Herr talman! Omröstningen i juni 2012 gällde ett tillkännagivande. Som regeringsparti jobbar vi oftast på ett annat sätt. Jag vet inte om Ann-Christin Ahlberg satt med i riksdagen före 2006, för då var det precis samma arbetssätt som Socialdemokraterna i regeringsställning använde sig av. Man lade inte fram tillkännagivanden i riksdagen. Så vi sade inte nej till att göra bristande tillgänglighet till en diskrimineringsgrund, utan vi sade nej till ett tillkännagivande här i kammaren.
Rent praktiskt skulle en skälighetsbedömning vara väl så effektiv och vara mer träffsäker. Men det finns å andra sidan ett bekymmer med en skälighetsbedömning och det är oförutsägbarheten. Ingen vet var skälighetsgränsen går förrän det kommer ett rättsfall som anger det. De små företagen - inte alla, men väldigt många - kan ha begränsade ekonomiska muskler för att kunna hantera den typen av förändringar som kan behöva göras i lokaler eller i verksamheten på olika sätt. Det är allra bäst med en skälighetsbedömning, men i den finns en oförutsägbarhet som är en svaghet.
Jag fick frågan hur man har landat i att tio anställda skulle vara optimalt. Jag tror inte att det är någon optimal gräns, men det finns i andra sammanhang i den lagstiftning som berör småföretagen. Det är mer från det perspektivet än något annat perspektiv. Det är min bedömning.
Jag instämmer i det som du läste upp. Det ska inte vara några undantag. Men det här är det som vi har kommit fram till, och jag tycker att det är ett bra steg på vägen. Men jag är också beredd att jobba vidare för att vi ska komma dithän att det inte finns några undantag.