Herr talman! Jag blir väldigt tjatig, men det måste
sägas varje gång eftersom det inte tas i beaktande i
diskussionen från flera debattörer. Vad regeringen
grundar sitt beslut på är brevet som utrikesminister
Granic skrev till den svenska ambassadören i Kroati-
en, och därmed också till regeringen, i oktober förra
året. Jag skall läsa ett stycke ur det: Den kroatiska
regeringen är också medveten om och har accepterat
den svenska regeringens beslut av den 26 maj 1994
rörande avslag på asylansökningar gjorda av kroatiska
medborgare med hemvist i Bosnien-Hercegovina.
Den kroatiska regeringen önskar framhålla att alla
kroatiska medborgare kommer att accepteras och tas
om hand oavsett var de tidigare haft sitt registrerade
hemvist.
Det är väldigt tydligt. Kroatien kan ju inte, som
någon har påstått, bestämma över någon annan na-
tions territorium. När utrikesministern i Kroatien
skriver till den svenska regeringen menar han självfal-
let Kroatien. Det borde inte behöva sägas. Om den
svenska utrikesministern skriver något görs det å den
svenska regeringens och den svenska nationens väg-
nar - inte någonting annat.
Därmed har det mellan de kroatiska och svenska
regeringarna ändå gjorts ett väldigt tydligt klarläggan-
de om vad man garanterar dem som avvisas från Sve-
rige och återvänder. Det upprepades i går av den
kroatiska ambassadören här i Stockholm. Det sades på
samma sätt.
Mot den bakgrunden, och tills någonting annat
bevisas, måste vi tro på att den kroatiska regeringen
vill leva upp till FN-konventionen och det man själv
har undertecknat utan undantag. Det är viktigt att vi
gör det. I annat fall är det fullständigt omöjligt att föra
en seriös debatt och diskussion mellan stater. Det
finns hittills ingenting som tyder på att Kroatien
skulle ha åsidosatt det man själv har sagt sig vilja
uppfylla.
Det ligger också i regeringsbeslutet om praxis-
styrningen. Vi har alltså fått skriftliga och muntliga
garantier.
I övrigt handlar det om vad Rebic har sagt. Jag vill
då redovisa följande. När Washingtonöverenskom-
melsen som lade grunden för den muslimsk-kroatiska
federationen i Bosnien-Hercegovina ingicks, uttryck-
tes en rad olika avsiktsförklaringar som man knöt
förhoppningar till i försöken att stabilisera händelse-
utvecklingen i fredligare banor. En sådan avsiktsför-
klaring från parterna i denna överenskommelse var att
personer som drivits på flykt på grund av konflikten
skulle kunna återvända när förhållandena så medger.
Denna avsiktsförklaring har lett fram till att man
mellan Kroatien och Bosnien avtalat närmare om hur
detta skulle kunna förberedas. Det måste sägas nu,
och uppenbarligen igen och igen, att det är en fråga
om frivillig repatriering, återvändande, som närmare
regleras i denna artikel.
I sammanhanget måste sägas att det är i princip
ingenting som skiljer denna ambition att lösa ett flyk-
tingproblem från den ambition som vi här hemma i
Sverige följer när vi försöker skapa förutsättningar för
bosnier att kunna frivilligt återvända och delta i åter-
uppbyggnadsarbetet när det väl blir läge för det. Det
är för resten samma slags flyktingpolitik som ligger
bakom den bedömning man har gjort i flertalet euro-
peiska länder, när man till skillnad från Sverige har
givit tillfälliga uppehållstillstånd i avvaktan på att
flyktingar skall kunna återvända när mer fredliga
förhållanden gäller.
Det är viktigt att vi har detta klart för oss. Detta är
vad Rebic pratar om. Det är de signalerna vi har fått.
Några andra signaler har vi inte kunnat uppfatta. Vi
har dessa garantier, och man förbereder en frivillig
repatriering när förhållandena så medger, precis som
vi gör i Sverige när vi vill rikta ett erbjudande till dem
som själva önskar återvända till Bosnien och bygga
upp landet, när förhållandena i Bosnien är sådana att
det är möjligt att återvända.
Ulla Hoffmann kräver för ett återsändande, om jag
har förstått det rätt, att jobb och bostäder skall ställas
till förfogande. Det är alltså mycket långtgående krav
som inte ens den svenska riksdagen eller regeringen,
vare sig den förra eller den nuvarande, ännu kan er-
bjuda människor som lever och skall verka i Sverige.
Det är 600 000 människor som inte har något jobb.
Dess värre är det också så att många människor inte
har bostad. Det kan man inte alltid garantera, inte ens
i Sverige. Vi kan självklart inte heller göra det i
Kroatien. Det är så. Det är svåra omständigheter för
många människor.
Till Rune Backlund vill jag återigen säga att jag
håller med om hans resonemang inte minst när det
gäller att öka möjligheterna till samverkan med kyr-
korna och frivilligorganisationerna också för att hjälpa
i närområdet.
Lars Leijonborg säger precis det som jag sade,
nämligen att det inte får vara frågan om att de perso-
ner som återvänder till Kroatien tas ut i krigstjänst.
Det tycker inte jag heller. De får inte återsändas till
Bosnien, säger Lars Leijonborg. Det tycker inte jag
heller. Visar det sig att de gör det och Kroatien inte
kan uppfylla de löften man har gett till den svenska
regeringen, har Utlänningsnämnden och Invandrar-
verket att göra en ny prövning av ärendena i fråga. Då
får detta ligga till grund för den nya prövningen. Då
kommer sannolikt besluten också att bli att man inte
kan återsända dessa människor. Vi har, som Ragnhild
Pohanka mycket riktigt har sagt, en praxis att inte
skicka tillbaka människor till Bosnien.