Herr talman! Även jag vill säga välkommen till
miljöminister Lena Sommestad.
Klimatfrågan är en global angelägenhet, och vi i
Sverige har vår del av det totala ansvaret. Vi får ju
larmrapporter om hur temperaturen stiger på grund av
växthusgaser. Polarisar smälter, och nederbörden
ökar.
De här siffrorna tas av en del på lika stort allvar
som en opinions- och väljarundersökning från Sifo
sex månader före nästa val. Man menar att sifferrap-
porteringen ligger inom felmarginalen och att det rör
sig om naturliga förändringar inom en längre tidscy-
kel. Alla vet att felmarginaler existerar, men inte
borde vi använda dem som snuttefilt och sova vidare.
Det sägs att regnskogarna i Amazonas inte mins-
kat med mer än 13 % sedan människan gjorde sin
entré där, men om man ska göra den bilden komplett
måste man veta att det försvann bara 1 % mellan åren
1500 och 1970. De övriga 12 procenten har försvun-
nit de senaste 30 åren.
Det sägs att jordens skogar årligen minskar med
en yta som motsvarar Greklands storlek. Det sägs att
det existerar en av människan förorsakad växthusef-
fekt, och det är uppenbart att det finns människor som
inte tror på det. Självfallet ska alla uppgifter granskas
kritiskt, men en majoritet av forskare hävdar att män-
niskan har en påverkan på växthuseffekten.
FN:s klimatpanel, IPCC, har i år lagt fram en rap-
port om växthuseffekten. Flera tusen forskare är eniga
om att våra utsläpp av växthusgaser, där koldioxid är
den viktigaste, kommer att orsaka stora störningar på
vårt klimat. Det nya med den här rapporten är att den
om möjligt är ännu mer pessimistisk än tidigare rap-
porter. Forskarnas dataprogram blir säkrare på att visa
vilka störningar som kommer. Prognossäkerheten
ökar.
De kommande 100 åren kommer klimatet i Mel-
lansverige, säger många forskare, att förändras från
ett nordiskt till ett mellaneuropeiskt klimat. Det låter i
och för sig skönt men bär inom sig stora problem.
Ingen vet hur en så hastig klimatförändring kommer
till stånd. Vi riskerar tvära kast mellan stora ytterlig-
heter; massor av regn på sina håll under vissa år,
torka på andra. Extrem värme eller långa köldperio-
der kan avlösa varandra.
Vill det sig riktigt illa för Sverige stannar den
nordatlantiska pumpen, den som till sin verkan är
känd som Golfströmmen. Skulle pumpen stanna stan-
nar Golfströmmen. Ett sådant stopp kan komma
snabbt, kanske inom en tioårsperiod, och komma att
bli en total katastrof för norra Europa. Medeltempe-
raturen i Sverige skulle sjunka, säger forskarna, med
7 grader. Vintern skulle bli minst sex månader i hela
landet. Den odlingsbara marken skulle i princip för-
svinna.
Ja visst är det en svartmålning, kan många tycka,
men det är ändå signaler som vi måste ta på största
allvar. Den samlade expertisen är enig i sin oro. Det
finns enstaka forskare som ifrågasätter IPCC:s rön,
men de är få. Oavsett det är risken stor att IPCC:s
forskare har rätt. Vi måste handla som om de har rätt.
Det finns inget försvar för att strunta i frågan. Det
finns heller inget försvar för dem som försöker för-
ringa vårt ansvar för den globala miljön.
Regeringens mål är att de svenska utsläppen av
växthusgaser ska bli minst 4 % lägre än 1990. Vi tror
inte att de åtgärder regeringen föreslår är tillräckliga.
Redan i april 2000 presenterade Klimatkommittén
sina överväganden och mål, och redan i den kommit-
téns direktiv poängterade man målsättningen med de
beslut som regeringen och stödpartierna ställt sig
bakom. Man har inte presenterat tillräckligt med
åtgärder som kan tänkas bryta denna negativa ut-
veckling av Sveriges utsläpp.
Från något partis sida efterfrågas flexibilitet. Man
säger sig vilja ta klimatfrågorna på allvar men de
facto ifrågasätter och bagatelliserar man problemen.
Det finns en risk för att kortsiktigt ekonomiskt tän-
kande tar över om man vill mäta med ett måttband av
gummi. Dessutom har Moderaterna ingått en ohelig
allians med Socialdemokraterna och vill inte låta
EU:s beslutsregler förändras så att beslut om mil-
jöskatter kan fattas med majoritet. Eftersom enighet
krävs kommer det medlemsland som har den lägsta
miljöambitionen att stoppa en rationell klimatpolitik.
Ett annat parti ger sken av att vilja gå längre. Man
säger sig vilja sänka utsläppen mer än 4 %, men då
räknar man in s.k. sänkor. Kolsänkorna, som vi har
anledning att diskutera, är inte statiska. De varierar
med tiden genom avverkningar och skogsbränder och
inte minst genom naturlig död.
Kyotoprotokollet ger möjligheter för länder att
klara sina åtaganden genom att handla med utsläpps-
rätter. Att fördela utsläppsrätter via marknaden har
stora fördelar jämfört med administrativa regleringar
och jämfört med skatter och subventioner. I förläng-
ningen ges hushåll och företag möjlighet att påverka
den tekniska utvecklingen i rätt riktning. Det är därför
nödvändigt att vi ägnar kraft åt att införa ett system
för handel med utsläppsrätter. Vi kan skapa en ekolo-
gisk euro, en gemensam valuta för den handeln.
Herr talman! När det slutligen gäller val av metod
för att producera energi är de i dag kända källor som
uppfyller kraven på hållbarhet egentligen begränsade
till vinden, solen och biobränslen. Jag skulle när det
gäller åtgärderna från regeringens sida vilja se kraft-
fullare tag för att påskynda utbyggnaden av vindkraft,
dock inte till vilket pris som helst. Utbyggnad av
vindkraft måste självklart miljöprövas. Den medför
på sina ställen miljöproblem i sig i form av buller,
estetiska problem m.m. Det är dock min bestämda
uppfattning att det finns en potential för regeringen
att agera kraftfullare för att påskynda utvecklingen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 15.