Herr talman! Visst ska vi allihop tänka att vi ska göra vårt samhälle så tillgängligt som möjligt.
Återigen, om vi talar om fysiska hinder, är det självklart, och det sade jag också i mitt anförande, att om det är nya verksamheter, verksamheter som görs om, om man bygger om lokaler och så vidare ska man naturligtvis tänka så tillgängligt som möjligt och för så många som möjligt. I min värld är det verkligen så att alla typer av näringsidkare borde ha en egen checklista där man ser över hur det skulle vara möjligt.
Vi talar varje år i utskottet om arbetsmiljö. Då är tillgängligheten också en viktig fråga att se över, för saker och ting kan också hända med människor som redan är anställda, redan är kunder eller vad det nu är. Det är självklart att detta är ett löpande arbete. Det är ingenting som är färdigt. Saker och ting händer, och vi måste utveckla det här arbetet hela tiden.
Jag är inte nöjd, men jag är åtminstone glad över att vi har kommit dithän att tillgängligheten skrivs in i diskrimineringslagstiftningen. För några år sedan hade vi inte ens kommit dit. I mitt anförande nämnde jag USA, som redan 1990 jobbade med de här frågorna på ett mer aktivt sätt, så vi ligger inte främst i världen. Men vi kommer i alla fall en bra bit på vägen med det här beslutet.