Fru talman! Jag tänker koncentrera mig på de aspekter av yttrandefriheten som förknippas med begreppen meddelarfrihet och efterforskningsförbud.
Vi är i Sverige med rätta stolta över den i internationell jämförelse mycket omfattande och långtgående lagstiftningen och skyddet för yttrandefriheten. Inte minst är vi stolta över den offentlighetsprincip som gäller inom det allmänna. Som grund för denna offentlighetsprincip finns också det som kallas för meddelarfrihet, alltså att var och en är fri att lämna upplysningar för publicering i vilket ämne det vara månde och att det inom det allmänna är förbjudet att efterforska vem som har lämnat ut sådana uppgifter.
Yttrandefriheten har som många friheter ett värde i sig. Självfallet är det så. Men det är också en frihet som har viktiga och omfattande samhälleliga effekter - positiva effekter för samhällsutvecklingen som helhet. Jag tror att det är ganska tydligt att en fungerande yttrandefrihet innebär ett samhälle med mindre av korruption, ett effektivare samhälle och en effektivare förvaltning. Det blir ett rättssäkrare samhälle. Även om det är svårt att rent empiriskt bevisa det så tror jag att det går att dra slutsatsen att ett samhälle med en fungerande demokrati och en fungerande yttrandefrihet också är ett samhälle med en bättre ekonomisk utveckling, med mindre av ohälsa och en mängd andra sådana samhälleliga mål som vi eftersträvar.
Samtidigt gör den yttrandefrihet som vi är så stolta över och den demokrati som vi är så stolta över i allt väsentligt halt vid de privata företagens dörrar. Det här har många upplevt som otillfredsställande. Man har menat att de positiva effekter som finns av yttrandefriheten för samhällsutvecklingen borde kunna få sitt uttryck även på det privata näringslivets område. Även där finns missförhållanden som behöver avslöjas. Även där finns saker som behöver kunna debatteras. Även där borde människor slippa känna rädsla för trakasserier eller hämnd av olika slag för att de lyfter upp vad de upplever som viktiga frågor till offentlig debatt. Men så är det inte. Meddelarfriheten och efterforskningsförbudet gäller bara inom det allmänna och inte inom det privata.
Detta har utretts ett antal gånger, och det har funnits positiva förslag. Men det har hittills inte lett till något genombrott, något förslag eller någon proposition i frågan. Innan jag går vidare på det spåret måste man ställa sig frågan: Finns det någon logik som gör att demokrati och yttrandefrihet etcetera skall och bör gälla inom det allmänna men icke skall och bör gälla inom det privata? Jag kan inte se att det finns något sådant logiskt samband. Det som är bra inom det allmänna skulle alltså inte vara bra, eller till och med vara dåligt, inom det privata om utgångspunkten är att man är demokrat.
Av historiska skäl är tryckfrihetsförordningen utformad på det sättet att den reglerar förhållandena mellan medborgaren och staten. Men finns det något logiskt skäl till att vi inte kan utvidga detta område för demokrati och yttrandefrihet? Jag kan inte se att det finns något sådant logiskt skäl. Däremot finns det naturligtvis starka intressen i samhället som inte ser någon nytta med att utvidga yttrandefriheten, meddelarfriheten eller vad det nu gäller även till det privata området. Självfallet är det så. Men det är inget logiskt, naturligt argument. Det är ett intresseargument.
Regeringen har inte lyckats komma fram. Trots att regeringen om och om igen säger att det är viktigt och prioriterat händer väldigt lite. Vi har motionerat i den här frågan tidigare. Förra gången saken var uppe avstod vi i Vänsterpartiet från att reservera oss till förmån för motionen därför att vi då tyckte att vi fick ganska tydliga signaler från regeringen om att man arbetade med detta. Vi hade också en hel del förhoppningar om att det nog skulle kunna komma fram något substantiellt i den här frågan. Men tiden gick, och ingenting hände.
Camilla Sköld Jansson hade en interpellationsdebatt med justitieminister Bodström i mars i år och frågade just om det händelsevis skulle kunna tänkas komma någonting på det här området. Inte heller då kunde Bodström säga att det kommer något, utan han hänvisade till de tillväxtsamtal som fördes mellan regeringen och näringslivet. Jag ska inte polemisera mot någon som inte är närvarande, men jag kan ändå tillåta mig att citera ur snabbprotokollet. Han säger så här: "Det allra bästa vore naturligtvis om man kunde hitta en lösning där man kom överens med näringslivet om hur meddelarfriheten ska stärkas."
Det är väl där någonstans som knuten ligger. Det är klart att det vore alldeles utmärkt om man kunde komma överens med näringslivet om en utvidgning av meddelarfriheten till det privata området. Men vi ska inte lura oss själva. Vi ska vara medvetna om att det finns motstående intressen här. Det allmänna, samhället som helhet, medborgarna, har ett intresse av att utvidga meddelarfriheten. Det privata näringslivet, de som äger företagen, har ett intresse av att inte göra det. De är, förmodligen med rätta, lite rädda för att det skulle kunna öka insynen i företagen. Det skulle kunna leda till debatter som inte är särskilt smickrande för en del företag i vissa lägen.
Här finns motstående intressen. Givetvis ska vi försöka att hitta en lösning som så många som möjligt kan acceptera. Men för att kunna hitta den lösningen måste vi, riksdagen, regeringen, det allmänna, medborgarnas företrädare, ha tydliga idéer om vad det är vi vill åstadkomma och utifrån det föra samtal med näringslivets parter. Vi måste komma ihåg att det är vi som har ansvaret för lagstiftningen i det här landet. Det är vi som fattar besluten och tar ansvar för dem gentemot väljarna. Jag tror att det är viktigt att man har den ordningen klar för sig även när man för samtal med näringslivet i sådana här frågor.
Jag är inte särskilt optimistisk om att svenskt näringsliv ska backa och säga att det är jättebra och att vi ska införa meddelarfrihet i det privata näringslivet. Jag tror faktiskt att vi, som så många gånger tidigare, kommer att införa en lagstiftning som delar av näringslivet tycker är mindre bra. Men sådana är också demokratins villkor ibland.
Tiden går. Jag ska inte utveckla detta närmare. Jag vill bara peka på att ett särskilt viktigt område i detta naturligtvis är den del av det privata näringslivet som är offentligt finansierad. I dag är det så att för en ambulansverksamhet i offentlig regi gäller meddelarfrihet, efterforskningsförbud och alltihop precis som alltid. Men om man lägger ut ambulansverksamheten på entreprenad till ett privat företag - det är samma verksamhet, samma personal och samma pengar som kommer från skattebetalarna - försvinner dessa demokratiska rättigheter plötsligt för de anställda. Det är inte rimligt. Åtminstone på det området måste det vara möjligt att komma fram till en lösning.
Mot bakgrund av detta finner vi tyvärr anledning att reservera oss och yrka bifall till reservation nr 1.