Fru talman! Jag måste säga att jag är positivt överraskad av den här debatten. Den har visat sig vara betydligt mer givande än vad jag trodde. Den blottar ordentliga sprickor mellan de företrädare för högeralliansen som finns här och den skol- och utbildningsminister som vi har på Utbildningsdepartementet.
Sofia Larsen kan uppenbarligen tycka att individuella utvecklingsplaner kan vara ganska bra, även om vi inte kan dela alla uppfattningar om hur innehållet ska se ut. Jag vet sedan tidigare att det finns en uppfattning om att individuella utvecklingsplaner ska finnas i den svenska grundskolan. Skolministern säger att de ska bort.
Margareta Pålsson pratar sig varm för flexibel skolstart, något som skolministern avfärdar som lite flummigt. Det är absolut inte aktuellt, säger han.
Nationella prov säger skolministern ska vara obligatoriskt för samtliga skolor i Sverige. Vi har en utskottsordförande som säger att man kan diskutera undantag om det finns pedagogiska poäng med det. Det låter mer resonligt och rimligt.
Det är intressanta sprickor. Vad är det som gäller egentligen? Vem är det som står för den borgerliga skolpolitiken i dag? Är det det som ni säger här nu, eller är det det som skolministern säger som gäller?
Det finns dock en fråga som ni under inga omständigheter vill ta i, vare sig här eller på departementet men som ändå är på väg att genomföras. Det är betygssättningen av sex- och sjuåriga barn. Det ska möjliggöras via betygsliknande omdömen, kallas det. Skolministern säger - och jag väljer att tro på honom - att man också kan använda den vanliga betygsskalan. I dag är den ju tregradig. Den kommer att bli sjugradig i framtiden. Det innebär att sex- och sjuåringar i vårt land ska betygssättas sjufalt.
Min fråga till Margareta Pålsson blir: Med den argumentation som du har om olika mognad, på vilket sätt blir en omogen sjuåring mer mogen av att underkännas?