Fru talman! Jag delar Mats Odells och Bo Kön-
bergs uppfattning om att utvidgningen österut är en av
de viktigaste frågorna. Den kräver att vi aktivt och
engagerat agiterar och talar för den och driver den
under arbetets gång. Vi har gjort det. Vi har, tror jag
att man kan säga, genom Sveriges och Finlands insat-
ser sett till att staterna i Baltikum nu har samma möj-
ligheter som de andra östeuropeiska länderna att för-
handla. Jag delar den uppfattningen, att det är en av
de viktigaste frågorna.
EU behöver också reformera institutionerna för att
möjliggöra utvidgningen mot öst och syd. Men ännu
viktigare för en framgångsrik utvidgning än de insti-
tutionella frågorna är förändringar i budgetpolitiken,
jordbrukspolitiken och regionalpolitiken. Detta är
viktigt för att utvidgningen skall bli av och kunna ske
i rimlig tid.
Sverige är ett frihandelsland, starkt beroende av
omvärlden. Det kräver att den gemensamma markna-
den fungerar friktionsfritt, vilket i sin tur kräver att
regelverket tolkas lika i hela unionen. Därför behövs
det starka, effektiva och oberoende institutioner. Det
ligger alltså i vårt intresse att kommissionen har en
fortsatt stark roll. Detsamma gäller för revisionsrätten
och domstolen.
Regeringen kommer när det gäller de institutionel-
la frågorna att försvara - jag kommenterar också det
som har sagts här - de mindre och medelstora länder-
nas ställning. Det är självklart att varje land skall ha
rätt att utse en kommissionär och att alla länder får
ansvar för ordförandeskap. Den känsliga balans som
finns i dag mellan mindre och stora länder skall inte
undermineras. Jag delar Mats Odells uppfattning att
det naturligtvis vore orimligt med ett så begränsat
deltagande av svenska parlamentariker.
En annan fråga som inte minst gjort sig påmind
här i riksdagen vid åtskilliga tillfällen är de mötes-
och beslutsprocedurer som finns i EU. Jag delar Lars
Tobissons uppfattning att det är alltför korta tider
mellan den sista förberedelsen och det faktiska beslu-
tet. Det gör det svårt för oss och andra som har ett
system där det nationella parlamentet deltar aktivt i
beslutsprocessen. Arbetsformer och mötesformer
måste ändras så att parlamenten bättre kan delta. Jag
har samma uppfattning som Lars Tobisson där.
Jag delar däremot inte Lars Tobissons uppfattning
om att det i och för sig är svårare att få gehör för en
aktiv sysselsättningspolitik därför att länderna strävar
mot konvergens i EMU. Tvärtom: Genom sänkt ar-
betslöshet och ökad sysselsättning ökas också möjlig-
heterna för länderna att klara den finansiella stabilite-
ten. Det visar inte minst vår egen erfarenhet de senas-
te åren. Tvärtemot Lars Tobissons uppfattning menar
jag alltså att en aktiv sysselsättningspolitik på Euro-
panivå underlättar också för de länder som nu aktivt
jobbar med att klara sin konvergens.
Till Mats Odell vill jag i samma fråga säga att den
svenska regeringen förvisso handlar enligt det vi fö-
reslår EU och också i den anda som finns när nu sys-
selsättningen har kommit på bordet i Essen och Can-
nes. Vi har i vårt land skapat 100 000 nya jobb det
senaste året och i just den anda som besluten i Essen
och Cannes handlar om.
Till Helena Nilsson vill jag säga att subsidiariteten
säkerligen är någonting som vi har skäl att återkomma
till under konferensen och utveckla vidare. Jag tror
också, som Helena Nilsson, att frågan om dagens
beslutsformer kommer när det gäller vad som sker på
Europanivå, nationell nivå, regional nivå osv. Denna
fråga kommer att gås igenom på konferensen.
Både Helena Nilsson och Marianne Samuelsson
har tagit upp frågan om vetorätten. Jag skall ge ett
klart exempel på vad jag menar med begränsad räck-
vidd. Det är självklart att varje land självt definierar
vad som är vitala utrikes- och säkerhetspolitiska in-
tressen där man icke accepterar att bli överkörd av
andra.