Fru talman! Det verkar som att toppmötet i Wien
blev lite av en bekräftelse på att entusiasmen för
östutvidgningen svalnar på sina håll i flera av EU:s
medlemsländer. Man säger ju i slutsatserna att den
här utvidgningsprocessen nu är på god väg. Man
säger också att det skall bli en dynamisk fortsättning.
Men det tas inga steg framåt, efter vad man kan be-
gripa, förrän i Helsingfors 1999. Det verkar alltså
vara lite av på stället marsch.
Jag tycker att man skall försöka förklara det som
ändå måste tolkas som ett misslyckande och fundera
lite över hur Sverige skall agera i fortsättningen. Det
har ju varit så att Sverige i Agenda 2000-
förhandlingarna drivit krav och, får man väl säga,
betett sig på ett sätt som har stökat till det lite. Man
har ju talat om lägre EU-avgift och en fryst EU-
budget. Det är större nedskärningar från svensk sida i
förslagen än vad t.o.m. kommissionen har föreslagit
på jordbruks- och regionalpolitiksområdena.
Det är uppenbart att även inriktningen i det svens-
ka agerandet påverkar andra länders bedömning av
om man vill vara med om en östutvidgning eller inte.
Därför vill jag fråga hur statsministern och regeringen
tänker bete sig för att, kan man säga, försöka återvin-
na ett brett beslutsamt stöd för östutvidgningen, om
regeringen kan ompröva delar av den svenska för-
handlingsinriktningen för att medverka till de mål
som ändå måste anses vara övergripande i dag för att
åstadkomma den nödvändiga östutvidgningen.