Fru talman! Som framgått av den hittills förda debatten berörs i detta betänkande nr 14 frågan om att bland annat utsträcka meddelarfriheten för privatanställda och frågan om möjligheten att efterforska källor för det fall det kan göras sannolikt eller troligt att skyddade uppgifter läckt från någon myndighet.
Att jämställa meddelarfriheten för offentligt anställda med privatanställda är uppenbarligen en kinkig juridisk nöt, som flera utredningar inte har lyckats knäcka.
Offentlighets- och sekretesskommittén har nu senast bland annat haft i uppdrag att se över de tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten. Utredningens förslag remissbehandlas för närvarande fram till den 1 september i år, varefter beredning vidtar inom Justitiedepartementet.
Från Moderaternas sida finner vi det skäligt att nu avvakta den här processen, men vi har i ett särskilt yttrande i betänkandet ändå velat markera vår principiella hållning när det gäller att göra boskillnad mellan det offentliga och det privata.
Meddelarfriheten ser vi i första hand som ett instrument för att skydda medborgarna mot olika former av övergrepp från den offentliga makten. Vi kan därför inte acceptera en ordning enligt vilken man utan vidare överför meddelarfriheten inom det offentliga livet till den privata sektorn. Det har i och för sig heller ingen nu föreslagit, men om man får tro justitieministern har regeringen kompassnålen inriktad mot att genom lagstiftning eller på annat sätt öppna upp för detta mer än vad som för närvarande redan finns i form av skydd för privatanställda som avslöjar brott eller särskilt allvarliga missförhållanden.
Vi moderater är inte övertygade om att man behöver utsträcka denna meddelarfrihet mer än vad som redan är fallet. Det är det, fru talman, som vi har velat markera genom detta vårt särskilda yttrande, men för övrigt ansluter vi oss till vad majoriteten har anfört i betänkandets olika delar.