Fru talman! Vi kristdemokrater delar en hel del i
de uppfattningar som regeringen framför i sin skrivel-
se angående EU:s regeringskonferens. Detta gäller
faktiskt också - liksom för den kristdemokratiska
EPP-gruppen i Europaparlamentet - en gemensam
politik för ekonomisk tillväxt och sysselsättning, det
som i Sverige brukar kallas för en sysselsättningsuni-
on. Men bara om det får den inriktning och de verktyg
som verkligen ger nya och riktiga jobb. Ett sådant
projekt var ju t.ex. de fem punkter för sysselsättning
och tillväxt som EU:s stats- och regeringschefer enade
sig om vid toppmötet i Essen för ungefär ett år sedan.
Tyvärr har regeringen sedan i praktisk politik gått rakt
emot det som beslutades där. Detta måste verkligen
vara en besvärande punkt i regeringens meritlista i
kampen för en gemensam finanspolitik.
I den skrivelse som i dag läggs på riksdagens bord
pekar regeringen mycket riktigt på att endast om sam-
arbetet avser konkreta resultat som bidrar till männi-
skors trygghet och välstånd, då kan EU få den för-
ankring hos medborgarna som i dag är bristande. Mot
den bakgrunden är det något outgrundligt att regering-
en inte är beredd att ta i anspråk de medel och de
verktyg som skulle krävas för att uppnå sådana resul-
tat som människor nu faktiskt efterfrågar och där EU
skulle kunna leverera lösningar som förbättrade vår
vardag. Det är något märkligt att de som talar om en
sysselsättningsunion stannar vid ett svagt mellanstat-
ligt samarbete utan en förpliktande unionsprocess som
när det t.ex. gäller den inre marknaden och den fria
rörligheten. Är inte den ekonomiska tillväxten och
jobben lika viktiga som den fria rörligheten?
Samma tvehågsenhet gäller på miljösamarbetets
område, trots de berömmande orden från Helena
Nilsson. Men regeringen måste ju utforma en sam-
manhängande och tydlig miljöstrategi för Sveriges
agerande under regeringskonferensen och i det löpan-
de arbetet framöver.
Frågan är nu: Hur tänker regeringen hantera frå-
gan om miljöskatter? Det gäller t.ex. frågan om mi-
niminivåer för koldioxidskatt. Är inte detta, Mats
Hellström, rätt tillfälle att driva frågorna om en koldi-
oxidskatt och om en skatteväxlingsprincip? Krävs det
inte majoritetsbeslut på miljöskatteområdet för att
även få med motspänstiga medlemmar?
När det gäller de institutionella frågorna har rege-
ringen en utgångspunkt som med några undantag
delas av oss kristdemokrater. Utvidgningen av EU till
ansökarländerna i Baltikum, Öst- och Centraleuropa
är vår generations största utmaning. Sverige skall
också bli motorn i arbetet för ökad öppenhet och för-
enkling i hela EU-systemet.
Regeringen kommer av skrivelsen att döma att
motsätta sig en omviktning av rösterna i rådet. Det är
bra. Det är också bra att man kommer att driva kravet
att varje land skall ha en representant i kommissionen.
Men regeringen borde också motsätta sig de planer
som finns på att minska antalet ledamöter i parlamen-
tet, något som inte tas upp i skrivelsen. Det finns de
som hävdar att antalet ledamöter skall minskas till
700, vilket alltså bara är dubbelt så många som antalet
ledamöter i denna kammare. Vi representerar här
Sveriges 8,5 miljoner invånare. Det vore orimligt om
Sverige efter en utvidgning av EU skulle represente-
ras av kanske färre än tio parlamentariker.
När det gäller den gemensamma utrikes- och sä-
kerhetspolitiken och samarbetet inom den andra pela-
ren stöder vi kristdemokrater i huvudsak regeringens
position. Men vi motsätter oss bestämt att ytterligare
ett s.k. gemensamt ansikte utåt skall etableras vid
sidan av kommissionsordföranden och alla andra
ansikten, t.ex. utrikeskommissionärernas ansikten som
redan finns. Detta skulle ju enbart skapa ökad otyd-
lighet och fragmentisering av utrikesansvaret.
Fru talman! Men den verkligt tunga kritik som vi
kristdemokrater har är att regeringen har en alldeles
för passiv hållning i samarbetet inom den tredje pela-
ren. Tanken att det här arbetet skall fortsätta att vara
strikt mellanstatligt kommer att leda till fortsatt be-
svikelse över resultatet av samarbetet, t.ex. när det
gäller kampen mot den tunga narkotikabrottsligheten.
Där menar vi att det behövs överstatliga verktyg efter-
som knarksyndikatens verksamhet är överstatlig. Det
är något märkligt att regeringen håller fast vid detta.
När det gäller det straffrättsliga och polisiära sam-
arbetet tycker vi att kommissionen bör få initiativrätt.
Alla andra områden bör i princip kunna flyttas över
till den första pelaren.
Den här samarbetsmodellen används t.ex. som jag
nämnde när det gäller fri rörlighet för varor och
tjänster. Är det inte lämpligt att de åtgärder som skall
kompensera denna fria rörlighet också får samma
metoder? Låt vår egen kommissionär, Anita Gradin,
få de verktyg som hon själv kräver. Vem, om inte
Sveriges regering, borde arbeta för detta?