Herr talman! Jag skulle inledningsvis vilja tacka dem som kallas Torsdagsaktionen. Några av dem är här i dag, gissar jag.
Ni har under ett par års tid utanför regeringssammanträden drivit ett engagemang för att bristande tillgänglighet ska ses som diskriminering. Men flera av er har egentligen hållit på med det här arbetet i upp till 20 års tid. Själv började jag driva frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering år 2002. Som politiker var jag då ganska ensam. Jag kan nog notera att inget här sittande riksdagsparti då hade intagit den ståndpunkten, inte heller mitt eget.
Det som har hänt är att ert engagemang har gjort tydligt att ett samhälle som inte är tillgängligt inte är ett samhälle som fullt ut uppfyller mänskliga rättigheter. Ert engagemang har visat på hur det är att inte kunna delta på grund av att det slarvas med rätt enkla åtgärder, hur det är att nonchaleras när det gäller möjligheten att komma in på varuhuset eller förhindras att ta ett arbete därför att arbetsgivaren inte klarar att se till att arbetsplatsen är tillgänglig. Hur upplever man att hamna i en universitetsutbildning eller annan utbildning när tillgängligheten inte finns där, så att studierna och hela utbildningen blir lidande på grund av att samhället inte fullt ut är tillgängligt?
Jag vet att en del av er är glada över att lagstiftningen kommer. Jag vet också att ni inte är helt nöjda med alla detaljer och att ni är kritiska, med ett par undantag.
Jag vill understryka, för det har vi missat i den här debatten, att det är en principiellt mycket viktig förändring vi nu gör. Vi inför ett nytt diskrimineringsförbud i den svenska diskrimineringslagstiftningen. Det är inte så att det har varit lagligt i Sverige att ha otillgänglig verksamhet. Vi har alla möjliga lagar som reglerar detta, som plan- och bygglagen och lag om kollektivtrafik. Det finns regleringar och förordningar om att Sverige ska vara tillgängligt.
År 2000 tog den dåvarande socialdemokratiska regeringen fram den nationella handlingsplanen för att få bort enkelt avhjälpta hinder. Vi var då några i den dåvarande oppositionen, till exempel Folkpartiet, som sade att det där kommer inte att bli verklighet ifall ni inte både har en lagstiftning och pengar med på vägen. Tyvärr fick vi rätt.
Det jobbiga med den lagstiftning som gällt fram till nu är att det är provocerande för en enskild människa att läsa i lagtexten att en verksamhet ska vara tillgänglig men som inte är det och att jag som individ inte har någon möjlighet att driva ärendet.
Den viktiga principiella förändring som nu sker är att vi börjar se tillgänglighet som en mänsklig rättighet och inte som ett samhällets goda givare, att man som individ inte har möjlighet att driva ärenden.
På oppositionen låter det som att det här inte är någonting, men det är en principiell stor förändring. Vi har sett i andra länder, som USA, Norge och Sydafrika, att tillgänglighetsarbetet tar fart tack vare att de har en sådan lagstiftning på plats.
Det finns flera i oppositionen som säger att det här är jätteproblematiskt därför att det hamnar i domstolar. Ja, det är hela poängen. Hela poängen är att om jag drabbas ska jag kunna gå till domstol och få diskrimineringsersättning.
Vad omfattar då lagstiftningen? Den omfattar diskrimineringslagens alla 14 samhällsområden, inga undantag. Det nya diskrimineringsförbudet täcker alla diskrimineringslagens 14 samhällsområden. Det ställer rätt tuffa krav på den som träffas av förbudet. Man ska vidta skäliga åtgärder för att se till att en verksamhet är tillgänglig. Har jag inte vidtagit dessa åtgärder kan jag dömas för diskriminering och få betala diskrimineringsersättning. Det innebär att vi kommer att ställa högre krav på större företag än på mindre företag.
Det undantag som har varit mest omdiskuterat är det så kallade tiopersonersundantaget för mindre företag när det gäller varor och tjänster och hälso- och sjukvård. Var lite noggranna här! Det är 2 av 14 samhällsområden som omfattas. Det är inte så att småföretag undantas generellt. Det är inte så att jag undantas ifall jag till exempel är arbetsgivare i ett mindre företag. Då gäller förbudet. Det är inte så att ett litet utbildningsföretag undantas.
Är det då rimligt att undanta småföretagen till en början? Jag tror att det är en rimlig balans, ja. Precis som Miljöpartiet varit inne på är det domstolsprövning som det handlar om. Vi vet inte riktigt vad det här kommer att innebära i praktiken. Då är det ganska svårt för ett litet företag som inte har en stor overhead att själv räkna ut vad man ska göra. Det vi gör är nämligen något ganska tufft, för gör man fel som varuhusägare eller ägare av en större restaurang döms man för diskriminering. Det innebär att till en början är det rätt rimligt att principen landar.
Jag utesluter inte alls att vi kommer att behöva skärpa lagstiftningen om några år. Men beskriv inte detta som att det inte är en större förändring, för det är en större principiell förändring som faktiskt just nu sker.
Jag har lyssnat noggrant på Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och jag ska erkänna att ni är jätteduktiga på funktionshinderpolitik, i opposition, men läs er historia. Ingen av de större viktiga handikappolitiska reformerna har någonsin skett utan att Folkpartiet har suttit i regering. LSS och LASS, rätten till personlig assistans - jag minns inte att det skedde under en socialdemokratisk regering. Det skedde under en borgerlig regering.
Konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, som Miljöpartiet återkommer till, hur kom den till? Sverige var pådrivande. Den svenska regeringen, alliansregeringen, undertecknade konventionen. Man hade i och för sig den nationella handlingsplanen 2000 som Socialdemokraterna stod bakom tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet; det erkänner jag. Men ni har ju själva kritiserat den i debatten för att den inte gav resultat.
Jag kan också konstatera att ni säger nu att det var 2012 som den här diskussionen började. Jag har fört debatterna i valrörelsen 2002 och 2006, och då mötte jag inte en enda socialdemokratisk ansvarig politiker som sade: Vi gör något åt bristande tillgänglighet.
Låtsas inte som att ni har varit drivande i de här frågorna! Det är ett ganska sent uppvaknat intresse vi ser från oppositionens sida. Jag välkomnar det. Driv gärna på regeringen. Vi ska gärna gå framåt. Men den som lyssnar på debatten skulle kunna tro att världen hade sett annorlunda ut ifall ni hade styrt. Ja, det hade den gjort, för jag är rätt övertygad om att ni inte en enda gång heller hade klarat av att leverera en lag om bristande tillgänglighet. Ni hade massor av chanser. Detta har utretts i 20 års tid. Ni satt i regering i massor av år. Det skedde ju ingenting! I opposition är det lätt att ropa, men i majoritet har ni levererat väldigt dåligt i handikappolitiken. Jag erkänner att ni är duktiga i opposition, men det vore klädsamt ifall ni själva erkände att de stora reformerna aldrig har skett när ni själva har styrt.
(Applåder)
Jag återkommer allra sist till att detta är en principförändring. Det är därför den har varit svår att genomföra i svensk lagstiftning. I svensk lagstiftning har vi normalt sett inte riktigt sett individens rättigheter. Vi har i stället sagt: Jo, men byggherrar, företag, varuhus eller utbildningsanordnare är skyldiga att göra vissa saker. Gör de inte det döms de till vite.
Nu vänder vi på det hela och säger att individer har vissa rättigheter som vi slår fast i diskrimineringslagstiftningen. Visst finns det undantag, men underskatta inte den attitydförändrande effekten av när de första domarna kommer om bristande tillgänglighet som diskriminering. Då börjar vi se vad man kräva av arbetsgivare, utbildningsanordnare och varuhusägare, av dem som är ansvariga för en verksamhet. När dessa beslut kommer hamnar vi i ett läge att det blir en stark drivkraft framåt för ett mer tillgängligt samhälle.
Det är klart att jag inte vill vara i en situation där vi ska gå till domstol varenda gång för att skapa tillgänglighet, utan det är ett verktyg. Det är också ett verktyg för att se till att individen kan få upprättelse och känna att man hade rätt.
Jag har mött alldeles för många som har sagt: Det står i lagstiftningen att bussen ska vara tillgänglig, men den är inte det. Vad gör jag åt det?
Då har varit tvungen att svara: Vi kan hoppas att bussbolaget får vite, men du kan inte göra något.
Det verktyget har nämligen inte funnits, men det finns nu.
Bland andra Ali Esbati tog upp frågan om varaktighet. Jag ska försöka gå igenom vad det innebär enligt propositionen. Ni säger att eftersom vi trycker på varaktighet kommer vissa inte att omfattas av förbudet. Det är precis tvärtom. Varaktighetskravet innebär att det krävs tyngre åtgärder när man har en varaktig relation till någon. På en arbetsplats ställs det högre krav på tillgänglighet för den anställde. Det är det lagstiftningen säger. Är jag student är det ett mer varaktigt förhållande, och då är det rimligt att ställa större krav på tillgänglighet eftersom den studerande kanske är där varje dag i veckan och pluggar.
Trots att jag själv höjde tonläget tycker jag att vi alla ska vara glada. Efter 20 års utredande står en i princip enig riksdag bakom grundprincipen om ett diskrimineringsförbud och en ändrad lagstiftning där bristande tillgänglighet ses som diskriminering. Det är för mig en tydlig framgång för arbetet med mänskliga rättigheter och för arbetet för personer med funktionsnedsättning.
(Applåder)