Fru talman! I går och i dag har Dagens Nyheter skrivit ganska mycket om friskolor, de många nya alternativ som nu växer fram i Stockholmsområdet. Friskolor är också det enda som Socialdemokraterna egentligen vill att vi ska rösta om i morgon när det gäller grundskolepolitiken. Jag tänkte också ägna mitt anförande här åt att prata just om valfrihet och friskolor.
När friskolereformen infördes av den förra borgerliga regeringen i början av 90-talet var det nog ganska få som trodde att det skulle få en sådan omfattning och sådana positiva effekter som det har fått hittills. I vissa delar av vårt land finns det numera en praktisk möjlighet att välja skola, en möjlighet för alla oavsett vilket bostadsområde man bor i, vilken bakgrund man har, vilken inkomst föräldrarna har och vilket namn man har. Friskolereformen blev en verklig valfrihetsreform för alla. Tidigare kunde bara de med riktigt tjocka plånböcker välja skola.
Friskolereformen har mottagits olika i olika kommuner. Några har välkomnat den här utmaningen. De har insett att det öppnar för eleverna att välja alternativ som passar just dem. Min kommun, Nacka, utanför Stockholm, tillhör den kategorin. Där har vi sett två väldigt positiva effekter. Den första är att eleverna blir mer och mer nöjda med skolan. Det visar alla de enkäter och utvärderingar som vi gör. Det är väl ganska naturligt att man också blir mer nöjd med något man har valt än något man tvingats till. Alla kan nu hitta något som passar just honom eller henne. Det handlar inte bara om en annan pedagogik utan det handlar kanske också om storlek på skolan. Det handlar om att välja kompisar, eller byta kompisar kanske. Det kan handla om en inriktning med musik, idrott eller något språk. Vi har en helt annan mångfald i dag. Fler elever kommer till sin rätt numera.
Den andra positiva effekten är att kvaliteten höjts både i friskolorna och inte minst i de kommunala skolorna, skulle jag vilja säga. Resultaten är naturligtvis ett viktigt kriterium när man väljer skola. Man vill veta vad det finns för förutsättningar att lära sig det man ska lära sig på de olika skolorna. Konkurrensen om att få erbjuda den bästa möjliga utbildningen för eleverna leder till att alla måste skärpa sig och bli lite bättre, och det har vi sett mycket tydliga effekter av.
Sedan finns det en annan typ av kommuner, företrädesvis socialdemokratiskt styrda, som har motarbetat friskolorna efter bästa förmåga. Många säger nej av principskäl, andra försöker få fram mer eller mindre krystade argument om ekonomi eller segregation, men inga har några egentliga sakliga belägg när de vill stoppa nya friskolor eller sänka ersättningen. Det innebär faktiskt att Socialdemokraterna vill hindra elever från att välja skolor som passar just dem, för det är ju inte så att någon tvingas att gå i en friskola, utan de existerar uteslutande därför att det finns elever som vill gå där.
Det är lite magstarkt, tycker jag, när man hör Ibrahim Baylan säga att Socialdemokraterna alltid har varit för friskolor. Det måste vara en miss i ordvalet. Det måste vara "aldrig för friskolor", för det är ju mer med sanningen överensstämmande, tycker jag i alla fall. Sanningen är att ni har röstat emot varenda reform för att öka valfriheten och förbättra för friskolorna. Miljöpartiet lyckades mycket förtjänstfullt under förra mandatperioden och den dessförinnan också, tror jag, att stoppa de flesta socialdemokratiska propåer om att försämra villkoren. Men Socialdemokraterna har aldrig lagt två strån i kors för att försöka förbättra villkoren för friskolor. Därför ser vi i dag ett ganska kluvet Sverige. I 116 av våra 290 kommuner i Sverige går mindre än 1 procent av eleverna i friskolor. En anordnare, den kommunala, har i princip totalt monopol på att driva skola där. Det som Socialdemokraterna utmålar som det stora problemet och hotet mot den svenska skolan är alltså en ganska liten företeelse i det stora hela.
Jag är glad att vår nya regering förra veckan, före påsk, tillsatte en utredning om friskolorna. Uppdraget är att skapa lika villkor för kommunala skolor och friskolor och att förenkla regelverket. Frågor som överklagande av ersättningen, enklare tillståndshantering, där konkurrenternas inflytande minskar, och möjligheter för kommuner att kanske gå in och bli delägare i friskolor ska också ses över.
De positiva erfarenheterna som jag pratar om bekräftas inte bara av mina egna bilder från Nacka utan också av många andra. Senast läste jag en rapport från Skolverket som kom före jul. Man har gått igenom samtliga 157 inspektionsrapporter från utbildningsinspektioner under fyra år och jämfört kommunala skolor och friskolor. Och vad har man sett? Jo, man konstaterar: "Inom sex av de åtta områdena är värdena väsentligt bättre för de fristående skolorna än för de kommunala." Det handlar bland annat om undervisningens innehåll och elevernas trygghet. I ett av de inspekterade områdena var de kommunala skolorna bättre och i ett var de likvärdiga.
Det finns däremot väldigt lite som styrker Socialdemokraternas ständiga påhopp på friskolorna. Egentligen är det ganska svårt att få grepp om vilken som är den officiella socialdemokratiska uppfattningen om friskolor. De verkar tycka allt samtidigt, och det gjorde Ibrahim Baylan här i kammaren alldeles nyss också. Den förre finansministern Kjell-Olof Feldt, känd socialdemokrat - jag vet inte om han är det längre, men han var i alla fall ordförande i Friskolornas Riksförbund - gillar friskolor och valfrihet. Förre skolministern Ibrahim Baylan kom med ständiga påhopp på friskolorna. Det finns också de i partiet som helt vill förbjuda friskolor, tror jag. Ibrahim Baylan säger i dag att Socialdemokraterna alltid har varit för friskolor. Sedan kommer han med raljanta påhopp om marknadstänkande och tvångsprivatiseringar i Stockholmskommuner. Varför ska man svartmåla dem som vill lägga ned hela sin själ i att starta en ny skola och förverkliga sina idéer som man brinner för när det gäller att erbjuda eleverna en bra utbildning?
I somras försökte jag inför valet utröna vilken som är den officiella socialdemokratiska ståndpunkten. Jag sökte då vägledning på Socialdemokraternas officiella webbsida. Då läste jag det här: Vi socialdemokrater anser att det måste finnas en balans mellan offentliga och fristående skolor i en kommun. Det låter alldeles förträffligt. Jag tror att vi kan stämma in i det från moderat sida. Men det stämmer ju inte alls med den reservation som ni har skrivit. Tvärtom vill ni strypa och försvåra. Var någonstans i Sverige finns det balans mellan kommunala skolor och friskolor? I vilken endaste kommun finns denna balans som ni säger er vilja eftersträva? Finns den inte efterlyser jag i så fall era förslag till åtgärder för att skapa denna balans. I över 100 kommuner i Sverige finns det knappt en enda friskola. Det finns ett ytterst fåtal elever. Hur ska vi åstadkomma balans i dessa kommuner, Ibrahim Baylan? Är det dagsuppfattningen, dagsformen, som avgör vilken som är den officiella skolpolitiken när det gäller friskolor för Socialdemokraterna, eller vad är det? Vill ni ha en balans eller inte? Jag hoppas att vi kan få ett svar på den frågan i kväll.
I detta anförande instämde Margareta Pålsson (m).