Herr talman! Vi debatterar i dag arbetsmarknadsutskottets betänkande
Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering m.m.
I betänkandet finns 21 reservationer och ett särskilt yttrande. I betänkandet behandlas också 37 motionsyrkanden om diskrimineringsfrågor från den allmänna motionstiden 2013.
Det regeringen föreslår i propositionen är ändringar i diskrimineringslagen som innebär att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning införs som en ny form av diskriminering i diskrimineringslagen.
Diskrimineringsförbudet mot bristande tillgänglighet föreslås gälla för alla de samhällsområden där diskrimineringslagens övriga regler gäller i dag, med undantag för tillhandahållande av bostäder. I dag finns ett diskrimineringsförbud mot bristande tillgänglighet som endast gäller i delar av arbetslivet och utbildningsområdet.
Vad gäller tillhandahållande av varor och tjänster föreslås att förbudet inte ska gälla för privatpersoner eller för företag som vid det senaste årsskiftet sysselsatte färre än tio arbetstagare. Enligt propositionen ska samma undantag gälla inom hälso- och sjukvårdens område. Som vi hörde här tidigare har oppositionen i utskottet - S, MP, SD och V - gått samman och fått majoritet för att det inte ska vara något undantag vad gäller hälso- och sjukvårdens områden.
I fråga om tillhandahållande av varor och tjänster föreslås att förbudet inte ska gälla om det krävs åtgärder beträffande fastigheter och byggnader som går utöver de krav på tillgänglighet som finns i bygglag eller startbesked för den aktuella fastigheten eller byggnaden.
I propositionen föreslås också att ordet funktionshinder i olika lagtexter byts ut mot ordet funktionsnedsättning. Ordet funktionsnedsättning används alltmer i dagligt tal i debatten. Nu skrivs det också in i lagtexten.
Den 1 januari 2015 ska lagändringarna träda i kraft, enligt propositionen.
Herr talman! När vi diskuterar dålig tillgänglighet som grund för diskriminering i svensk lagtext är det viktigt att nämna de avtal och internationella konventioner som Sverige åtagit sig att följa för att motverka diskriminering. Principen om icke diskriminering är central i FN-konventionen om mänskliga rättigheter. EU har rättsliga bestämmelser som har betydelse för frågor om diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Detta har vi också att förhålla oss till. Det är av största vikt att fortsätta undanröja hinder som finns för personer med någon funktionsnedsättning.
Med alliansregeringen trädde diskrimineringslagen i kraft 2009 - en lag som har till ändamål att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, ålder med mera. Diskrimineringslagen gäller inom en rad olika samhällsområden: arbetsliv, utbildning, bostäder, hälso- och sjukvård, socialtjänst med mera.
Samtidigt som diskrimineringslagen trädde i kraft inrättades Diskrimineringsombudsmannen, DO, som ska utöva tillsyn så att lagen följs. Det är med detta som bakgrund som regeringen nu vill gå vidare genom att ändra, förbättra och förstärka lagen med att bristande tillgänglighet också ska vara grund för diskriminering. Man får som individ en betydligt starkare roll.
En person med funktionsnedsättning ges nu förbättrade livsvillkor och kommer att kunna känna större delaktighet i samhällslivet. Man får som individ möjlighet att påverka och en rättighet som man kan hävda i domstol om man känner sig orättvist behandlad.
Att vårt samhälle har en hög tillgänglighetsgrad är en viktig demokratifråga. Bristande tillgänglighet påverkar vardagen och är ett hinder från att vara delaktig på lika villkor i samhället. Beträffande de undantag som finns framgår exempelvis av propositionen att företag som tillhandahåller varor och tjänster som har färre än tio arbetstagare ska vara undantagna.
Det är viktigt att se helheten och sammanhangen. Det gäller att se förutsättningarna för näringslivets utveckling, att småföretag kan växa. Fler företag och fler jobb ger möjligheter till ökade välfärdssatsningar.
Regeringen har ambitionen att minska regelbördan för företagen. I propositionen föreslås också att det ska vara ett undantag för företag inom hälso- och sjukvårdsområdet med färre än tio anställda. Vi anser att detta är rimligt. En ny lag utan undantag ökar otryggheten för småföretagen inom vårdsektorn. Har man exempelvis ekonomiska möjligheter att göra de investeringar som kan behövas? Har man möjlighet att göra dem omgående? Har man ekonomiska muskler att klara av investeringar och förändringar i så snabb takt som lagen kräver? Kan det rentav bli så att man tvingas avveckla sin verksamhet? Det är något som då också drabbar inte bara vårdgivaren utan också patienterna.
Det som oppositionen föreslår här kan komma att innebära mindre valfrihet, färre alternativ och färre vårdinsatser. Oppositionens agerande visar brist på ansvar.
Det är viktigt att komma ihåg att också plan- och bygglagen finns. Vad gäller byggnader och lokaler är det viktigt att framhålla att det som nu föreslås undantas från förbudet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet redan omfattas av förbud mot diskriminering i andra lagar och författningar.
Ann-Christin Ahlberg tog i sitt inledningsanförande upp vad som är skäligt. Det måste göras en bedömning av vad som är skäligt i de enskilda fallen. Man tar också hänsyn till lagar och författningar som vi har på det här området. Alliansen i utskottet vill ge regeringen i uppdrag att analysera vilka konsekvenser undantaget för små hälso- och sjukvårdsföretag skulle kunna få om man inte gör ett undantag för just småföretagen i vårdbranschen.
När det gäller skälighetsbedömning är det viktigt att ha med detta att lämpliga åtgärder ska bli genomförda och att man utgår från de regler som finns i exempelvis plan- och bygglagen och andra lagar och författningar, att man ser helheten och gör rimliga avvägningar.
Herr talman! Arbetet med att undanröja hinder för att få en bättre tillgänglighet i samhället är högt prioriterat. Mycket är gjort för att förbättra tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning. Jag har nämnt diskrimineringslagen och inrättandet av Diskrimineringsombudsmannen. Vi diskuterade en reform för något år sedan om ett utvidgat skydd mot åldersdiskriminering. Det finns flera exempel.
Nu går vi vidare. Genom att dålig tillgänglighet blir grund för diskriminering får den enskilde individen mycket större möjlighet att driva igenom sina krav och rättigheter. Vi får ett tydligt rättighetsperspektiv i lagstiftningen. Den enskilde får möjlighet att driva sin sak i domstol och få rätt till diskrimineringsersättning.
Som tidigare sagts är det viktigt att framhålla i debatten att frågan om tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning även behandlas i annan lagstiftning: plan- och bygglagen, arbetsmiljölagen, lagen om kollektivtrafik, skollagen med flera.
Riksdagen har fattat beslut om många lagändringar och förbättringar, men det är också viktigt att lagarna följs upp i kommuner och landsting. En del kommuner borde kanske fundera lite över detta.
Förslaget är ett stort steg framåt vad gäller att stärka individens rättigheter och möjligheter att bättre kunna delta i samhällsgemenskapen. Att införa bristande tillgänglighet som en form av diskriminering handlar om att öka friheten för den enskilde genom ökade rättigheter. Det ger den enskilde möjlighet att ställa ökade krav och att få sin sak prövad i rättsliga instanser.
En skärpt diskrimineringslag är en milstolpe och ett historiskt beslut. När ambitionen höjs ytterligare får det många positiva effekter för människor.
Till oppositionen vill jag säga att det är dags att se möjligheterna och inte bara problemen. Alliansregeringens satsningar på bättre tillgänglighet är en viktig reform. Efter 20 års utredningar lägger alliansregeringen fram konkreta lagförslag för kraftiga förbättringar för personer med funktionsnedsättning. Genom att förändra attityden, tillåta människor att växa och skapa tillgängliga miljöer kan fler få det liv de önskar. Det ger fler möjligheter till jobb och ökad möjlighet till förbättrad livskvalitet.