Herr talman! Den offentliga debatten om bosnien-
kroaterna under de senaste veckorna är egentligen en
mycket bra illustration till hela det flykting- och in-
vandrarpolitiska dilemmat.
En speciell grupp hamnar i strålkastarljuset. All
uppmärksamhet koncentreras på den, och åtminstone i
den massmediala debatten reduceras problemet till en
fråga om jag och den svenska regeringen är litet kor-
kade som inte kan tolka juridiskt språkbruk. Sannolikt
är vi också ondsinta och ser gärna att människor sänds
tillbaka till död och elände.
Borta är alla andra grupper som också har sökt
asyl i Sverige. Borta är alla de miljoner som aldrig har
tagit sig till våra gränser och heller aldrig kommer att
kunna göra det. Möjligen är det rent mänskligt för-
ståeligt att vi värjer oss för det outhärdliga och väljer
att nöja oss med ett djupt känt men väl avgränsat
engagemang för några som står oss nära, några som vi
har träffat och några som har tagit sin tillflykt till vår
kyrka.
Regeringen, och för den delen också en ansvars-
full opposition, har inte den möjligheten. Vi tvingas
att se på alla eländen samtidigt, eftersom de pågår
samtidigt. Vi kan inte lägga några saker åt sidan för
framtida bruk, och vi kan inte bygga beslut på rykten
och massmediereferat. Därför har både den tidigare
och den nuvarande regeringen gjort upprepade försök
att skapa klarhet i Kroatiens inställning och handlande
gentemot bosnienkroaterna.
Vid en FN-konferens i Genève den 7 juli 1994 ut-
talade chefen för den kroatiska flyktingmyndigheten,
doktor Adalbert Rebic, att återvändande till Bosnien-
Hercegovina skall ske på ett frivilligt, välorganiserat
och säkert sätt. Sedan rykten förekommit om att
Kroatien tvingade bosnienkroater tillbaka till Bosni-
en-Hercegovina sändes en delegation med represen-
tanter för regeringskansliet och Invandrarverket för att
undersöka saken. Vi kunde inte få några belägg för att
sådant hade skett.
I det brev som kroaterna nu har offentliggjort för-
säkrade Kroatiens utrikesminister att alla kroatiska
medborgare kommer att tas emot i Kroatien oavsett
var de tidigare har haft sin hemvist. Utöver dessa
försäkringar gjorde jag själv, min statssekreterare och
en tjänsteman från regeringskansliet en resa till Kroa-
tien och Bosnien-Hercegovina i december 1994. Jag
träffade ledande kroatiska företrädare som återigen
försäkrade att inga kroatiska medborgare tvångsvis
sänds till Bosnien-Hercegovina. Jag besökte även
Mostar och omgivande städer och träffade bosnien-
kroater som sökt asyl i Sverige och avvisats till Kroa-
tien. De hade sedan fortsatt tillbaka till Bosnien-
Hercegovina, men ingen av dessa uppgav att de ut-
satts för någon form av tvång.
Det var först efter dessa resor, uttalanden och för-
säkringar kompletterade med ytterligare information
från andra källor som besluten fattades i tre enskilda
ärenden den 16 februari i år. Beslutet var för övrigt
detsamma som den tidigare regeringen fattade den 26
maj 1994. Vi gjorde alltså samma bedömning som
den tidigare regeringen, nämligen att bosnienkroater-
na hade skydd i sitt medborgarskapsland Kroatien.
I detta läge säger en del debattörer: Okej, bosnien-
kroaterna kommer inte att förföljas i Kroatien eller
skickas tillbaka till Bosnien-Hercegovina just nu, men
allt är ju så osäkert där nere och vem vet vad som kan
hända om några dagar eller veckor?
Inte heller jag eller regeringen kan naturligtvis
skaffa några garantier för framtiden. Därför har jag
hela tiden poängterat att förändringar i verkligheten
också kan påverka beslutsfattandet.
Regeringen har fattat beslut i tre enskilda ärenden.
Resterande ca 5 000 asylsökande kommer självfallet
att bedömas individuellt av Invandrarverket och Ut-
länningsnämnden. Det innebär att man skall ta hänsyn
till om det i något enskilt fall finns speciella omstän-
digheter som ändå bör leda till att personen i fråga får
stanna. Det ingår också i SIV:s och Utlänningsnämn-
dens uppgifter att hålla uppsikt över utvecklingen i
Kroatien. Om förhållandena där skulle förändras på
något avgörande sätt ingår det i både SIV:s och Ut-
länningsnämndens uppgifter att omedelbart ta hänsyn
till det i sitt beslutsfattande.
Men även om t.o.m. de flesta människor skulle
kunna bli överens om att den asylrättsliga grunden för
att man skall ge bosnienkroaterna skydd i Sverige
saknas är det flyktingpolitiska dilemmat självfallet
inte löst. Nu återstår den fruktansvärt svåra frågan om
de inte ändå, av ren välvilja och mänsklig omtanke,
borde få stanna i Sverige för alltid eller åtminstone för
en tid. Eftersom de har det mycket bättre här än i
Kroatien och eftersom så många engagerade och
hängivna människor vill detta skulle det handla om att
ge tillstånd av humanitära skäl. Det är kanske där de
allra svåraste stunderna kommer för dem som inte har
lov att bara titta på en tragedi åt gången. Det är då vi
också tvingas ta ställning till kurder från Irak och
Turkiet, ryska judar, hivsmittade och aidssjuka från
Afrika, avvisade eritreaner som har väntat i åratal på
att deras hemland skall acceptera att de återvänder,
kubaner som bara vill bort från hemlandet, peruaner
som hamnar i skottlinjen mellan Sendero Luminoso
och regeringstrupper, assyrier/syrianer som drabbas i
konflikten mellan PKK och den turkiska regimen,
afghanska flyktingar som tar sig hela den långa vägen
genom forna Sovjet för att sätta sig i en minst sagt
bräcklig farkost över Östersjön m.fl.
Är det levnadsförhållandena för bosnienkroater i
nuvarande Kroatien som är den nedre gränsen för våra
humanitära bedömningar? Skall alla andra som har
det ännu sämre utan att vara förföljda också ha rätt att
få stanna här i Sverige, eller skall det gälla olika stan-
darder för olika nationaliteter? Skall somalier eller
kubaner tvingas acceptera sämre förhållanden än
bosnienkroaterna? Och skall det faktum att kyrkor,
kulturpersonligheter och vanligt folk inte engagerar
sig lika starkt i deras sak spela någon roll för bedöm-
ningarna? Skall det vi gör inom flyktingpolitiken
genom mottagande här i Sverige ha några som helst
konsekvenser för vad vi kan göra för flyktingar i t.ex.
UNHCR:s läger runt om i världen?
Jag kan inte och tänker inte besvara de här frågor-
na, utan lämnar dem öppna för den kommande debat-
ten. Möjligen skulle jag vilja lägga ytterligare en fråga
på bordet: Har inte också invandrarnas situation i
Sverige något samband med besluten om bosnienkroa-
terna? Varför finns inte samma djupa och varma en-
gagemang, som nu ljuder högt och rent för att bosni-
enkroaterna skall få stanna, när det gäller invandrar-
nas villkor i det svenska samhället, deras rätt till arbe-
te, bra skolutbildning för sina barn och delaktighet i
vårt samhälle?
Se positivt på alla dessa opinionsyttringar, uppma-
nade mig häromdagen ärkebiskopen Weman. Jag
försäkrar er att jag ser positivt på dem. Jag skulle
t.o.m. vilja ha fler starka, positiva opinionsyttringar
för flyktingarnas och invandrarnas sak.
Allra sist vill jag en gång till understryka: Det be-
slut som regeringen fattade i februari bygger på den
omständigheten att bosnier med kroatiska pass inte
återsänds till Bosnien-Hercegovina. Våra myndigheter
har en praxis fastlagd som innebär att man inte från
Sverige avvisar bosnier till Bosnien-Hercegovina. Det
vore för den svenska regeringen fullständigt främ-
mande att avvisa personer som kommer från Bosnien
men som har kommit via Kroatien och är kroatiska
medborgare och att acceptera att dessa människor via
Kroatien återsänds till Bosnien. Det accepterar den
svenska regeringen inte, det är väldigt viktigt att
komma ihåg.
Dessutom: Om det visar sig vara så, vilket rege-
ringen har förutsatt att det inte är, att män i vuxen
ålder i Kroatien skulle tas ut i krigstjänstgöring, är
detta naturligtvis också en omständighet som gör att
myndigheterna har att ompröva de aktuella besluten
och väga in den omständigheten i den fortsatta pröv-
ningen. Den svenska regeringen har förutsatt att per-
sonerna i fråga inte kommer att kallas in till fronten i
kriget.
Detta är utgångspunkterna för regeringens politik.
Vår bedömning är alltså att de personer som det gäl-
ler, de tre som regeringen har fattat beslut om, har
skydd i Kroatien, att de inte kommer att återsändas till
Bosnien-Hercegovina och att de heller inte tas ut till
krigstjänstgöring i Kroatien.
Tack, herr ordförande!