Herr talman! När man just har lyssnat på nä-
ringsminister Björn Rosengren går associationerna
ganska naturligt till beteckningen politikens Rasken-
stam. Han är lika lite seriös vid det här tillfället som
han har varit under hela hanteringen sedan början av
den här mandatperioden.
Jag förstår att Björn Rosengren, när han i dag på
morgonen vaknade och summerade reaktionerna på
sin omtalade infrastrukturproposition, var besviken.
Mottagandet blev inte så positivt som han hade trott.
Han har inte heller förtjänat det.
Trots alla miljarder, varav 45 är räntor och amor-
teringar på ganska många lån, är förslaget till närmare
60 miljarder inte finansierat.
Med andra ord, herr talman, är det en önskelista,
som upptar samma gamla väg- och järnvägsprojekt
som i den förra planen från 1997: Citytunneln i Mal-
mö, ökad spårkapacitet i Stockholm, Västkustbanan,
Botniabanan, E 6 i Bohuslän, Stockholms kringfarts-
leder. Tarfikkaoset i Stockholm fortsätter. De som
bor på Gotland noterar att ingenting är skrivet om
Gotland. Alla problem kring Vänertrafiken består, de
kommenteras i stort sett inte.
Regeringen borde egentligen ta tillbaka förslaget
och komma med ett nytt, som skulle vara betydligt
mycket mera konkret och dessutom inte minst finan-
sierat.
Generaldirektör Ingemar Skogö, chef för Vägver-
ket, säger med anledning av regeringens infrastruk-
turproposition: För drift och underhåll höjs ramen i
den kommande planen. Den nya nivån är 7,2 miljar-
der kronor per år. Tyvärr ligger i regeringens budget-
förslag för åren 2002-2004 nivån på 6 miljarder kro-
nor per år. Detta innebär att någon återhämtning av
det eftersatta underhållet inte kan förväntas under
denna period.
Generaldirektör Skogö säger också i sin
presskommentar att trafikökningen tillsammans med
resurserna som föreslås ligger på en nivå som gör det
svårt, för att inte säga omöjligt, att uppnå regeringens
trafiksäkerhetsmål för år 2007 utan att komma i kon-
flikt med andra transportpolitiska mål.
Man borde, herr talman, skämmas över att gå till
riksdagen med ett förslag som inte lever upp till åt-
minstone ett återtagande av medvetet eftersatt under-
håll av vägar och järnvägar och som inte heller kom-
mer att leva upp till de trafiksäkerhetspolitiska målen.
Hade det inte varit bra, näringsminister Rosengren,
att tala med Vägverkets chef innan förslaget lades
fram?
Jag, och jag tror många med mig bland det svens-
ka folket, litar mera till Vägverkets chef. Det efter-
satta underhållet för alla i glesbygden kommer att
bestå. Burträsk byalag, som är här i dag, kan åka
tillbaka till sitt Västerbotten och meddela att vägarna
där uppe inte kommer att bli bättre förrän om många
år om socialdemokraterna får fortsätta att styra Sveri-
ge.
Trafiksäkerhetsmålet kommer alltså enligt Skogö
inte att nås. Och det tycker vi moderater är stötande.
Vi moderater har sedan länge jobbat på ett konkret
förslag omfattande tio år, som har syftat till att åter-
ställa vägnätet i det skick det var innan Björn Rosen-
gren och regeringen medvetet lät det falla sönder. Det
presenterades tidigt i våras.
Vårt förslag innebär att vägnätet ska rustas upp.
Vi vill ge människor i glesbygd möjlighet att ta sig
fram på farbara vägar. Vi ska komma i fatt med efter-
satt underhåll, bygga ut Europavägarna, bygga färdig
Västkustbanan och E 6 och inte minst lösa problemet
i Stockholm med getingmidja och kringfartsleder,
satsa på enskilda vägar, m.m.
Vi står för detta löfte. Våra förslag är finansiera-
de.
Om vi räknar om vår moderata tioårsplan till rege-
ringens tolv år ligger vi med en anslagsfinansierad
totalram på 336 miljarder, som kan ställas mot rege-
ringens 316. Man har all rätt att fråga sig om in-
frastrukturpropositionens förslag kommer att realise-
ras.
Vi minns alla att den socialdemokratiska rege-
ringen inför valet 1998, precis som Björn Rosengren
gör i dag, med måleriska färger presenterade ett am-
bitiöst underhålls- och utbyggnadsprogram för vägar
och järnvägar för tio år framåt. Alla kan i dag kon-
statera att regeringen svek löftet omedelbart efter
valet 1998. Man lurade alla sina väljare, som natur-
ligtvis förlitade sig på att de med socialdemokratisk
politik skulle få bra vägar och järnvägar. Målmedvet-
et, varje år efter valet 1998, har man dragit ned på
anslagen, så att det till slut nästan inte fanns några
projekt som kunde startas. Vägarna förföll eller flöt
bort i vår- och höstfloder. Turistnäringen plågades.
Skogsindustrin plågades. Människor plågades. Män-
niskor övergav en landsbygd som inte kunde erbjuda
framkomliga vägar.
Trots en bister kritik under tre långa år har social-
demokratin inte lyssnat. Socialdemokratin har svikit
sina löften. Och det är den enskilda människan har
hela tiden har fått sitta emellan.
Björn Rosengren förtjänar hård kritik. Rosengren
pratar, men han saknar förmåga att lyssna. Det visade
hans debatt häromdagen med Lars Törnman. Så
hätskt och nedlåtande får en ansvarig politiker inte
agera mot en annan politiskt engagerad person. Man
måste visa respekt för andra.
Men kritik ska även riktas mot statsministern.
Statsministern och näringsministern verkar inte förstå
hur viktigt det är för den enskilda människan att vä-
gar och järnvägar fungerar, inte förrän några månader
före ett val. Hade man haft insikt om den här sjukdo-
men tidigare skulle man inte ha handlat så som man
har gjort: skjuta upp propositionen i två år och dribbla
med antalet år för att få det att verka som om det
gällde rysligt många miljarder. Det genomskådas.
Björn Rosengren ska inte underskatta det svenska
folkets förmåga att till sig det rätta budskapet!
Hur många dödsoffer, svårt skadade människor
och hur många hemska tragedier har inte näringsmi-
nisterns prat och medvetna dröjsmål orsakat? Vi vet
åtminstone att det under förra året dödades nästan 200
fler än vad som man räknat med. Till det kommer alla
som skadats. Nollvisionen har övergivits. Genom att i
flera år säga nej till en ombyggnad av E 4-an vid
Markaryd har 20 personer under de senaste åren - "i
onödan", skulle jag vilja hävda - dött på den farliga
sträckan. Det fanns en utarbetad arbetsplan för E 4
förbi Markaryd och Örkelljunga som kunde bidra till
att olycksrisken minimerades. Men regeringen vill
inte tillhandahålla pengar, man nonchalerade detta -
med detta grymma olycksfacit som konsekvens.
Enskilda ute i vår glesbygd har åsamkats höga
extrakostnader av dåliga vägar. Många vägar har i
flera vårar och höstar varit omöjliga att ta sig fram på.
Men regeringen har inte förmått, trots att man uppen-
barligen varit medveten om det, anslå medel så att
Vägverket kunnat vidta de nödvändiga åtgärderna.
Vägverkets ansvarige i Region norr har räknat ut
att det i Norrlandslänen kostar ca 10 kr extra per mil i
bilreparationer för att ta sig fram på vägnätet. Är det
acceptabelt? Är det av omsorg om människor i den
norrländska glesbygden - inte minst i Norrbotten -
som Björn Rosengren tillsammans med regeringen
har låtit vägnätet förfalla?
Anser Björn Rosengren att dessa människor med
sina långa avstånd har det så bra ekonomiskt att de
kan betala 10 kr mer per mil än många andra och ha
betydligt längre sträckor att köra? Är det över huvud
taget en framsynt politik som socialdemokraterna har
bedrivit?
För att sammanfatta, herr talman: Regeringen för-
tjänar en hård kritik för sitt sätt att vårda svenska
vägar och järnvägar. Regeringen förtjänar också hård
kritik för att man inte gjort allt för att minska olyck-
orna i trafiken. Regeringen förtjänar hård kritik för att
de på ett flagrant och respektlöst sätt inte lyssnat på
alla människor, byalag, kommuner och företag som
lidit hårt av dåliga kommunikationer. Regeringen
förtjänar stark kritik för att de svikit de löften om
satsningar på vägar och järnvägar, som de ställde ut
inför valet 1998.
Regeringen och näringsministern måste kritiseras
för att de lägger ett förslag som enligt Vägverkets
chef inte lever upp till kraven på önskvärd trafiksä-
kerhet och tillräckliga medel för att under de när-
maste åren hämta igen det eftersatta underhållet.
Regeringen förtjänar också kritik för att den med
två års försening inte ens har kunnat presentera ett
finansierat förslag.
Herr talman! Socialdemokratin är inte att lita på.
Har man svikit en gång när det gäller infrastruktur-
propositioner, så kan man göra det igen - stolta pa-
roller och trumpetstötar före valet, svikna löften efter
valet.
Herr talman! Väljarna har anledning att fundera
över det här när de går till val nästa höst.