Herr talman! Vi debatterar i dag i huvudsak propositionen
Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering
. Det är inte en dag för tidigt. Riksdagen beslutade, som flera varit inne på, för strax över två år sedan att regeringen "skyndsamt" skulle återkomma med ett lagförslag om detta, inte minst mot bakgrund av att det fanns en gedigen utredning sedan ytterligare två år tillbaka. Ett litet "äntligen" är väl på sin plats, men tyvärr bara ett litet och kantstött.
Som flera har sagt innebär propositionen på ett principiellt plan ett viktigt steg framåt. Bristande tillgänglighet till följd av funktionsnedsättning eller funktionsvariationer inarbetas äntligen i den samlade diskrimineringslagstiftningen. Det innebär ett förtydligande av att det här är frågor som rör mänskliga rättigheter. Arbetet mot diskriminering hjälps av ett språk och ett juridiskt ramverk som redan finns på plats. Det är bra.
Men tyvärr är det svårt att vara så mycket mer entusiastisk än så vid detta högtidliga tillfälle. Regeringen har nämligen infört så många begränsningar och undantag i lagförslagen att det nästan blir en ironisk blinkning till namnet på utredningen från 2010:
Bortom fagert tal
. I stora delar blir det kvarstående resultatet av förslaget nämligen att det fagra talet kodifieras - vilket är bra - medan de faktiska möjligheterna att motverka diskriminering genom lagen beskärs.
Herr talman! Vänsterpartiet vill ha ett samhälle där människor inte utestängs på grund av funktionsvariationer. Vi måste organisera samhället så att vi lär oss att planera efter den mångfald som är ett faktum. Man måste göra rätt från början och arbeta långsiktigt efter principen om universell utformning. Befintliga hinder, både fysiska och kommunikativa, måste undanröjas så att fler kan delta på lika villkor.
Vi behöver som samhälle ta steg bort från att se tillgänglighet som i första hand en kostnadsfråga. Det är i första hand en fråga om mänskliga rättigheter och icke-diskriminering. Men det är också så att människor får ökade möjligheter att delta och leva ett självständigt liv, vilket i längden skulle innebära positiva samhällsekonomiska effekter.
Utvecklingen mot mer tillgänglighet, som många säkert skulle säga sig stödja, har gått alldeles för långsamt och trögt. Då spelar lagstiftningen en viktig roll. Men vi i Vänsterpartiet ser stora brister med det förslag som regeringen har lagt fram. Vi menar att man i utredningen
Bortom fagert tal
har resonerat väl och föreslagit rimliga och genomtänkta förslag för att möta olika avvägningar som dyker upp i praktiken. Det centrala är att det finns en skälighetsbedömning när det ska avgöras vilka åtgärder som man kan kräva för tillgänglighet. Det är alltså inte så att utredningen har föreslagit bestämmelser som skulle kunna leda till absurda resultat sett från enskilda näringsidkares eller samhällsekonomins sida. Ändå sätter regeringen utöver detta på en massa hängslen och livremmar och gör aktivt lagen betydligt mer tandlös.
Det mest begränsande undantag som regeringen föreslår är att företag med färre än tio anställda helt ska undantas från bestämmelserna. Det är ett undantag som vi i Vänsterpartiet finner både märkligt och olyckligt. 92 procent av företagen kommer inte att beröras. Detta är en siffra som kommer från propositionen. Regeringen menar uppenbarligen själv att det är bra att 92 procent av företagen inte träffas av lagen.
I den typen av verksamheter behöver man inte ens fundera på tillgänglighetsfrågan med utgångspunkt i den nya lagen. Det innebär att alldeles för många personer också fortsättningsvis skulle kunna stängas ute från att handla i en massa butiker, komma in hos frisörer, äta eller fika på många restauranger och kaféer eller dramatiskt begränsa sina besök på teater eller bio - helt i enlighet med lagen!
Lagstiftaren säger att det är okej att diskriminera, oavsett förutsättningar i övrigt. Vi menar att detta inte är rimligt. I vissa situationer kan det naturligtvis vara svårt för mindre företag att bära kostnaderna för en åtgärd. I andra fall kan det handla om enklare och inte särskilt kostsamma åtgärder. Därför måste avgränsningarna göras inom ramen för en skälighetsbedömning, inte på detta grovhuggna sätt.
Signaleffekten av den här begränsningen är också problematisk därför att man entydigt från regeringens sida säger att tillgänglighet är ett problem och en kostnad. Men återigen, tillgänglighet skulle kunna ge fler kunder och vara en möjlighet och inte ett hot, också för mindre företag.
Från Vänsterpartiets sida vill vi ha bort den här begränsningen. Det är bra att det finns en majoritet i utskottet för att åtminstone inom hälso- och sjukvårdens område ge regeringen bakläxa när det gäller undantaget. Vi vill dock att undantaget ska tas bort också i övrigt.
En annan viktig och märklig bestämmelse i propositionen är att regeringen föreslår en begränsning baserad på hänsyn till varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde. I motiveringen till begränsningen verkar det dessutom som att det bara är relationer i arbetslivet och inom utbildning som ska kunna räknas som varaktiga i verkligheten. Inte ens långvariga behov av vård och omsorg räknas tydligen till varaktiga relationer som ställer krav.
Man säger också: "En relation bör inte anses vara långvarig enbart på grund av att samma vara eller tjänst tas i anspråk upprepade gånger." Då måste man ju fråga sig: Vad blir kvar då? Med dessa förutsättningar riskerar tolkningen av lagen att bli extremt begränsad och leda till ett moment 22. Om nu en verksamhet är otillgänglig och man exempelvis helt enkelt inte kommer in för att handla eller ta del av en tjänst, hur ska en långvarig relation till den verksamheten kunna uppstå? Det är klart att rekvisitet om varaktighet bör avskaffas.
Herr talman! Ovanpå alla dessa begränsningar vill regeringen dessutom ha en begränsning på grundval av det man kallar ekonomiska förutsättningar. Detta riskerar att få oacceptabla konsekvenser. Lagrådet tolkar den föreslagna formuleringen som att den skulle innebära att ett företag utan problem kontinuerligt kan prioritera annan verksamhet framför åtgärder för att förbättra tillgängligheten, fast sådana åtgärder kan vara starkt motiverade. Lagrådet finner inte detta godtagbart. Regeringen har ändå hållit fast vid sin ståndpunkt. Det säger en del om vad som är viktigt för regeringens avvägningar i den här propositionen.
Jag ska säga något om bostadsmarknaden också, innan jag går in på avslutningen. Regeringen har försett lagstiftningen med ett generellt undantag för tillhandahållande av bostäder, också det i konflikt med utredningens förslag. Utredningen nämner till exempel att vid visningar skulle det kunna bedömas vara skäligt att göra en del saker, såsom att flytta på föremål som står i vägen eller på starkt doftande blommor - allt detta inom ramen för en skälighetsbedömning.
I propositionen har regeringen i stället valt att skrämmas med faran för jättehöga krav som skulle kunna göra allt jätteorimligt och besvärligt. Vi menar att det är olyckligt att den som tillhandahåller en bostad till allmänheten helt och hållet undantas från diskrimineringsförbudet. Vilka åtgärder som skulle vara rimliga att vidta bör i stället regleras genom en skälighetsbedömning, menar vi i Vänsterpartiet.
Utredaren föreslog också ett andrahandsansvar för den som hindrar åtgärder mot bristande tillgänglighet. Det är ganska viktigt. Det kan till exempel handla om en fastighetsägare som säger nej till åtgärder som den enskilde behöver få vidta i sin egen bostad. I andra fall kan det handla om företag som hyr lokaler för sin verksamhet och som vill genomföra tillgänglighetsskapande åtgärder men får nej av fastighetsägaren. Som ni förstår är detta potentiellt väldigt viktiga situationer.
Utredningen föreslog därför att fastighetsägare skulle kunna hållas ansvariga genom ett andrahandsansvar om de vägrar att godkänna skäliga åtgärder som en verksamhetsansvarig vill genomföra. Men regeringen vill inte lägga fram förslaget, trots att det stötts av flertalet remissinstanser. Detta har ifrågasatts av Lagrådet.
Enkelt uttryckt kan det få oacceptabla följder om ett ansvar faller ingenstans och inget kan göras med lagens hjälp. Då har man föreslagit en generell begränsning. Vi tycker att detta är en stor brist med lagförslaget och att ett andrahandsansvar bör införas för den som hindrar åtgärder mot bristande tillgänglighet.
Avslutningsvis, herr talman, kommer man inte ifrån frågan om varför. Varför har regeringen pepprat utredningsförslaget med undantag när man har skrivit sin proposition? Det är slående att medan utredningsförslaget resonerar och argumenterar är regeringens försvar för de inslängda undantagen både svagt och kortfattat.
Argumentet för den stora inskränkningen, där företag med färre än tio anställda undantas, är i princip två meningar långt. Jag kan citera dem här och nu: "Enligt riksdagen måste det säkerställas att reformen beaktar förutsättningarna för näringslivets utveckling. Till detta kommer regeringens arbete med att förenkla för företag genom att minska deras administrativa bördor." Detta är regeringens argumentation.
Med all respekt för både det ena och det andra är inte detta ett särskilt förtroendeingivande sätt att förhålla sig till villkoren för mänskliga rättigheter.
Det är heller inte särskilt bra att regeringen implicit kommunicerar en oro för att det ska komma horder av okynnesanmälningar. Så har inte kampen för rättvisa och tillgänglighet sett ut hittills, och så fungerar inte funktionshindersrörelsen.
Från Vänsterpartiets sida menar vi i likhet med utredningen att en skälighetsbedömning är ett rättssäkert, lämpligt och tillräckligt sätt att reglera den här frågan. Jag vill också understryka att en lagstiftning baserad på en skälighetsbedömning i stället för den här typen av grovhuggna begränsningar är både flexibel och täckande. Det innebär att man har en dynamisk lagstiftning som håller över tid. Något som i ett läge eller en situation kan framstå som oskäligt kan med teknisk och social utveckling bli skäligt.
Men om man har den typ av absoluta begränsningar som regeringen föreslår försvinner den dynamiken. Det är också ett problem som sätter in den här propositionen i ett större sammanhang. Den sittande högerregeringen tycks ha gjort det till sin paradgren att göra Sverige till ett mer medelmåttigt land på områden där vi tidigare har haft en tätposition.
Det är också något som riskerar att bli resultatet på det här området, där vi till och med får kritik från olika FN-organ. Med de undantag regeringen föreslår riskerar det att bli så. Vi vet att andra länder har gått före, och de har inte gått under. Andra länder kommer att gå förbi om inte ändringar sker.
Vänsterpartiet har i många år drivit tillgänglighetsfrågorna i riksdagen och deltagit i tillgänglighetsmarscherna. Vi såg tisdagsaktionen utanför riksdagen i dag, och den har vi har haft skäl att se som ett viktigt påtryckningsmedel på de folkvalda.
Som jag har redogjort för föreslår vi i det här betänkandet flera skärpningar av lagen. Vi kommer inte att nöja oss med att driva frågan nu i riksdagen, och vi kommer inte att ge oss förrän en skarpare lagstiftning är verklighet och vi får ett tillgängligare samhälle. Det är en fråga vi kommer att ha med oss i valrörelsen och som vi ska genomföra, om inte nu så med en rödgrön regering.
Jag står bakom Vänsterpartiets samtliga yrkanden, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till yrkandena 2, 5 och 9.