det
moraliska planet och på debattnivån utan också att
ställa upp på den personella och ekonomiska sidan för
att göra insatser i närområdet tillsammans med de
statliga möjligheter som finns.
Jag tycker trots allt att det är den kanske viktigaste
frågan när vi nu skall diskutera under vilka former ett
återsändande skall ske. Kyrkans trovärdighet vad
gäller möjligheten att hjälpa till är i dag stor.