Fru talman! Det där är en formulering som kan
verka mer dramatisk än vad den är. Det är en upprep-
ning av det beslut vi tidigare har tagit och som nu
också står i slutsatserna på samma sätt som man gjor-
de efter Amsterdam och troligen också Luxemburg-
beslutet.
Det är det här det handlar om i nästa fas. Det be-
griper ju alla att redan nu är EU tungrott med 15
länder kring bordet. Att ta beslut med 15 länder i
enhällighet är jobbigt. Vi vet ju, både Åsa Torstens-
son och jag, hur svårt det är att bli enhälliga i en sty-
relse med 10. Det kan vara nog så jobbigt. Och att då
sitta i en med 15, där varje beslut skall tas enhälligt,
är ohyggligt komplicerat.
Nu blir det snart 20, och sedan kanske det blir 25.
Hur gör man då? Det är de sakerna som skall lösas ut.
Det här orkade man inte med i samband med
Amsterdamfördraget. Det var för konfliktfyllt. Man
sköt på det. Det finns dock en öppning här som är av
det slaget att man har antytt i vilken riktning man
skall gå. Men det är kanske en av de frågor som rent
av kan dyka upp tidigare, vad vet jag, än vad som har
varit avsett.
Om saken skall behöva gå tillbaka för ratificering
av respektive parlament är jag osäker på. Jag tror inte
att just den saken - jo, den skall nog kanske gå tillba-
ka för att ratificeras hos parlamenten. Där har jag
samma uppfattning som Åsa Torstensson.