Fru talman! Rättssäkerhet - självklart! Rättssäkerhet är en sak. Frågan är om rättssäkerheten garanteras med offentlighetsprincip och meddelarskydd. Det är ju fråga om att utsträcka offentlighetsprincipen till det privaträttsliga området som vi diskuterar. Rättssäkerhetsfrågor, arkivfrågor eller andra frågor får vi i så fall diskutera med Skolverket, även när det gäller uppföljning, godkännande och vilka grunder man ska ha för godkännande. Det är väl den diskussionen som ska föras i så fall, inte frågan om meddelarfrihet eller offentlighetsprincip inom det civilrättsliga området.
Vad är nästa steg? Om en kommun handlar för 1 miljard är det många verksamheter som därmed är offentligt finansierade. I vissa fall handlar man tekniska tjänster, och i andra sammanhang handlar man vård, omsorg eller skola. Var sker gränsdragningen? Är det så att en aktör som börjar handla med den offentliga sektorn helt plötsligt ska omfattas av offentlighetsprincipen? Var drar man gränser?
Den enda naturliga gränsen måste vara att medborgarna ska vara säkra på att det råder en offentlighetsprincip för den verksamhet som bedrivs inom den offentliga sektorn, av den offentliga sektorn själv, och som bedrivs i myndighetsform, för att man ska kunna ha en öppenhet i hela den verksamheten, som sköts av och för medborgarna. Men i övrigt när det gäller den privata sektorn civilrättsligt bör man inte röra i de här frågorna, för då tror jag att man kliver fel. Däremot kan man jobba med krav på Skolverket, krav på myndigheter eller krav på tillstånd - men det är en annan sak - för att stärka rättssäkerheten eller den enskildes möjligheter.