Fru talman! Jag tror att Lennart Daléus skall vara
lite försiktig med att säga att entusiasmen svalnar.
Det finns ingen tvekan om att alla länderna i Europa,
inom EU, ser en möjlighet att sätta punkt för det kalla
kriget genom utvidgningen av EU till nya medlems-
stater. Man ser en möjlighet att komma bort från öst-
och väst-tänkandet inom Europa. Den historiska upp-
giften ser alla, och den är jag övertygad om att vi
kommer att fullfölja.
Den processen är just nu, precis som jag sade i
min redogörelse, koordinerad - ligger samtidigt -
med att vi diskuterar budgeten för EU framöver. Både
Lennart Daléus och jag vet att EU:s budget i huvud-
sak är jordbrukspengar - dessutom lite regionalpolitik
men i huvudsak jordbrukspengar. Lennart Daléus och
jag vet också att för att vi skall få till stånd en utvidg-
ning av EU som vi kan hantera ekonomiskt bör vi
reformera den jordbrukspolitik som nu ligger.
Min bedömning är att vi, även om vi inte hade
diskuterat utvidgningen och inte hade haft de nya
kandidatländerna, skulle ha diskuterat den jordbruks-
politik som ligger därför att den i grunden inte är
sund. Det är en svensk uppfattning som är känd sedan
länge.
Vi hjälper inte kandidatländerna genom att i dis-
kussioner om Agenda 2000 på något sätt börja anpas-
sa våra krav eller våra synpunkter till länder exem-
pelvis i södra Europa som har andra intressen än vi
kring jordbrukspolitiken. Det skapar bara en kortsik-
tig arbetsro som troligen långsiktigt förlamar unio-
nen.
Vi kommer att ha en tuff diskussion nästa år i
Tyskland om den framtida EU-budgeten och om de
framtida riktlinjerna för jordbruks- och regionalpoli-
tiken. Men jag tror inte att någon av oss någonsin
kommer att tvivla om att när väl den diskussionen är
genomgången fortsätter utvidgningsprocessen precis
som förut. Att sända andra signaler är att sända in
tvekan, och det vill jag inte medverka till.