Fru talman! Det sista först. Vår villighet att delta i
krishantering är stor. Vi har nu gjort en insats i Bos-
nien som faktiskt är långt utöver vad många andra
länder inom EU har gjort. Vi samarbetar gott med
Nato inom ramen för PFP, Partnership for peace, och
i andra konstellationer.
Tony Blair har lyft frågan om hur vi i framtiden
skall hantera dessa frågor, hur vi skall samordna oss
så att vi inte hela tiden ständigt blir beroende av en
amerikansk insats när det inträffar kriser i Europa. Vi
är öppna för ett resonemang om den typen av kris-
hantering. Men vi är naturligtvis inte öppna för ett
resonemang där krishanteringen övergår i att ställa ut
nationella säkerhetsgarantier. Då hamnar man i ett
läge när man byter säkerhetspolitisk doktrin, och det
är inte vår inställning som Marianne Samuelsson väl
känner till. Dessa skrivningar har vi inga bekymmer
med utifrån vår grundläggande hållning.
Den externa representationen är också en fråga
som nu diskuteras. Hur skall vi uppträda när det är en
valuta inom en stor del av unionen? De som i fort-
sättningen går runt med euro i plånboken kommer väl
att företrädas av någon från Euro-11-gruppen i exem-
pelvis dialogen med IMF. Vi kommer att ha vår dia-
log. Det är självklart. Vi har lyckligtvis, höll jag på
att säga, kronor i plånboken. Andra har andra valutor
och företräds av sina regeringar. Jag tycker att det är
ganska naturligt att den externa representationen av
euron och Euro-11 klarades ut på det här viset.
Det innebär att de små länderna, som är inne i eu-
rosamarbetet, på samma sätt som de stora kan repre-
sentera den valutan, t.ex. i G 7, G 8 och i IMF-
diskussionerna. Finland, som ju snart blir ordföran-
deland, kan mycket väl komma att föra diskussioner-
na för euroområdet i den typen av organ. Jag ser inget
konstigt i det. Jag ser det som ett naturligt inslag för
dem som har bestämt sig för att följa den linjen. Vi
har ju tills vidare bestämt oss för en annan linje.