Herr talman! Ulla Hoffmann talar om att vi inte
har några hundraprocentiga garantier. Det är klart att
det alltid är svårt, för att inte säga omöjligt, att i nå-
gon situation i livet få en hundraprocentig garanti.
Sådana garantier finns normalt inte. Vi kan inte heller
garantera till hundra procent.
Vi kan bara notera att grunderna för besluten - jag
kommer att upprepa det vid flera tillfällen - är att
personer som avvisas till Kroatien men som har sitt
ursprung i Bosnien inte avvisas vidare av kroatiska
myndigheter till Bosnien-Hercegovina. Det är grun-
den för våra beslut. Vi har inte fattat något beslut i
syfte att kringgå vår egen praxis, som innebär att vi
inte själva återsänder någon person till Bosnien.
Vi vill inte heller att människor mot sin vilja skall
tas ut i krigstjänst. Det ingår också i vårt beslutsunder-
lag. Det är en förutsättning.
Tidigare har vi fått sådana indikationer och för-
säkringar från den kroatiska regeringen, som också
har undertecknat Genèvekonventionen utan några som
helst undantag. Det är mycket viktigt att komma ihåg
det.
På samma grund som Sverige och den svenska re-
geringen nu tog ställning har också UNHCR i Sverige
sagt okej till regeringens beslut. Det är viktigt att man
inte har någon annan uppfattning. Förutsättningarna är
desamma - inget återsändande till Bosnien och inget
uttagande till krigstjänst.
Det Gustaf von Essen sade tänker jag inte kom-
mentera särskilt. I huvudsak höll han med om den
bedömning vi har gjort. Jag finner ingen anledning att
särskilt kommentera det.
När det gäller Rune Backlunds anförande vill jag
understryka den individuella förändringen att rege-
ringen har gjort ett politiskt ställningsstagande och
lagt fast en praxis som redan tidigare gällde, där en
folkpartistisk invandrarminister och en borgerlig re-
gering ansåg att man skulle kunna göra så här. Det
beslutet fattades i maj. Såväl i det sammanhanget som
nu sker en individuell prövning. Det gör det alltid - i
alla sådana här fall. Som människa har man den rät-
ten. Det finns också inskrivet i konventioner och
lagstiftning, vilket vi följer till hundra procent.
Det finns uppgifter i medier om att vi inte skulle
göra det utan att myndigheterna har beslut i klump.
Det är en helt felaktig utgångspunkt när man diskute-
rar dessa frågor. Det finns en individuell prövning och
den tillämpas också.
Rune Backlund är litet kritisk till hanteringen av
den här frågan. Vi skulle önska en något öppnare
attityd. Jag har ingen annan uppfattning. Jag har för-
sökt att vara så öppen jag kan vara i olika samman-
hang, utan att trampa på de nödvändiga sekretessreg-
lerna. I går offentliggjorde den kroatiske ambassadö-
ren ett brev. Jag och den svenska regeringen välkom-
nade ett offentliggörande. Det var precis vad vi ville.
När det gäller kyrkor, samfund och engagemang
tycker vi precis som Rune Backlund. Tanken är också
att vi på olika sätt skall försöka fortsätta att utveckla
samarbetet med kyrkor, samfund och frivilligorgani-
sationer, som är ganska omfattande. Det gäller också
hjälpinsatser i Bosnien-Hercegovina, Kroatien och en
lång rad andra länder. Det är någonting som vi själv-
fallet har all anledning att fördjupa och utveckla.
Lars Leijonborg är opportunismens mästare. Han
tillhör ett parti som i regeringsställning har haft an-
svar för den här politiken. När vi fattar samma beslut
och fullföljer den folkpartistiska politiken i det här
avseendet anses det i stället vara inhuman flykting-
politik. Det gällde dock icke när samma beslut fatta-
des av den förra regeringen på förslag av den folkpar-
tistiska invandrarministern Birgit Friggebo. Jag tycker
att det är ett egendomligt sätt att agera. Det är inte
särskilt trovärdigt att en partiföreträdare lägger upp
sin debatt på det här sättet. Det är faktiskt litet tråkigt
att man inte vågar stå för den politik som man själv
har sagt sig vilja föra när partiet var i regeringsställ-
ning.
När det gäller att dela bördorna, Ragnhild Pohan-
ka, är Sverige det land som mest av alla har tagit ett
stort ansvar och kommer att ta ett stort ansvar. Vi har
i runda tal tagit emot 100 000 personer i Sverige från
det forna Jugoslavien. Det är mer än något annat land
i ett europeiskt perspektiv kan visa upp. Sedan 1991
har vi satsat 900 miljoner kronor på insatser i det
forna Jugoslavien via UNHCR, FN-styrkor och på
annat sätt. Vi delar bördorna. Vi har tagit ett stort
ansvar, och det skall vi fortsätta med.
Rose-Marie Frebran säger att regeringen förnekar
att desertörer fanns med bland de personer som rege-
ringsbeslutet gällde. Det har regeringen inte gjort. Det
fanns inga personer som har deserterat från den kroa-
tiska armén, om de sedan har deserterat från en armé i
Bosnien är det en annan sak.
Vi bygger hela vårt beslut på att personer inte
skall sändas till Bosnien-Hercegovina. Då måste and-
ra beslut fattas av våra myndigheter. Om myndighe-
terna själva så önskar skall nya ärenden för praxissty-
rande beslut översändas till den svenska regeringen.
Våra villkor är slutligen - återigen - att människor
inte återsänds till Bosnien och att man inte mot sin
vilja tas ut i krigstjänst. Då måste också andra beslut
fattas.