Fru talman! Jag tänkte ställa en fråga om östut-
vidgningen och synen på vad som hände i Wien. Men
låt mig med anledning av det allra senaste som sades
uttrycka en viss förvåning över statsministerns minst
sagt lättsinniga inställning till förankringen av relativt
viktiga frågor i den svenska riksdagen och den svens-
ka EU-nämnden. Den frågan har nyligen diskuterats i
det svenska konstitutionsutskottet då ett enigt utskott
hade synpunkter när det gäller en av statsministerns
kolleger.
Så till den stora frågan. För Folkpartiet liberalerna
och för alla europeiska liberala partier är östutvidg-
ningen den riktigt stora frågan. Jag vet att statsminis-
tern har ungefär samma uppfattning. Efter att statsmi-
nistern höll sitt s.k. linjetal häromåret har jag noterat
att det är en gemensam uppfattning, att östutvidg-
ningen är den viktigaste frågan. Jag har inte funnit
någon anledning att rikta kritik utan bara noterat att
statsministern och den svenska regeringen driver
denna fråga på europeisk nivå, och det tycker vi är
bra.
Men jag blev bekymrad i dag över den rätt lättsin-
niga beskrivning som statsministern gav av det som
hade hänt i Wien. Den strider mot allt vad som står i
alla massmedier och mot det som man kunde se i TV
- jag hade förmånen att vara i Tyskland dagen innan
där den nye tyske förbundskanslern, Göran Perssons
partivän, framträdde i den tyska förbundsdagen och
berättade vad han skulle göra på Wienmötet. Det var
en av de mera beklämmande politiska föreställningar
som jag har tagit del av.
Läget är ju det att vi numera har - som statsmi-
nistern ofta brukar påpeka - socialdemokratiska led-
ningar i det stora flertalet av EU:s medlemsländer, 13
av regeringarna har ett socialdemokratiskt inslag. Om
alla andra utom statsministern gör bedömningen att
stämningsläget i denna viktiga fråga kraftigt har för-
sämrats under det senaste halvåret är jag bekymrad
över om det verkligen är statsministerns uppfattning,
eller om det är en förhandlingsteknisk uppläggning på
vilket sätt han skall kunna påverka sina socialdemo-
kratiska partivänner.
Så min fråga är: Ser statsministern några goda
möjligheter att påverka de socialdemokratiska rege-
ringarna, som snabbt har svalnat i denna viktiga frå-
ga, och då inte minst den tyska regeringen?