Herr talman! Jag vill börja med att säga att det är trist att rättsfrågor som handlar om frihet och människors möjlighet att vara medborgare ska landa i ekonomi och att man ställer det mot varandra. Det tycker jag är trist. Miljöpartiet står naturligtvis bakom alla sina reservationer men för tids vinnande stöder jag reservation 2 och reservation 6.
Ni säger att jag är envis, jag ger aldrig upp på något vis. Ute på stan är det bra att va, men att komma fram kan ta ett tag. Men jag rullar, rullar, rullar med min rullstol. Det är från teaterföreställningen
Vet du vem jag är?
med deltagare från Brukarkooperativet JAG. De gav en liten glimt av vad brist på delaktighet kan innebära.
Delaktighet är ett positivt laddat begrepp. Vi vill alla vara delaktiga i olika sammanhang under olika perioder i livet - i förskola, skola, yrkesliv, fritidsaktiviteter, kultur, politik, intresseföreningar och tillsammans med våra vänner. Vi tar för givet att vi själva kan avgöra och välja om och på vilket sätt vi vill vara delaktiga.
Men cirka en miljon barn, ungdomar och vuxna har inte den självklara möjligheten, om inte, om inte miljön anpassas. Anpassningarna kan handla om att göra information anpassad med genom till exempel bildsymboler, teckenspråk, punktskrift, piktogram och ljudband, eller genom, som det ofta handlar om, att anpassa den yttre miljön med till exempel färgavgränsningar, ramper, breda hissar och fasade trottoarer.
Om miljön anpassas blir en miljon svenskar delaktiga i sin vardag. Att besöka en affär eller restaurang där det är några trappsteg in till affären eller restaurangen kan bli omöjligt för alla som är rullstolsberoende för förflyttning. Endast 50 procent, bara hälften, av alla grundskolor och gymnasieskolor i Sverige är anpassade för dem som är rullstolsburna.
Jag såg en debatt för ett par dagar sedan. Det var en kille på grundskolan som skrev: Under flera år har jag fått krypa in på toaletten, eftersom toalettdörren inte är bred nog att klara av min rullstol. Det är dagens Sverige. Det kan vara ett viktigt informationsmöte på arbetsplatsen, och jag är beroende av teckentolk för att kunna delta. Mötet är inte tillgängligt och ger inte delaktighet på alla arbetsplatser om det inte finns teckentolk.
Det finns tyvärr många exempel i Sverige där vi ser att det inte är ett tillgängligt och anpassat samhälle vi har. Därför har den samlade funktionshinderrörelsen i Sverige under 14 år arbetat för att brist på tillgänglighet ska vara grund för diskriminering. Det var ett beslut som till slut fattades i riksdagen juni 2012. Beslutet fattades emot Alliansens vilja.
Jag har nu tittat vad alla allianspartier sade. De skriver väldigt positivt, med kanske ett undantag. Centerpartiet skriver i sin funktionshinderpolitik att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska betraktas som en diskrimineringsgrund och omfattas av diskrimineringslagstiftningen. KD vill inkludera bristande tillgänglighet i diskrimineringslagen. Moderaterna säger just ingenting om vare sig funktionsnedsättning eller tillgänglighet. De har ett litet blad här. Folkpartiet däremot har ett väldigt ambitiöst program som heter
Ett samhälle där alla kan
delta
. Där skriver man i en rubrik att bristande tillgänglighet bör räknas som diskriminering. Detta skrev man i maj 2012, en månad innan vi fattade beslutet.
Trots detta är det väldigt lätt att i propositionen läsa in Alliansens "till detta är jag nödd och tvungen". Under alla de debatter om tillgänglighet vi har haft i socialutskottet under mandatperioden har det aldrig, aldrig någon gång varit tal från Alliansen om de enorma undantag som man gör i hela propositionen. Det är ett slag i luften, och det är ett hårt slag. Det landar hårt för hela funktionshinderrörelsen. Läpparnas bekännelse har inget med Alliansens "vi vill, vi ska" att göra. Det är tomma ord. HSO har gått tillbaka fyra år och sett att praktiskt taget alla riksdagsledamöter var för detta för fyra år sedan. Uttrycket valfrihet är i det här fallet helt satt ur spel.
Det som är positivt, om jag ska komma på något, är att det ändå finns ett förslag. Det är en början. Det är bra, men inte tillräckligt bra. Det är för många undantag, för många om, utifall att. Det ger inte den frihet och den delaktighet som funktionshinderrörelsen väntat på under 14 år. De har haft en torsdagsaktion som har blivit en tisdagsaktion sedan propositionen kom. En del av er kunde säkert se dem svarsklädda i dag på grund av debatten, och därav är också jag mörkklädd.
Det Miljöpartiet vänder sig mot är alla undantag som görs i propositionen. Diskrimineringslagen kan inte användas som grund för diskriminering, som alla känner till. Det gäller företag som tillhandahåller varor och tjänster där det är under tio anställda. Även inom hälso- sjukvård vill Alliansen ha det så.
Det är som det har sagts tidigare. Det skulle gälla 92 procent av alla företag. Det är SCB som säger det. Det är inget påhitt av oss. Det innebär rent konkret och praktiskt att en person som är rullstolsburen och ska besöka en restaurang där det finns nio anställda inte är diskriminerad. Men går han till grannen där de är tio som jobbar, då är han diskriminerad. Det är en mycket märklig inställning. Vi är heller inte för att man mer eller mindre ska vara stamkund. Det blir väldigt mycket som kommer att genomföras via domstolsbeslut. Allianspolitikerna har retirerat och lämnar över det till juridiken att lösa.
Vi tycker att det räcker med det som finns, hänsyn till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna. Det täcker eventuella undantag. Men man vill ha hängslen och livrem och lite till. Det i sig är ren diskriminering.
FN:s kommitté CRPD, Committee on the Rights of Persons with Disabilities, lämnade i april i år sitt svar till den svenska regeringen på vad de anser att Sverige behöver åtgärda utifrån konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det blev ett femtiotal punkter där de ansåg att Sverige inte uppfyllde kraven i FN-konventionen om personer med funktionsnedsättning. De börjar med vad vi nu talar om.
De uttrycker att de är mycket oroade över det nya lagförslaget om diskriminering och tillbakavisar den indelning som görs av verksamheter som har färre än tio anställda. Kommittén ser inte att indelningen av antalet anställda har något stöd i den svenska lagstiftningen, och det är allvarligt. Detta är någonting som kom i april i år. Det är en kritik från FN om vad Sverige inte gör när det gäller medborgerliga rättigheter.
De skriver också att som förslaget ser ut nu innebär det att man överlämnar lagen till juridiken. Jag kan bara instämma, men frågan är om det är meningen.
Herr talman! Jag fortsätter på den internationella vägen och går över från FN till EU. En av sex personer i EU har en funktionsnedsättning av något slag. Det betyder att ungefär 80 miljoner människor på grund av hinder i miljön och andras attityder i många fall har svårt att bli fullt delaktiga i samhället och ekonomin. Varför tar jag upp det här i debatten? Jo, därför att EU är på gång med en tillgänglighetslag. Enligt Viviane Reding, EU-kommissionär med ansvar för grundläggande rättigheter, ligger förslagen om standarder för en tillgänglig offentlig miljö och kollektivtrafik, som ingår i lagen, i princip färdiga på hennes bord.
Riksdagen beslutade år 2000 om en nationell handlingsplan för handikappolitiken. Planen beskriver åtgärder för att förbättra tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning. År 2010, alltså för fyra år sedan, skulle enkelt avhjälpta hinder vara avhjälpta. Det handlar om kollektivtrafik, statsförvaltning och så vidare. Så blev det inte. Trots en lång åtgärdstid på tio år var handlingsplanen långt ifrån genomförd 2010. Det visar att det behövs en tydlig och stark lag, utan en massa undantag, för att tillgänglighet ska bli verklig i samhället. Det ska inte handla om delvis tillgänglig eller delvis delaktig.
Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning till olika verksamheter är en viktig samhällsnytta som alla tjänar på. När en förbättrad tillgänglighet uppnås i lokaler och bostäder är det inte enbart ett sätt att ge den med en funktionsnedsättning möjligheter. Det gynnar också den allt växande gruppen äldre, och det gynnar många barnfamiljer.
Få skulle säga att de som har nedsatt syn eller hörsel inte ska få rösta eller kunna höra och läsa vad partierna säger för att kunna delta i val eller i det som händer i samhället. Det sociala medborgarskapet - och det är detta vi talar om - innebär rätt att vistas i offentliga miljöer, att använda internet, ringa, besöka bibliotek och restauranger, att shoppa och så vidare. Det handlar alltså inte om medborgarskap bara genom att rösta, utan också genom att delta som fullvärdig medborgare.
Ekonomen Dan Andersson har i skriften
Dörrarna stängs innan alla fått plats
på ett påtagligt och övertygande sätt visat att när det gäller tillgänglighet kan man inte bara räkna eller utgå från personer med funktionsnedsättning. Det är många fler som har nytta av tillgänglighet. Det skulle också kunna få ut många fler människor med funktionsnedsättning ut i arbetslivet. Redan vid ett arbete på 10 procent är det lönande för samhället. Men då måste samhället vara tillgängligt.
Så tänk om, tänk rätt och gör rätt från början! Miljöpartiet ser det som en historiskt missad chans om inte samhället görs tillgängligt för alla.