Fru talman! Den ambitionen delas nog av alla ledamöter i denna riksdag. Det är engagerade människor som vill väl. Sedan kan vi vara oense om hur vi ska komma fram.
Jag fick intressanta svar, även om jag inte till fullo kan säga att de var helt tydliga. Jag återupprepar de frågor jag känner att jag inte fick något svar på.
På vilket sätt blir sex-sju-åriga barn bättre av att betygssättas? Visst kallas det för betygsliknande omdömen, men er främsta företrädare i utbildningspolitiken, skolminister Jan Björklund, har sagt att det inte ska vara förbjudet att använda den vanliga betygsskalan. Nu har ni tänkt er en sjuskalig betygsskala. Det måste innebära att sjuåringar ska betygssättas sjufalt. På vilket sätt blir sex-sju-åringar bättre av att bli godkända - A, B, C, D eller vad det nu är? På vilket sätt blir de bättre?
Den andra frågan jag vill återkomma till är om jag kan tolka Sofia Larsens svar som att de individuella utvecklingsplanerna visst ska finnas kvar. Jag kan förstå att en regering vill ändra dem i den riktning man själv tror på. Jag delar inte den uppfattningen, men jag kan respektera den. Men kommer planerna att finnas som ett obligatorium, en rättighet, för samtliga elever i svenska grundskolan? Kan jag uppfatta det som att de kommer att vara kvar? Hur går det ihop med att skolministern säger att de i det kommande skollagsarbetet ska försvinna?
Den tredje frågan gäller att inte försöka blanda ihop korten. Förutom den satsning som ni har pratat om, fortbildning av lärare, var både Lars Leijonborg, vår nuvarande utbildningsminister, och Jan Björklund, vår nuvarande skolminister, väldigt tydliga inför valet. 500 miljoner kronor skulle satsas på fortbildning av lärare för de yngre åldrarna. Fortbildningen skulle handla om att läsa, skriva och räkna. Vi har inte sett till pengarna. När kommer de?