Herr talman! En av de grundläggande förutsätt-
ningarna för att kunna åstadkomma livskraft och
utveckling i hela landet, för att hejda den sociala och
regionala klyvning som vi kan se i dag är bra vägar
och järnvägar, så att människor kan ta sig fram. Där-
för är det väldigt olyckligt att vägnätet har fått för-
falla och nedbrytningen av infrastrukturkapitalet fått
fortgå så länge.
Men så kom äntligen i går infrastrukturproposi-
tionen, den som näringsministern har talat så länge
om och fäst så många förhoppningar vid. Sanningens
minut var inne. Nästan två år försenad, i och för sig,
och med ett antal kvarstående frågetecken tycktes
ändå äntligen en storsatsning vara på gång.
På en viktig punkt verkade regeringen vara inne
på samma väg som Centerpartiet har förordat i väldigt
många år. Det är helt nödvändigt att se till att det
vägnät som har förfallit i åratal nu rustas upp. Vi
välkomnar därför särskilt att 17 miljarder öronmärks
för att höja bärigheten, tjälsäkra vägnätet och rekon-
struera sönderkörda vägar så att människor och va-
rutransporter kan ta sig fram. Vi välkomnar också en
rejäl satsning på järnvägen.
Jag medger gärna att när vi hörde de första rap-
porterna, såg Rosengren på TV på tisdagskvällen och
fick börja läsa propositionen i går kändes det som om
något var på gång. Men så läste man mera, skrapade
lite på ytan och blev lite mer fundersam. Vad är det
som står här och vad betyder det här?
Det blev allt tydligare att det som lovas står skri-
vet i stjärnorna. Det är väldigt mycket förhoppningar,
mycket prat, men väldigt lite konkreta besked.
Björn Rosengren - jag såg presskonferensen på
TV - slår sig för bröstet och säger: Hurra vad vi är
bra! Nu ska vi göra den största satsningen i modern
tid, 364 miljarder kronor. 364 miljarder kronor låter
som fantastiskt mycket pengar, eller hur? Tänk att ha
det i fickan!
Äntligen kan Burträsks väggrupp och andra som
sitter här på läktaren i dag, alla bekymrade små och
stora företag, alla skolskjuts- och ambulansförare som
studsat omkring på usla vägar andas ut. Eller kan de
inte det?
Är det inte 364 miljarder? 45 miljarder ska an-
vändas till ränta och amorteringar av de 364 miljar-
derna. Då är det 319 kvar. Är det 319 miljarder? Eller
är det inte ens 300 miljarder? Nu lånas 8 miljarder av
de 12 från de närmaste åren upp fram till 2004 och 15
miljarder, om jag minns rätt, lånas till Botniabanan.
Är det inte så?
Är det alltså inte ens 300 miljarder, det som Ro-
sengren säger är 364 miljarder? Tala alltid sanning,
sade min mamma till mig, precis som Tage Daniels-
sons mamma sade till honom. Tala alltid sanning!
Den goda viljan hos regeringen, om den nu finns,
borde åtminstone komma till uttryck under de allra
närmaste åren. Det är ju valår nästa år. Nu har vi haft
högkonjunktur och sanerat statsfinanserna. Det
hjälpte Centerpartiet Socialdemokraterna med. Vi har
ett hyggligt läge. Det kan vara värre om några år när
lågkonjunkturen har gröpt ur Ringholms och Rosen-
grens kassakistor.
Man borde alltså nu kunna satsa av egna pengar,
inte lånade pengar - för att låna ett kungsord från
ledningen i regeringen - för att ta de här krafttagen
för en bättre infrastruktur. Men för de närmaste åren
ser det ut så här enligt regeringens egen proposition,
som vi fick i går och som vi nu har läst så gott vi har
kunnat under 24 timmar:
12 miljarder ska satsas extra fram till 2004. Det är
vad som kan hända de närmaste åren som vi är intres-
serade av. Av dessa lånas 2 miljarder för 2002, 3
miljarder lånas för 2003 och 3 miljarder lånas för
2004. Därutöver frigör man 1 miljard genom att
skjuta upp amorteringar. 2,8 miljarder tillför rege-
ringen i nya friska pengar för 2004.
Av 12 miljarder de närmaste åren orkar regering-
en med att anslå 2,8 miljarder. Näringsministern kan
ju rätta mig om jag har fel i sifferexercisen. Finns det
alltså ens 300 miljarder för den närmaste tolvårsperi-
oden? Jag återkommer till den frågan.
Om man då, som aviserat här, fortsätter att anslå
dessa 2,8 miljarder varje år under tolvårsperioden blir
det en nettoförstärkning på 33,6 miljarder under tolv-
årsperioden utöver den nivå som budgetpropositionen
anger för 2002. Då fattas 58 miljarder kronor som
man inte vet hur man ska få fram för tolvårsperioden.
Det skriver Björn Rosengren själv på s. 128 i detta
dokument. Hade Björn Rosengren prövat ett sådant
här räknestycke i skolan är jag övertygad om att lära-
rinnan hade satt betyget Underkänt på räkneövningen,
men i Regeringskansliet tycks det gå an att räkna på
det här sättet.
För min del tycker jag att det är väldigt illavars-
lande för framtiden och för de vägsatsningar som vi
alla har gått och hoppats på. Människor som har för-
tvivlats över dåliga vägar, som Johnny Gylling så
målande beskrev, som får åka slalom mellan dass-
locken och som hade hoppats att nu äntligen få nå-
gonting; ska de få fortsätta att förtvivla? Vägverkets
chef sade ju själv i en kommentar till propositionen
att han inte ser hur man ska kunna återhämta det
eftersatta underhållet de närmaste två åren, det som ju
ändå borde vara den första åtgärden.
Centerpartiet är ett ansvarskännande parti. Vi ha-
de varit beredda - jag brukar säga att jag friar till
Monica Öhman nästan varje vecka - och vi är bered-
da att ta ansvar och medverka till bra långsiktiga
satsningar för en bra infrastruktur. Vi har inte fått
chansen att vara med den här gången, men vi är be-
redda att i beredningen av den här propositionen
medverka så gott vi kan. Och vi kommer att redovisa
vår syn på inriktningen av infrastrukturpolitiken i den
motion som vi lägger fram i samband med regering-
ens proposition som nu ligger på bordet. Redan nu
kan jag avslöja att för att kunna genomföra ordentliga
satsningar och ta igen det eftersatta underhållet menar
vi från Centerns sida att infrastrukturen under den
närmaste tolvårsperioden bör tillföras pengar ungefär
i storleksordningen 360 miljarder kronor. Vi är ense
om siffran.
Men vi bluffar inte - jag lovar det. Vi tar fram eg-
na pengar, inte lånade pengar eller luftpengar. Björn
Rosengren varnade för att det nu kommer ett regn av
överbud från oppositionen. Jag tycker inte att det har
varit så farligt med det från vare sig Johnny Gylling
eller Per-Richard Molén, och jag tänker inte heller
bidra till det här regnet. Vi är ense med regeringen
om nivån, men vi är djupt oense om hur detta ska ske.
Vi vill inte slå blå dunster i ögonen på människor. Vi
vill ta fram pengarna via anslag. Hur stämmer det för
övrigt med budgetlagen att låna upp pengar på det här
sättet som regeringen gör nu?
Den lånekarusell som regeringen nu är på väg in i,
som regeringen tycks välja i stället för att anslå till-
räckliga medel via statsbudgeten, innebär att man
skjuter problemen på framtiden. I Centerpartiets bud-
getalternativ tar vi fram egna pengar över statsbud-
geten för att satsa på infrastrukturen. För de närmaste
tre åren vill vi satsa 6,4 miljarder mer än regeringen,
främst på att snabbt börja ta igen det starkt eftersatta
underhållet av våra vägar. Det vet Björn Rosengren
och regeringen, men de väljer att skjuta på problemet.
Jag vill ta upp två saker till innan min talartid går
ut.
Björn Rosengren har i den här kammaren stått och
lovat gång på gång att IT-infrastrukturen hör framti-
den till, och inom två år, sade han 1999, ska 97-98 %
av svenska folket ha tillgång till snabb IT-
kommunikation, t.ex. bredband. Hur går det med det,
Björn Rosengren? Jag läser och läser i infrastruktur-
propositionen, men det finns ingenting där om denna
ambition om 97-98 %. Har Björn Rosengren tappat
bort detta? Är inte det här en oerhört viktig fråga i
den framtida infrastrukturen?
Slutligen vill jag beröra sjöfarten, som flera har
varit inne på. Det borde väl åtminstone Vänsterparti-
et, som säger sig ha haft inflytande över den här in-
frastrukturpropositionen, ha tyckt någonting om. Det
är ju det kanske mest miljövänliga transportsättet vi
har. Det är fullständigt borttappat. Två tomma sidor
ägnar man åt sjöfarten. Man lyfter inte ett finger för
att försöka se till att Vänersjöfarten i Västsverige,
som har kniven på strupen, kan överleva. I stället är
man beredd att flytta upp 300 långtradare, eller vad
det nu kan bli, för att frakta den last som i dag går på
sjön. Är det rimligt att göra det om man ska ha ett
långsiktigt hållbart infrastruktursystem? Vi tycker
inte det från Centerpartiet. Vi tycker att sjöfarten,
precis som järnvägen, hör framtiden till om man vill
ha ett långsiktigt hållbart trafiksystem.