Herr talman! Jag måste börja med att uttrycka min
tillfredsställelse över det samarbete som har skett
mellan regeringen och Vänsterpartiet. Vi har lyckats
göra olyckskorparna besvikna. På de borgerliga le-
darsidorna har det i flera år förutspåtts att här skulle
det röd-gröna samarbetet krascha - vi skulle inte
förmå överbrygga de meningsmotsättningar som
finns oss emellan. Så är inte fallet!
Den här infrastrukturpropositionen innehåller
kraftfulla insatser för att leva upp till den målsättning
som finns i propositionens titel. Det samarbetet bådar
gott för framtiden. Vi tar ett gemensamt ansvar för
infrastrukturen i Sverige.
När det gäller huvudinriktningen, dvs. omställ-
ningen till ett hållbart transportsystem, måste jag
notera att här måste man tydligen helt förlita sig på att
vi tar ansvar för detta. Från det största borgerliga
partiet ägnades inte en enda rad i anförandet åt att
kommentera det som är huvudinriktningen i proposi-
tionen, alltså att skapa ett hållbart transportsystem.
Detta är rätt så anmärkningsvärt.
I den här propositionen finns förutsättningarna för
den miljöomställning av transporterna som måste ske.
En ram på 100 miljarder till järnvägsinvesteringar
och en ram på 38 miljarder till underhåll av järnvägen
ger förutsättningar för den omställning som måste
ske. Det innebär att vi kan bygga bort flaskhalsar i
järnvägsnätet, något som är väldigt uppenbart för
människor som kommer från den region som jag
representerar. Nere i Skåne kan ingen tidtabell för-
bättras utan att någon annan samtidigt försämras. Så
trångt är det på spåren; detta därför att människor har
hörsammat uppmaningen att inte använda bilen i
onödan och att så långt som möjligt använda järnvä-
gen för sina transporter. Därför behövs det mer kapa-
citet.
Den här ramen för en järnvägssatsning rymmer
också möjligheter för näringslivet - som i ökad ut-
sträckning blivit intresserat av miljöfrågor - att ställa
om en del av sina transporter. Vi försöker tillgodose
de behov som uttryckts från de tunga basindustrierna
i vårt land när det gäller att förbättra det kapillära
bannätet, att ordna med stickspår och att ordna med
de förändringar som behövs för att man i mindre
utsträckning ska använda vägen för sina nödvändiga
transporter.
Här finns också möjligheter att förbättra för
snabbtågstrafiken, vilket är nödvändigt om man ska
kunna ta itu med de miljöproblem som flyget ger
upphov till. För att man ska kunna göra det krävs det
snabba kommunikationer, så att människor i stora
delar av landet kan ta sig till och från Stockholm över
dagen utan att behöva belasta miljön i onödan.
Den här propositionen har ett nytt transportpoli-
tiskt mål - det är jämställdhet. Och det är verkligen
ett stort behov av det därför att transportsektorn är
näst försvaret det mest mansdominerade politikområ-
det. Det är farbröder, mestadels bilkörande, som är
motorjournalister, som sitter i trafikverkens styrelser
och som finns bland alla aktörer på olika nivåer i det
här systemet. Om man tittar på vilka som använder
sig av systemet finner man att det i vissa fall är precis
tvärtom. Man kan titta på kollektivtrafiken. Där do-
minerar kvinnor, och det finns ett stort inslag av ung-
domar och äldre män. Andelen arbetsföra män av
kollektivtrafikresenärerna är alldeles för låg.
Det här jämställdhetsmålet innebär att man måste
se helt andra förutsättningar för trafikpolitiken i
framtiden om den ska reflektera hela svenska befolk-
ningen och inte bara de bilkörande medelålders män-
nen. Då måste man bygga ut andra transportslag. Man
måste se till andra värderingar. Vad kan det då röra
sig om för värderingar i trafiken där män och kvinnor
skiljer sig åt?
Jag ska nämna ett exempel, och det handlar om
trafiksäkerhet. Om man läser i propositionen ser man
att hastighetsöverskridanden och alkohol på väg är
viktiga komponenter som förklarar det faktum att vi
inte har klarat av att minska dödsolyckorna på väg
utan att de tvärtom ökar i omfattning. Det här kan
man angripa på olika sätt genom infrastrukturinveste-
ringar, men det mest effektiva sättet att angripa de här
orsakerna till olyckor på vägarna är trafikövervak-
ning.
Om man intervjuar kvinnor finner man att de of-
tast upplever att det är ett skydd. Det är bra att det
finns mer trafikpoliser på vägarna. Det hälsas väl-
kommet. Men varje gång som vi från Vänsterpartiet
har lyft upp den frågan kommer det som ett bud från
posten ett antal arga manliga insändare. Motorjour-
nalister och andra hör av sig och låter oss förstå att en
ökad trafikövervakning på något sätt begränsar deras
frihet eller framkomlighet. Det är en värdering som vi
måste ta itu med om trafiksäkerhetsarbetet ska bli
effektivt.
Den praktiska tillämpningen när det gäller jäm-
ställdhetsmålet, som syns redan i denna proposition,
är det öronmärkta anslaget för kollektivtrafik. Det är
tänkt att man ska kunna subventionera införande av
motorvagnar, och det handlar om andra nödvändiga
investeringar som behövs för att kollektivtrafiken i
regionerna ska fungera bättre. Det här är, som jag
nämnde tidigare, framför allt kvinnornas transport-
medel.
Vi har ibland sett statistik som handlar om att ny-
bilsförsäljningen i Sverige ökar, men bakom den
statistiken ryms att antalet hushåll med två eller flera
bilar ökar samtidigt som antalet hushåll utan bil också
ökar. Där finns de med de lägsta inkomsterna. Där är
en dominans av kvinnor. När det gäller ensamstående
föräldrar saknar 45 % bil i hushållet. De är helt bero-
ende av kollektivtrafiken för sin framkomlighet, och
den här propositionen tar deras behov på allvar.
Länstrafikanslaget eller anslaget för kollektivtra-
fik är också någonting som ska ses ur en regionalpo-
litisk synvinkel. Vi har varit med om att höja diesel-
skatten, vilket är alldeles nödvändigt av miljö- och
hälsoskäl, men det innebär också att länstrafikbolag
har svårt att kompensera sig för det om de befinner
sig i områden som är glest befolkade. Många länstra-
fikbolag brottas i dag med ekonomiska svårigheter
och funderar på att minska trafiken eller höja taxan.
Det här är en signal åt precis fel håll om man vill ha
ett hållbart transportsystem. Det öronmärkta anslaget,
som underlättar för deras investeringar, ska ge ut-
rymme för att öka trafiken utan att höja taxorna. Det
är det medvetna syftet bakom det här. Det är också ett
sätt att avvärja den överhettning i storstadsområdena
som är ett problem i dag, som har diskuterats i sam-
band med den regionalpolitiska propositionen. Folk
ska i större utsträckning kunna dra nytta av nya ar-
betstillfällen i storstadsområdena, bo kvar och pendla
på ett bekvämt och bra sätt däremellan. Så minskar
man trycket på storstäderna och de bostadssystem
som finns där.
När det gäller regionalpolitiken är det trevligt att
Burträsk byalag är med i dag. Den här propositionen
tar nämligen Burträsks problem på allvar. Det anslag
som avsätts för underhåll, särskilt när det gäller tjäl-
säkring, vägkonstruktion och bärighet, är framför allt
riktat mot och tänkt för det regionala vägnätet. Det
gäller de människor i skogslänen som har svårt att
klara sina nödvändiga transporter därför att det finns
hål i vägarna.
Det finns också en skadeförebyggande strategi i
den här propositionen. När det gäller det här vägnätet
finns det nämligen en underlig tendens till att det bara
krävs mer pengar om man ska ta de här frågorna på
allvar. Men jag skulle vilja göra en liknelse. Det är
ungefär som om vi skulle se att sjukdomarna ökar i
Sverige och att Socialstyrelsen då bara skulle kon-
centrera sig på att försöka öka kontot för läkemedel
eller kontot för sjukhusbehandlingar utan att på något
sätt ta itu med förebyggande åtgärder. Och så är ju
inte fallet. Vi har en diskussion i dag om vad som
vållar ohälsa, och det vill man ta itu med. Precis lika-
dant måste man se på Sveriges vägnät. Vad är anled-
ningen till att de här hålen uppkommer? Vad är an-
ledningen till att en ny beläggning som Vägverket har
gjort ganska snart går sönder? Vi har bett Vägverket
att återkomma med förslag när det gäller detta.
Jag skulle kunna ge några vinkar om vad en sådan
här strategi skulle kunna innehålla. Det handlar t.ex.
om att försöka få över fler tunga transporter från väg
till järnväg och från väg till sjöfart. Det handlar om
att utnyttja Sveriges långa kust och välutbyggda
hamnar för tunga transporter, så att de i mindre ut-
sträckning kör sönder vägarna. Det är att ta problemet
med vägarna på allvar, att försöka hålla dem i ett gott
skick, så att behoven när det gäller både glesbygdens
befolkning och näringslivets transporter kan bli till-
godosedda.
Det sista, herr talman, som jag vill ta upp i mitt
anförande handlar om samhällsekonomiska aspekter
på det här. I propositionen talas det tydligt om att vi
måste försöka se till det ansvar som vi har för Sveri-
ges ekonomi att vidta de mest effektiva åtgärderna
och i mindre utsträckning lyssna till de lobbygrupper
som hela tiden vill ha just sina projekt framförda. Vi
talar om att man måste granska hur man löser trans-
portpolitiska problem. Det är kanske inte alltid med
en ny järnvägs- eller vägsträckning som vi klarar det
bäst. Det kanske finns andra mycket effektivare och
billigare åtgärder för att nå de mål som vi är överens
om.
Det var det jag ville ha sagt. Jag hoppas att vi kan
få en konstruktiv debatt om de mål som vi säger oss
vara överens om. Tack för ordet!
(Applåder)