Fru talman! När det gäller grundskolan och alla de motioner som vi ska behandla här i kväll, över 180 motioner, så innefattar de en otrolig mängd tips, förslag, klokskap och alla möjliga saker. Det är nästan omöjligt att gå in på dem enskilt.
Jag står naturligtvis bakom alla reservationer från Miljöpartiet, men för tids vinnande vill jag yrka bifall bara till reservationerna 12 och 25. Vi kan inte rösta hur länge som helst om allting.
När jag tittar på de olika förslagen och motionerna och ser på majoritetens ställningstaganden kan jag inte låta bli att fundera lite filosofiskt över politik och behovet av styrning i förhållande till skolan. Det är ju ändå så att det jobb som görs, det arbetet, det uppdraget, sker ute i våra grundskolor. Det är pedagoger, professionella människor som arbetar med barn och ungdomar och fostrar framtidens människor i Sverige i ett ömsesidigt arbete. Vad vi ska göra via lagstiftning är att visa vägen, för de är väldigt duktiga. Det finns mycket som inte är perfekt. Det är mycket vi borde ändra på, men i princip är professionen ute i skolan väldigt duktig och gör ett jättebra jobb.
Då är frågan: Lyckas vi politiskt förtroendevalda hålla fingrarna från att detaljklottra i deras arbete? Eller är det så att vi i vår välvilja att göra verkligheten ännu bättre inte kan låta bli att gå in och detaljstyra ett och annat och oftast för mycket?
Det är det jag tycker att jag ser i mycket av yttrandena. Nu handlar yttrandena från majoritetens sida väldigt mycket om att det kommer att komma förslag och propositioner från regeringen. Men jag ser också tendenser som gör mig orolig. Det handlar framför allt om mångfalden och demokratisynen. Det handlar om att när man en gång har fått makten att styra genom att få majoriteten av folket i allmänna val så är det väldigt svårt att hålla händerna i styr och inte detaljstyra. Det handlar om att våga behålla den målstyrning som jag tycker att Sverige kan vara stolt över. Vi kan också se i internationella jämförelser att den är ganska unik. Ibrahim Baylan var inne på det i sitt anförande. Att behålla den målstyrningen är ju ett stort ansvar.
Då förvånar det mig att den alliansregering och majoritet som annars, i oppositionsroll, har hyllat mångfalden väldigt mycket nu avstyrker en hel del av de mångfaldsskapande motionerna. Man vill egentligen inte prata om att avskaffa timplan eller om prov i årskurs 3 som redan har nämnts. Jag själv har varit väldigt kritisk till hur det inskränker den pedagogiska mångfalden i skolan.
Jag kan inte låta bli att i det fallet referera till ett undervisningsråd på Skolverket som deltog i radions Studio Ett i morse: "Niclas Westin tror att de här kraven på vad eleverna minst ska kunna får stor betydelse där lärarna inte särskilt har brytt sig om att jobba efter målen att sträva mot, som anges i kursplanen."
Jag tycker att det är ganska intressant. Citatet säger egentligen att de här proven inte behövs om man kan få lärarna att jobba på det sätt som redan anges i kursplanen. De ger alltså inget nytt. Snarare är det så att vi har en dålig arbetsledning som inte klarar av att få det gjort som redan har beslutats för ett decennium sedan. Det är det man borde jobba med i stället för att inskränka den mångfald som faktiskt har varit spännande i Sverige, att målen har satts till årskurs 9 och inte till årskurs 3.
Det finns också andra delar som jag vill lyfta fram. Jag skulle vilja utvidga mångfalden i stället för att inskränka den. Även kommunala skolor kunde få del av samma mångfald som vi har inom friskolerörelsen. På det sättet skulle det spira mer. Vi skulle egentligen överlämna mer frihet till vår profession, till lärarna och även till eleverna, för att därigenom kunna skapa en tydlig målstyrning. Sedan ska man ha uppföljning i stället för att detaljstyra målstyrningen som nuvarande majoritet verkar vara inne på.
Förutom mångfaldsbiten, timplan, prov och sådana saker som man borde kunna utvidga, är det också demokratibiten. Vi har varit inne på det tidigare i åtskilliga debatter när det gäller lokala styrelser, elevinflytande, där den nuvarande majoriteten också avstyrker motioner som vill utvidga respektive förlänga försöksverksamheter med lokala styrelser som har varit väldigt framgångsrika utan att egentligen kunna förklara varför.
Rätten till överklagande av betyg är en annan rättssäkerhetsfråga som Elevorganisationen har drivit länge och som båda lärarorganisationerna stod bakom i Skollagskommitténs betänkande, liksom stöd till elevinflytande.
Det är de här två bitarna, mångfald och demokrati, som jag är orolig för. Det verkar som om de borgerliga partierna har svängt från att till stor del ha stöttat sådana saker till att när man äntligen får vara med och bestämma, när man äntligen kommer fram till köttgrytan, plötsligt inte vilja ha dem längre. Det förvånar mig en del att man inte har modet att låta mångfalden spira och låta fantasin och kraften hos våra pedagoger och våra elever utvecklas till det vi behöver.
Det är också så att den här mångfalden aldrig kan tvingas fram. Den kan aldrig tvingas fram genom dekret eller andra saker. Den kan möjliggöras. Men detaljstyrning brukar snarare förstöra än öka den. Det är väl det som är kontentan i mitt anförande. Jag skulle vilja se en skola i Sverige som utvecklade detta, demokrati, delaktighet, mångfald och naturligtvis uppföljning, men inte detaljreglering. Det är det som Miljöpartiets motioner under det här avsnittet handlar om.