Herr talman! Klimatförändringarna på jorden är
vår tids allra största och viktigaste miljöutmaning. De
senaste 150 åren har atmosfärens halt av koldioxid
ökat med drygt 30 %. Ökningen beror till ca 75 % på
den välfärdsskapande energitillförseln i världen som
är baserad på eldning av fossila bränslen - kol, olja
och naturgas.
Sedan 1987 har FN:s klimatpanel IPCC, som be-
står av 2 000 av världens främsta klimatforskare,
sammanfattat kunskapsläget i flera rapporter. I den
senaste rapporten är forskarna överens om att den
temperaturökning som vi hittills sett inte kan förkla-
ras på annat sätt än huvudsakligen som ett resultat av
den växande mängden växthusgaser i atmosfären, att
mängden koldioxid sannolikt kommer att mer än
fördubblas under 2000-talet om inte specifika åtgär-
der för att minska utsläppen vidtas samt att jordens
medeltemperatur kommer att öka ytterligare, vilket
även någon talare före mig har sagt, med 1,4-5,8
grader fram till 2100.
Internationella klimatförhandlingar och Kyoto-
protokollet är en följd av FN:s konferens om hållbar
utveckling för tio år sedan i Rio. I Kyoto för drygt
fyra år sedan enades världens länder om att i-länderna
skulle gå före i arbetet med att förhindra en klimat-
förändring genom att minska sina utsläpp av växthus-
gaser med 5,2 % till åren 2008-2012 jämfört med
1990 års utsläpp. Sedan dess har de internationella
klimatförhandlingarna handlat om att skapa ett regel-
verk om hur det ska gå till.
I Sverige tog vi intryck av de vetenskapliga rap-
porterna och lät dem sätta spår i våra beslut. En tradi-
tion av ambitiös klimat- och miljöpolitik möjliggör
dagens beslut. Som första land i världen införde Sve-
rige en koldioxidskatt år 1991 som därefter höjdes vid
flera tillfällen. Vår energipolitik är sedan tio år tillba-
ka inriktad på hushållning, energieffektivisering och
att främja förnybara bränslen.
Grunden för vårt ambitiösa klimatarbete är ett
riksdagsbeslut om att Sverige ska stabilisera sina
koldioxidutsläpp år 2000 jämfört med 1990 års nivå,
och därefter ska koldioxidutsläppen minska. Det
beslutet fattade vi i början av 90-talet. Vi har klarat
det målet med råge. Vi har alltså visat att vi har kun-
nat föra en framgångsrik klimatpolitik de senaste tio
åren utan att den svenska konkurrenskraften eller
sysselsättningen för de anställda har hotats. Nu är vi
beredda att gå vidare.
Utgångspunkten är att om vi börjar omställningen
tidigt blir det billigare och bättre. De länder som
väntar får göra sin omställning under kortare period,
och det blir dyrare. De länder som går i spetsen för
omställning och satsar på ny miljövänlig teknik kan
sälja sina produkter och sin kunskap till andra länder.
Det kommer att gynna dem, och det kommer att gyn-
na svensk konkurrenskraft.
De svenska utsläppen av växthusgaser ska vara
minst 4 % lägre år 2010 än de var år 1990. Målet ska
nås utan att vi ska använda sänkor och flexibla meka-
nismer, dvs. handel och miljöinvesteringar i andra
länder. Vid en kontrollstation år 2004 kan regeringen
som komplement föreslå ett mål som skärps med de
flexibla mekanismerna.
Men kom ihåg: Detta är det första steget. Kyoto-
protokollet förutsätter en fortsättning. Dessa förhand-
lingar ska igångsättas senast år 2005, säger protokol-
let. För tydlighetens skull ska också sägas att proto-
kollet ger ett land som överträffar sitt åtagande möj-
lighet att tillgodoräkna sig detta vid kommande för-
handlingstillfällen. Det är viktigt att ha det sagt för
vår egen del.
Dagens ärende gäller för det första riksdagens
godkännande av Kyotoprotokollet. En förutsättning är
dock, säger propositionen, att EU och dess medlems-
stater gemensamt kan ratificera protokollet. För det
andra föreslår utskottet i linje med regeringens för-
slag svenska mål för de gaser som omfattas av proto-
kollet och med samma åtagandetider, nämligen ett
medelvärde av utsläppen 2008-2012. Som mål före-
slår regeringen, som vi har hört, en minskning med
4 % räknat från år 1990.
Förslaget innehåller också två kontrollstationer år
2004 och 2008. Här är också värt att nämna de andra
ländernas fördelning enligt den uppgörelse som har
gjorts inom EU. För Sveriges del är det +4 %. Belgi-
en har -7,5 %, Danmark har -21 %, England har -
12,5 %, Italien -6,5 % och Tyskland -21 %. Men
andra länder i södra Europa har å sin sida också plus-
värden som vi, och en del har rejäla plusvärden.
Redan i dag vet vi att England och Tyskland pre-
cis som vi räknar med att ta ut mer i den första etap-
pen. De är medvetna om att det kommer att bli svåra-
re ju längre man väntar med att genomföra sina åta-
ganden.
Till propositionen är också formulerat ett mål i
form av en långsiktig målsättning till år 2050. Den
bygger i huvudsak på EU:s sjätte miljöhandlingspro-
gram efter en modell beräknad på utsläppen på 4,5
ton koldioxid per invånare, vilket skulle ge 550 ppm,
dvs. koncentration av halt koldioxid i atmosfären.
Skulle man gå efter det innebär det runt 50 %
minskning för Sveriges del. Men det skulle ändå
innebära att vi får en höjning totalt sett i världen. År
1999 var värdet 366 ppm. Detta förklaras av att u-
världen måste tillåtas öka mer när i-världen ska
trycka tillbaka sina utsläpp.
Så t.ex. har USA över 20 ton per invånare och Eu-
ropa 8 ton men Afrika endast 1 ton och Kina 2 ton per
invånare. Det gör att även om i-världen tvingar tillba-
ka sina utsläpp kommer det med den berättigade del
av de resurser som u-världen har att innebära en höj-
ning från 366 ppm till 550 ppm i det tänkta exemplet.
Till dagens betänkande är fogat 36 reservationer.
Det kan ge en bild av en stor splittring om regering-
ens förslag till beslut. Men ser man till förslagen till
beslut, vilka behandlas i avsnitten 5 och 7 i proposi-
tionen, blir bilden en annan. Till frågan om godkän-
nande av att regeringen å Sveriges vägnar skriver på
Kyotoprotokollet finns egentligen inga reservationer.
I förslaget om mål för Sverige, -4 %, finns det bara
två reservationer.
Vi har nu hört att moderaterna har sagt att de i
varje fall ibland är med på 4 %, om jag har förstått
det rätt. Jag kan läsa ur reservationen. Där står att
man föreslår att riksdagen avslår regeringens förslag
om målet för den svenska klimatpolitiken. Det är vad
som står skrivet i den delen. I den inställningen är
moderaterna ensamma.
Samtidigt ska väl sägas att det heller inte står nå-
gonstans vad de vill i stället. Det står inte om de stö-
der Kyotoprotokollets förslag eller vårt gamla riks-
dagsbeslut om 0 % i ökning av utsläpp för att därefter
minska dem till år 2002. Här är det svårt att veta vad
Moderaterna står någonstans.
Resten av de 36 reservationerna berör val av me-
toder och detaljer. Det är nog så viktigt. Men i dessa
delar är propositionen mer att se som en redovisning
för riksdagen av förslag som redan har beslutats av
riksdagen eller frågor där propositioner är att vänta.
En rad av de frågor som Ulf Björklund, Eskil Er-
landsson, Harald Nordlund och Maria Wetterstrand
har tagit upp kommer att kunna tas med i kommande
propositioner och finns också till stora delar med i
sådana beslut som redan är fattade.
En rad av de förslagen är sådant som jag och mitt
parti är beredda att diskutera med er om. Har vi nu ett
gemensamt mål - och det är viktigt - ska vi naturligt-
vis också tillsammans se till att vi når upp till det.
Ytterligare ett ställningstagande kommer att ske
med dagens beslut. Det gäller det återstående femton-
de delmålet som tidigare saknats i riksdagens beslut
om miljömål. I och med dagens beslut kommer vi nu
att ha miljömålen och de femton delmålen kompletta.
Jag redovisade nyss en stor enighet inom utskottet
om målen. Metoderna har vi olika meningar om.
Enigheten om målen bryts bara av Moderaterna, som
jag sade. Därför vill jag gärna att Lars Lindblad ger
lite mer substans i vad Moderaterna har för förslag till
mål i den delen.
Herr talman! Jag anser att det är viktigt och gläd-
jande med en stor uppslutning kring målen. Varför
vill jag det? Normalt har vi ju inte något emot att vi
bråkar lite och har olika alternativ. Jag tror att detta är
ett mycket speciellt politiskt problem. Det är ovanligt
långsiktigt. Det kommer att ta lång tid att förverkliga
och att komma ned i värden som är hållbara för värl-
den.
Det kommer att vara olika majoriteter under den
tiden. Också det talar för att man ska försöka att få så
stor samstämmighet som möjligt. Om vi är överens
kommer det också att öka våra internationella möjlig-
heter att påverka. I den här frågan ska man nog efter-
sträva så stor samsyn som möjligt. Det ökar våra
chanser, Sveriges chanser och världens chanser i den
delen.
Men det räcker inte med att vi diskuterar och är
överens i riksdagen. Vi måste också gemensamt få
med våra invånare på dessa idéer. Där måste vi kom-
ma till en situation där vi alla, invånare som riks-
dagsledamöter, tar ett personligt ansvar för utveck-
lingen. Det är ofta som människor på möten tror att
detta är en fråga som måste lösas av industrin medan
vi som familjer kan stå vid sidan av - att detta inte
kommer att påverka oss. Ingenting kan vara felaktiga-
re. Stora insatser har gjorts inom industrin. Numera är
också de enskilda familjerna, de enskilda individerna,
berörda om vi ska klara de lägre utsläppsnivåerna.
I mitt län, Stockholms län, talar invånarna ofta om
att utsläppen kan klaras bara bilarna i Stockholms
innerstad tas bort. Det räcker inte. 90 % av biltrafiken
i Stockholms län är utanför innerstaden. De utanför
vill gärna säga att det är de som åker i innerstaden
som förorsakar problemen.
På samma sätt är det med tätorter i övrigt i landet.
Människor säger ofta att det är tätorten som förorsa-
kar problemet med bilar. Men tre fjärdedelar av ut-
släppen från bilarna är i ren landsbygd eller mindre
tätorter. Ingen kommer undan om vi ska klara målet.
Likadant är det med kollektivtrafiken. Den ned-
rustning av kollektivtrafiken som sker i ett län som
mitt är inte bra för påverkan på miljön. När taxorna
höjs och standarden blir sämre och det inte går att lita
på kollektivtrafiken leder det inte till bättre miljöför-
hållanden utan till sämre. Folk väljer då bilen i stället.
Det här är lite av bakgrunden till att vi föreslår en
informationsinsats. Det satsas 30 miljoner kronor per
år för åren 2002, 2003 och 2004. Tanken är att få med
alla och förklara vad det är vi gemensamt ska uppnå,
hur Sverige förhåller sig till resten av världen och vad
vårt åtagande är.
Till sist ska jag säga några ord om metod och
strategi. Strategin omfattar nu gällande energi- och
transportpolitiska beslut, regeringens infrastruktur-
proposition och kommande förslag till energiproposi-
tion våren 2002. Flera åtgärder och preciseringar kan
behövas, och uppföljning är därför en viktig del av en
sådan strategi.
För att nå målet i propositionen föreslår regering-
en och Vänsterpartiet en rad åtgärder. Jag vill bara
nämna några. Det är klimatinvesteringsprogram i
kommunerna. De lokala investeringsprogrammen
ersätts fr.o.m. årsskiftet av ett stöd till klimatprojekt i
kommunerna. Jag har nämnt informationsinsatser.
Det är strategi för alternativa drivmedel. Det är
främjande av el från förnybara energikällor genom
s.k. gröna certifikat. Miljövårdsrådet - som vi har
presenterat i miljömålspropositionen - ska samordna
myndigheternas klimatarbete. Det finns ett uppdrag
till de statliga fastighetsägarna att beskriva möjlighe-
terna till ökad energieffektivisering och minskat be-
roende av fossila bränslen. En kommission ska analy-
sera på vilka områden fossila bränslen kan effektivi-
seras eller ersättas med andra bränslen.
Andra åtgärder som tas upp är möjligheterna att
införa gröna certifikat för alternativa drivmedel och
möjligheterna att inkludera avgifter för koldioxidut-
släppen i flygets start- och landningsavgifter.
I den kommande översynen av plan- och byggla-
gen ska frågan om externa köpcentrum och deras
påverkan på transporterna tas upp. Ekonomiska styr-
medel, miljöskatter, subventioner och borttagande av
subventioner, lagstiftning och frivilliga överenskom-
melser ska användas för att minska klimatutsläppen.
Sektorsansvaret behöver utvecklas så att det blir
tydligt vilka myndigheter som har ansvar för klimat-
politiken inom ett område, t.ex. transport och industri
samt el och värme.
Det här var några exempel på vad som finns med.
Herr talman! Det har tagit tio år från Riomötet till
dagens beslut. Kyotoprotokollet har genom USA:s
avhopp fått ett mycket allvarligt bakslag. Det är ett
bakslag som vi hoppas ska gå att rätta till. Tiden
arbetar mot oss. Förändringar kan bara ske på mycket
lång sikt. Låt inte detta bli ett skäl att inte göra något i
dag. Vi kommer att lämna stora miljöproblem till
kommande generationer. När vi nu vet, vore det inte
rätt att avstå från insatser. Det vore oansvarigt och på
gränsen till brottsligt.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.