Herr talman! Jag vill börja med att säga att vi står bakom samtliga våra reservationer i betänkandet, men för tids vinnande väljer jag att yrka bifall endast till reservation 5 och 16.
Vi diskuterar alltså arbetsmarknadsutskottets betänkande 8 om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering. Jag är väldigt glad att vi diskuterar ett betänkande med just den titeln. Redan 2012 använde vi vår vågmästarställning i utskottet till att rösta igenom ett tillkännagivande till regeringen i den här frågan. Det är glädjande att de borgerliga partierna, som 2012 reserverade sig mot förslaget i dess helhet, nu har ändrat sig.
Att en enig riksdag står bakom ett skarpt lagförslag om att bristande tillgänglighet ska kunna räknas som diskriminering är en viktig principiell händelse. Att nya reformer införs stegvis och utvärderas noga innan nästa steg tas samt att olika samhällsintressen balanseras mot varandra är något som ligger väl i linje med Sverigedemokraternas konservativa grundprinciper. Att små företag, sådana med färre än tio anställda, undantas från lagförslaget tycker vi därmed är en rimlig kompromiss i det här skedet.
Efter att ha funderat närmare över saken och efter att ha lyssnat på de berörda parterna anser vi dock att det inte är rimligt att även mindre hälso- och sjukvårdsföretag ska undantas på det sätt som regeringen förslår. Hälso- och sjukvårdssektorn kan inte jämföras med andra branscher. Rätten för människor med funktionsnedsättning att få vård och omsorg på samma villkor som övriga medborgare kan inte vara villkorad, och inte heller deras rätt att kunna vara med och stötta sjuka anhöriga.
Det så kallade varaktighetsrekvisitet, som återfinns i lagförslaget, tycker vi inte heller är rimligt eller väl avvägt, och vi befarar att det kan riskera att reducera hela lagförslaget till att bara bli ett slag i luften. Hur ska en person med funktionsnedsättning kunna etablera en varaktig relation till exempelvis en affärsidkare om han eller hon inte ens kan komma in i lokalen vid första besöket? Jag förstår verkligen inte hur det är tänkt.
Herr talman! Om jag helt har missförstått något ber jag verkligen om ursäkt, men jag blev lite häpen när jag hörde Ann-Christin Ahlberg från Socialdemokraterna hålla sitt anförande. Hon riktade i sitt anförande skarp kritik mot Alliansen och ställde ett antal frågor om varaktighetsrekvisitet och hur det ska tolkas. När jag tittar i betänkandet kan jag inte se att Socialdemokraterna har reserverat sig mot varaktighetsrekvisitet. Det finns en reservation 5 som handlar om just den frågan och som Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet står bakom, men jag kan inte se att Socialdemokraterna stöder reservationen.
Såvitt jag kan bedöma stöder Socialdemokraterna Alliansen i den frågan. Det vore bra om Ann-Christin Ahlberg kunde reda ut hur det förhåller sig, om det är så att jag tolkat betänkandet rätt och att Socialdemokraterna inte har reserverat sig mot varaktighetsrekvisitet. I så fall skulle jag vilja bolla tillbaka de frågor till Ann-Christin Ahlberg som hon ställde till Alliansen. Hur ska det tolkas? Är det verkligen rimligt att vi har en sådan ordning? Vi sverigedemokrater tycker i alla fall inte det.
Innan jag slutar, herr talman, skulle jag vilja säga några ord om vår reservation 16, som rör en motion från den allmänna motionstiden och ämnet svenskfientlighet. Svenskfientligheten och i synnerhet vuxenvärldens och det etablerade samhällets undfallenhet inför, förminskande av eller till med förnekande av det utbredda problemet var faktiskt en av anledningarna till att jag en gång i tiden började intressera mig för politik.
Jag vet personligen vad det innebär att bli misshandlad, kränkt och behandlad som mindre värd på grund av min etniska tillhörighet. En stor del av mina svenska vänner från den sena skoltiden vet det. Tusentals och åter tusentals andra över hela landet vet det. Åtminstone ett par hundra av dem har jag personligen varit i kontakt med under mina år i politiken. Den som säger till mig att svenskfientlighet inte existerar eller inte är ett stort problem betraktar jag således med förvissning som antingen dåligt informerad eller som en lögnare.
Tyvärr har väldigt lite eller ingenting förändrats från det att jag för snart två decennier sedan fick upp ögonen för den här frågan. Undfallenheten, ointresset och dubbelmoralen från etablissemanget består. Sverige bedriver på många sätt ett bra arbete mot den rasism som riktas från svenskar mot invandrare, och det ska vi fortsätta att göra. Frågan är när vi också ska börja tala om den rasism som riktas från invandrare mot svenskar.
Rasistiskt våld mot infödda svenskar renderar fortfarande inte tillnärmelsevis lika starka reaktioner från makthavare som andra former av rasistiskt våld. Infödda svenskar är fortfarande den enda folkgrupp som man offentligt kan kränka och uppvigla mot utan att riskera att dömas för hets mot folkgrupp. Svenskarna är fortfarande den enda folkgrupp som det enligt lag är tillåtet att diskriminera. Svenskfientligheten förnekas fortfarande och finns fortfarande inte på agendan hos någon av de offentligt finansierade antirasistiska organisationerna.
Att min motion, med i grunden ganska modesta förslag om likabehandling, konsekvent antirasism och icke-diskriminering, ännu en gång slentrianmässigt blir avstyrkt är ingenting som jag vid det här laget blir särskilt förvånad över. Jag skulle dock vilja be mina kolleger i utskottet att än en gång läsa igenom min motion, eller någon liknande sammanställning av konkreta exempel på svenskfientlighet och våld riktat mot svenskar, byta ut ordet svensk mot rom, jude, kurd eller någon annan etnicitet och sedan ärligt fråga sig själva om de hade reagerat med samma ointresse om exemplen hade gällt någon annan folkgrupp. Jag tror inte det.