Herr talman! För att det skall bli tydligt vad rege-
ringens praxisbeslut den 16 februari egentligen bety-
der för de människor som nekas skydd hos oss lämnar
jag ordet till mannen i ett av de tre regeringsärendena:
Jag heter Marinko. Jag, min fru Valentina och vå-
ra barn är en av de bosniska familjer som Sveriges
regering torsdagen den 16 februari beslutade att avvi-
sa till Kroatien. Jag är katolsk bosnier, född och upp-
vuxen i Bosnien. Min fru är också född i Bosnien,
men ortodox. Därmed räknas jag som kroat, medan
min fru betecknas som serb.
När vi lämnade Bosnien fick vi inte några bosnis-
ka pass, som vi borde ha haft; män i krigsduglig ålder
får inte pass, och de som är ortodoxa får heller inga.
Jag tvångsmobiliserades. Ingen vid sina sinnens fulla
bruk låter sig mobiliseras till styrkor som när som
helst kan anfalla och döda hustru och barn. Jag såra-
des i strid och sattes i serbiskt fångläger. Efter fångut-
växling fick jag inre tjänst i armén, eftersom jag gick
på kryckor.
Jag beslutade mig för att desertera, och min familj
och jag flydde via Kroatien, där vi skaffade kroatiska
pass. I Kroatien kunde vi inte stanna. Där rådde en-
dast en vapenvila, som ständigt bröts. Läget i Kroati-
en var så osäkert att vi flydde vidare.
Vi kom inte till Sverige för att ta något av svens-
karna, inte för att söka lycka eller materiell vinning.
Den lyckan hade vi i vår hemstad i Bosnien. Den kan
inget ersätta. Vi ville inte ha något krig. Vi ville inte
tvingas på flykt. Vi ville inte bli utrensade. Vi var
nöjda med det liv vi hade.
Vi kom till Sverige för att söka skydd undan den
slakt och terror som kriget i Bosnien innebär. Vi kom
till Sverige för att Sverige låg tillräckligt långt bort
från det helvete där människor torteras och mördas
därför att de är muslimer, kroater eller serber. Vi kom
till Sverige för att vi inte ville vara brickor i detta
krig.
Jag, Marinko, vill inte bli tvingad att skjuta och
mörda dem som kallas serber. Jag riskerade att skjuta
min fru, mina barn och deras kusiner. Vi kom till
Sverige för att vi trodde att Sverige och de fredsäls-
kande svenskarna kunde ge oss det skydd vi behöver,
dels från att dödas, dels från att tvingas döda.
Kroatien står inför en uppenbar krigsfara om Un-
profor försvinner den 31 mars. Läget har inte varit så
allvarligt sedan 1992. Då, när risken för krig ökar,
beslutar Sveriges regering att sända oss till Kroatien.
Sverige kan inte göra mycket åt det krigets van-
sinne som pågår i Bosnien-Hercegovina. Sverige kan
inte göra mycket för att förhindra de mord och de
våldtäkter som begås där nere eller förhindra den
tortyr och den etniska rensning som pågår. Men Sve-
rige kan förhindra att de människor som liksom vi har
sökt skydd blir offer för mord eller våldtäkt, tortyr
eller annan förnedrande behandling. Sverige kan ock-
så förhindra att vi män tvingas begå dessa krigsförbry-
telser. Ändå beslutar Sveriges regering att vi skall
sändas till Kroatien.
Vi är inga lycksökare. Vi har inte bett om bilar
eller lägenheter. Det enda vi har bett om är skydd, en
tillfällig fristad.
Vad skall jag göra? Vart skall jag åka för att rädda
min familj, mina barn från ett krig där deras egen far
kan bli den som tvingas döda dem? Vad skall vi göra,
vart skall vi åka för att få en tillfällig fristad undan
detta vansinne? Vem i Sverige garanterar att det inte
åter blir öppet krig i Kroatien? Vem har fått de garan-
tierna?
Undertecknat: Marinko Dragicevic.
Det var bara några månader sedan som ordföran-
den i Utlänningsnämnden, generaldirektör Johan
Fischerström, fick brev från talmannen i Europapar-
lamentet, Klaus Hänsch. Kopior skickades också till
statsminister Ingvar Carlsson och talman Birgitta
Dahl. Talmannen vädjade på uppdrag av ett enhälligt
utrikesutskott om att en desertör från den serbiska
armén i Kroatien som vägrat skjuta en kroatisk krigs-
fånge inte skulle avvisas från Sverige. Europaparla-
mentet ansåg att denne desertör på grund av sin väg-
ran att delta i ett fördömt krig borde kunna omfattas
av 1951 års flyktingkonvention. Utlänningsnämnden
har nyligen upphävt avvisningen i just detta konkreta
fall.
FN:s flyktingkommissariat i Zagreb skrev den 9
januari i år ett brev till den danska ambassaden i Zag-
reb angående situationen i Kroatien för bosnier med
kroatiskt pass.
"Under mobiliseringen av bosnienkroater i slutet
av 1993 var det nästan enbart bosnienkroater med
kroatiskt medborgarskap som inkallades i den kroatis-
ka armén.
Enligt den kroatiska grundlagen kan kroatiska
medborgare inkallas till den kroatiska armén.
Bosnienkroater som inte har uppehållstillstånd i
Kroatien eller efter att ha återvänt från tredje land inte
kunnat få uppehållstillstånd i Kroatien kan inkallas till
den bosnienkroatiska eller bosniska regeringsarmén
efter att ha återvänt till Bosnien-Herzegovina."
Regeringen säger sig ha fått garantier av den
kroatiska ambassadören i Sverige för att inte någon
tvångsvis vidaresänds till Bosnien-Hercegovina.
Samtidigt nås vi av ett meddelande från United Na-
tions Centre for Human Rights Field Office i Zagreb.
Den kroatiske försvarsministern annonserade på mån-
dagen den 28 mars en allmän mobilisering av alla
män i Zagrebområdet för tjänstgöring i väpnade styr-
kor. Mobiliseringen gäller alla män födda 1978, män
som inte ännu är registrerade i de väpnade styrkorna
och barn till flyktingar födda 1978 som bor i huvud-
staden. 17-åriga pojkar mobiliseras nu till de väpnade
styrkorna.
Jag har frågat statsrådet tidigare, och jag frågar
igen: Varför skall Sverige vara det första landet att
sända tillbaka bosnier med kroatiska pass till Kroati-
en?