Fru talman! Jag uppskattar att Mats Hellström så
kraftfullt markerade att arbetslösheten är ett av EU:s
största problem. Det har ju förts en debatt om det
detta inom unionen i tre, fyra fem år. Det har före-
kommit rapporter och beslut har fattats, men arbets-
lösheten har fortsatt öka.
Ett projekt som skulle minska arbetslösheten var
den inre marknaden. I själva verket ökade arbetslöshe-
ten. Förslagen från Jacques Delors om att halvera
arbetslösheten fram till år 2000, om att införa obliga-
tioner för att finansiera projekt och om att sänka rän-
tan har redan avvisats av ministerrådet. Egentligen har
inte ett enda förslag sedan 1957 kunnat genomföras
mot den europeiska högerns vilja. Jag önskar rege-
ringen lycka till i de här resonemangen, men proble-
men är jättestora.
De elva kritiska svenska EU-parlametarikerna i
Strasbourg får ibland höra att de är anti-européer. För
oss på vänsterkanten, som en gång i världen anklaga-
des för anti-sovjetism, väcker sådana uttalanden
egendomliga känslor. Inte bara EU-kritiker inser att
det gamla folkstyret är slut på de politikområden som
i dag ligger under EU:s kompetens. Normsystemet
ligger i princip fast vilken riksdag som än väljs. Par-
laments- och presidentval får alltmer sin karaktär av
att man med hjälp av marknadsföringskonsulter for-
mulerar slagord och budskap som lockar ett maximalt
antal väljare så att kandidater skall kunna sitta kvar
eller erövra nya maktpositioner. Den i verkligheten
förda politiken blir dock ungefär likartad oavsett
vilka partikonstellationer som har majoritet. Detta
uppfattas som att det har blivit en sport för partier och
politiker att lura folk. Frukterna av detta system skör-
dar man i dag i Frankrike. Tidigare har vi också skör-
dat dem i Sverige när vi hade EU-parlamentsval och
folk vägrade att gå och rösta.
Det är dessa grundläggande, konstitutionella EU-
problem regeringskonferensen borde ägna sig åt. Hur
skall man bära sig åt för att Europasamarbetet skall
kunna få en någorlunda demokratisk legitimitet? Hur
skall man kunna undvika att EU av vissa karakterise-
ras som ett nytt mjukis-Sovjet? I den föreliggande
skrivelsen berörs legitimitetsproblemet, men några
rejäla tag är det enligt min mening inte fråga om.
Kravet på öppenhet är ett steg i rätt riktning, men
varför nämns inte meddelarfriheten i skrivelsen? En
offentlighetsprincip måste också innebära diarieföring
av inkomna handlingar till EU:s institutioner. Detta
gäller exempelvis lobbygruppernas inlagor. Skulle det
dessutom till varje förslag fogas en förteckning över
vilka inlagor som finns i ärendet och över vilka som
rådfrågats, så skulle politiker få mer likvärdiga möj-
ligheter jämfört med byråkrater att granska beslutsun-
derlagen.
Förslag till nya regler borde i god tid översättas till
de officiella språken. Förekomsten av ett förslag bor-
de också kungöras i varje medlemsstat, kanske ett par
månader före det verkliga beslutet. Då skulle det
finnas tid och möjlighet till en vettig nationell bered-
ning i fackutskott och för ett remissförfarande. Vidare
kan de nationella parlamenten ges initiativet i EU-
relaterade frågor och naturligtvis också när det gäller
att välja kommissionärer.
Ett borttagande av artikel 235 skulle innebära att
unionen inte lika lätt som nu själv skulle kunna ta
beslut om att utvidga sina befogenheter. Varför verkar
inte Sverige för borttagande av artikel 235? Varför
verkar inte Sverige för en utträdesrätt utan bara för en
uteslutningsrätt? Varför tycks Sverige acceptera att
vapenexportpolitiken förs över från medlemsstaterna
till unionen?
På s. 22 i skrivelsen sägs att Sverige fäster särskild
vikt vid att regelverket tolkas och tillämpas på ett
enhetligt sätt, men när det gäller den största frågan av
alla, en gemensam valuta och centralbank, förbehåller
sig Sverige att ha en egen tolkning.
Vill vi i Sverige att traktaterna skall tolkas enhet-
ligt borde vi faktiskt begära ett juridiskt hållbart un-
dantag för att kunna avstå från tredje steget i EMU.
Nu skapas intrycket att de EMU-troende i Sverige
anser sig ha sådan majoritet att det inte finns någon
risk för ett nej i riksdagen. Den allmänna opinionen
kan få intrycket att det verkligen föreligger ett fritt
val.
Inför folkomröstningen om EU-medlemskapet
fick vi intrycket att vi då inte skulle ta ställning till
EMU-frågan. Den skulle ju tas komma upp på rege-
ringskonferensen. Nu slår man på s. 14 fast att EMU
inte blir ett ämne för konferensen. Undra på att många
känner sig lurade!
Utredningen om EMU har lyfts bort från 96-
kommittén, den kommitté som skulle stimulera debat-
ten i olika frågor. Detta ger ökade möjligheter för
ansvariga politiker att hänvisa till utredning och att
glida undan debatt. Det aviseras inte heller att det blir
fråga om någon folkomröstning om att avskaffa den
svenska valutan.
Vad gäller den gemensamma utrikes- och säker-
hetspolitiken slår man fast att Sveriges alliansfrihet
består, och det är bra. Men samtidigt förklarar man
sig vara beredd att acceptera majoritetsbeslut i frågor
med begränsad räckvidd. Varför inte utnyttja de möj-
ligheter som redan finns om att enigt besluta om att ta
majoritetsbeslut i enskilda frågor?
Regeringen förklarar sig också vara beredd att
delta i fredsbefrämjande uppdrag som VEU verkstäl-
ler på uppdrag av EU. Fredsbevarande och fredsfram-
tvingande åtgärder måste grunda sig på FN-beslut
innan Sverige deltar, men när det gäller fredsbefräm-
jande uppdrag är Sverige tydligen berett att agera
utanför FN:s ram. Anser regeringen att vi tillsammans
med VEU exempelvis skall kunna delta i väpnade
aktioner utanför EU:s territorium utan FN-beslut som
grund?
Det finns många frågor att ställa med anledning av
denna skrivelse, och vi återkommer till dem under
motionstiden.