Herr talman! Det är många som har pratat om
klimatproblemen och de effekter man kan vänta sig
att de kommer att ge upphov till. Jag tycker att Mode-
raterna gav en bra sammanfattning av de problem
som hotar i och med klimatförändringarna. Vissa
saker kan man se nu, men det mesta kommer.
Jag vill egentligen bara komplettera bilden med
att säga några ord om vad som kan tänkas hända i
Sverige. Man tror bl.a. att fjällvärldens ekosystem
kommer att påverkas drastiskt av en klimatföränd-
ring. Det kommer att leda till en ökad förbuskning
och utslagning av många av de organismer som är
anpassade till det karga klimatet.
Det kommer att bli ökad sannolikhet för extrema
sommar- och höstflöden i floderna, samtidigt som
vårflödena avtar.
Kusterna i södra Sverige kan drabbas av ökad ero-
sion som följd av en stigande havsnivå. Man tror att
korrosionen på byggnader, bilar osv. kommer att tillta
på grund av en ökad luftfuktighet.
Det finns naturligtvis också effekter som man i ett
kortsiktigt perspektiv kan betrakta som positiva. En
högre temperatur på vintrarna ger exempelvis färre
tjälskador och mindre snömängder, som t.ex. skulle
kunna leda till mindre kostnader för väghållning. Men
det skulle leda till stora problem när det gäller turist-
näringen.
Det tar tid att vända den utveckling vi har nu.
Miljöpartiet har pratat om klimatproblem sedan 80-
talet. Först nu har det kommit ett mål för den svenska
klimatpolitiken som innebär någonting annat än oför-
ändrade utsläpp. Det tar tid att vända denna utveck-
ling, och det är inte förrän världens politiker tar sitt
ansvar för detta problem som man kommer att kunna
hejda klimatförändringarna.
Det vi ser nu är i många avseenden en vänta-och-
se-politik, tycker jag. Tyvärr är en vänta-och-se-
politik i detta fall att betrakta som en synnerligen
aktiv politik. Det är inte så att det kommer att bli
enklare om vi väntar och ser. Tvärtom kommer för-
ändringarna att bli desto tydligare om vi väntar och
ser.
Miljöpartiet anser, precis som regeringen, att Sve-
rige ska vara ett föregångsland på klimatområdet. Det
innebär att vi inte ska invänta andra länders agerande
utan ta det ansvar som ankommer på oss som ett av
de länder i världen som släpper ut mest växthusgaser.
Det är vårt ansvar som världsmedborgare. Där delar
vi regeringens uppfattning helt och hållet.
Jag tror att det är viktigt att inse att klimatföränd-
ringar inte är gratis. Man måste ställa sig frågan vem
det är som ska betala för de åtgärder som behöver
vidtas som en konsekvens av klimatförändringarna.
Är det vi som lever nu, eller ska vi skjuta över kost-
naderna till kommande generationer?
En stor del av kostnaderna kommer att drabba
kommande generationer, oavsett vad vi gör, eftersom
vi har väntat så länge med att vidta konkreta åtgärder.
Vi som lever nu har inte heller något val, utan vi
kommer att drabbas. Men vi måste ändå ställa oss
frågan hur vi ska se på vårt eget ansvar i förhållande
till kommande generationer när det gäller de ekono-
miska konsekvenserna.
Försäkringsbolagen, t.ex., har blivit allt aktivare i
klimatdebatten. Man konstaterar att de effekter som
klimatförändringarna ger orsakar stora kostnader för
försäkringsbolagen och för dem som är försäkrade,
dvs. för oss vanliga människor och för samhället i
stort.
30 naturkatastrofliknande händelser orsakade av
klimatförändringar orsakade försäkringsförluster på
vardera över 1 miljard dollar. De berodde på klimatet
eller på väderrelaterade fenomen som kan kopplas till
klimatförändringar. Det är oerhört stora kostnader.
Översvämningar runt Arvika och i södra Norrland,
osv., har kostat över 100 miljoner kronor vardera. Det
är alltså inte gratis att vänta. Det är inte gratis att inte
göra någonting.
Det är klart att de internationella sambanden är
viktiga i detta fall. Det är många som pratar om att
det enbart är internationella överenskommelser som
kan lösa dessa problem. Det håller vi i Miljöpartiet
med om. Internationella överenskommelser är helt
nödvändiga för att komma åt klimatförändringarna.
Men det är bara med en kraftfull nationell klimatpoli-
tik i ryggen som Sverige kan vara verkligt pådrivande
i internationella klimatförhandlingar både inom ra-
men för Kyotoprotokollet och inom EU.
Vi anser att vi i Sverige ska ta initiativ till mer in-
formella överenskommelser med våra grannländer
om gemensamma åtgärder. Vi måste försöka skapa
internationella överenskommelser på klimatområdet
på många olika plan.
Vi är övertygade om att det bästa argumentet i alla
former av internationella förhandlingar är att vara ett
gott exempel själv och visa en tydlig vilja att ta sitt
eget ansvar.
Moderaterna har en underlig syn på vad som är
världen när man säger att Sverige är ett av de länder i
världen som har lägst koldioxidutsläpp per person.
Det stämmer naturligtvis inte - om man inte bara
räknar västvärlden. Det finns ganska många länder
som ligger i Latinamerika och Afrika, exempelvis.
Varje svensk orsakar i genomsnitt drygt tre gånger
mer utsläpp än varje person i Latinamerika. Det är vi
i den rika delen av världen som i dag tar oss rätten till
en utveckling och ett samhälle som rubbar balansen i
jordens klimatsystem.
Vi i Miljöpartiet anser att dessa skillnader måste
utjämnas. Vi måste minska våra utsläpp för att det ska
kunna skapas ett rättvist miljöutrymme i världen när
det gäller koldioxidfrågorna.
Angående den målsättning som föreslås i propo-
sitionen - att man ska minska utsläppen med 4 % -
låter det på en del som pratar här som att det skulle
vara ett stort problem som kräver en stor mängd
drastiska åtgärder. Jag tycker man ska fråga sig hur
radikal denna målsättning egentligen är.
Den utredning som ligger till grund för proposi-
tionen, Klimatkommitténs utredning, föreslog som
målsättning -2 % till 2010. I det avseendet kan -4 %
betraktas som en ganska radikal målsättning. Faktum
är att det är ganska många saker som har förändrats
sedan Klimatkommittén kom med sitt förslag. Bl.a.
har prognoserna för de framtida utsläppen förändrats
avsevärt. De gäller hur utsläppen framöver kommer
att förändras om vi inte gör någonting mer än vad vi
redan har gjort.
När Klimatkommittén lade sitt förslag trodde man
att utsläppen skulle öka med upp till 15 % till 2010
med redan vidtagna åtgärder. Det var med denna
utgångspunkt som Klimatkommittén föreslog ett mål
på -2 %. Nu tyder i stället prognoserna på att utsläp-
pen kommer att vara oförändrade år 2010 med de
redan vidtagna åtgärderna. Utifrån en jämförelse
däremellan borde man rimligen kunna komma till ett
betydligt starkare mål än -4 % om man är beredd att
vidta några ytterligare åtgärder.
De förslag på åtgärder som fanns i Klimatkom-
mittén, och som skulle innebära den stora förändring-
en att man kunde gå från en prognos på +15 % till ett
mål på -2 %, handlade till största delen om en infor-
mationskampanj. Det fanns också en diskussion om
ekonomiska styrmedel, men inga konkreta förslag.
Jag tycker att det är väldigt viktigt att känna till
dessa grundläggande fakta när man ska bedöma hur
målsättningen egentligen ser ut. Vi i Miljöpartiet
anser inte att -4 % är en radikal målsättning. Vi anser
tvärtom att den skulle kunna skärpas rejält. Vi före-
slår ett mål på -10 % till år 2010.
Man kan för en gångs skull berömma Centerparti-
et, som också har vågat gå längre i det här avseendet.
Egentligen är det bara ett parti här i kammaren som
tycker att -4 % är en för radikal målsättning. Det är
Moderaterna. Vi i Miljöpartiet föreslår alltså en mål-
sättning på -10 %.
Man kan också diskutera vilken betydelse sådana
här mål över huvud taget har. Vi i Miljöpartiet anser
att mål kan vara av väldigt stor betydelse, framför allt
för att visa vad man anser behövs i ett långsiktigt
perspektiv. Därmed visar man också på en viljeinrikt-
ning som man förhoppningsvis avser att följa upp
med de åtgärder som krävs för att man ska nå mål-
sättningen.
Vilka åtgärder föreslår vi i Miljöpartiet för att
man ska nå vårt mål på -10 %? Framför allt handlar
det om ekonomiska styrmedel av olika slag. Klimat-
kommittén pekade ut ekonomiska styrmedel som den
viktigaste åtgärden för att komma till rätta med kli-
matförändringarna. Miljöpartiet delar den uppfatt-
ningen. En fortsatt grön skatteväxling är därför
grundbulten i den gröna klimatpolitiken. Det är också
viktigt att man har en långsiktig strategi för en grön
skatteväxling, så att man får en förutsägbarhet och så
att företag och enskilda kan anpassa sig.
Vi anser att koldioxidskatten bör höjas stegvis och
att detta ska kompenseras med en höjning av grun-
davdraget och en sänkning av arbetsgivaravgifterna i
motsvarande mån. Vi anser också att en större del av
industrin ska åläggas att betala full koldioxidskatt.
När det gäller den särskilt elintensiva industrin anser
vi att den tills vidare bör få behålla sina undantag,
men endast för den del av utsläppen som rör produk-
tionsprocessen. Vi anser att man ska införa miljösty-
rande trängselavgifter i tätorter. Vi vill att man ska
gynna introduktion av förnybara bränslen genom att
skattebefria dessa. Vi stöder Centerpartiets uppfatt-
ning i det avseendet.
Vi har också en del andra åtgärder som inte bara
handlar om ekonomiska styrmedel - olika åtgärder
för att exempelvis minska flygtrafiken, tillfälligt
stopp för nyetablering av externa köpcentrum, krav
på att alla bensinmackar ska tillhandahålla ett icke-
fossilt drivmedel osv. Vi har en mängd åtgärder som
man skulle kunna genomföra och som skulle leda till
ett mål som var mer anpassat till de långsiktiga kra-
ven.
Man behöver nå ungefär 75 % minskning av kol-
dioxidutsläppen till år 2050. Vi i Miljöpartiet föreslår
därför att man ska ha en målsättning som är betydligt
radikalare än de 4 % som regeringen föreslår.
Det finns egentligen en sak som är riktigt bra i re-
geringens proposition, och det är att man utesluter
sänkor och flexibla mekanismer ur målet och sätter
upp ett rent nationellt mål. Det är vi mycket glada för.
Den svenska regeringens klimatpolitik är an-
svarstagande i ord, men tyvärr inte i de förslag som
den resulterar i. Målsättningen om 4 % minskning till
2010 innebär att man lämnar över större delen av
problemet till kommande generationer. Det handlar
alltså än en gång om att dagens miljöproblem ska
lösas av någon annan, någon annan gång, någon an-
nanstans. Vi i Miljöpartiet tycker att det är mycket
beklagligt.
Jag vill yrka bifall till reservation 3 och reserva-
tion 32.