Herr talman! En medelålders bilkörande man an-
mäler sig till talarlistan.
I somras hade jag en omskakande upplevelse - i
bokstavlig bemärkelse. Jag åkte nämligen motorcykel
genom stora delar av Sverige. Det gick väl ganska bra
från Blekinge till Örnsköldsvik, men inne i Norrlands
inland fick jag en rejäl övning i slalomåkning mellan
groparna. Varje gång en vägbula lyfte mig från mar-
ken eller fjädringen slog igenom i en grop gick mina
tankar till en person: näringsminister Björn Rosen-
gren. Exakt vad jag tänkte vill jag av förklarliga skäl
inte avslöja här, men det finns riktigt usla vägar i
Sverige, och trots denna proposition lär det dröja
innan alla dessa vägar blir acceptabla igen.
Nu är det långt ifrån av nöjesskäl som människor
använder vägarna och järnvägen. De flesta är beroen-
de av fungerande kommunikationer för sitt arbete, sitt
boende, för skolresor, för sjukresor, för hemtjänst
osv. Det behöver knappast understrykas att in-
frastrukturen är en viktig grund för ett välfärdssam-
hälle.
Efter två års förhalande kommer äntligen in-
frastrukturpropositionen. Inte ens majoritet i riksda-
gen har regeringen skaffat sig. Karin Svensson Smith
berömde sig av att den rödgröna koalitionen har kla-
rat det här, men det har den inte. Miljöpartiet är ju
inte med på vagnen längre.
Stora löften ges om framtiden nu inför valåret.
Det är nästan så att man kan se näringsministern peka
på regnbågen i skyn och säga: Där borta, där regnbå-
gen går ned, där finns tunnan med guld. För det gul-
det ska vi bygga vägar av både asfalt och järn. Hur
ska vi kunna lita på dessa löften? När den borgerliga
regeringen i början av 90-talet storsatsade på in-
frastrukturen krävde Socialdemokraterna ännu mer.
Vi vet hur det har gått. Anslagen har dragits ned
kraftigt, och i dag noterar vi kapitalförstöring när det
gäller vägnätet. Det klingar därför lite falskt när
Björn Rosengren skriver i sin senaste debattartikel:
"Har vi råd att inte satsa på transportpolitiken?"
Herr talman! Regeringen resonerar om ett hållbart
transportsystem. Det vill vi alla ha. Men hur ska vi nå
dit? Ska vi fortsätta att göra det dyrare för vanliga
bilister, låta vägarna bli sämre och sämre och hoppas
att alla går över till kollektivtrafik? Ska vi göra det
svårare för lastbilarna och tro att allt gods går över till
järnväg? Det verkar vara den vägen som Vänsterpar-
tiet och Miljöpartiet vill vandra. Vi kan bara önska
oss att Godstransportdelegationens tankar kommer att
få genomslag i Regeringskansliet.
I propositionen tas målen för luftkvalitet upp.
Bilindustrin har kraftigt fått ned de hälsofarliga ut-
släppen, men koldioxiden är ett stort framtids-
problem. På sikt vill man se bränslen som vätgas som
enda hållbara utveckling. Men många undrar i dag
hur regeringen tänker sig framtida bränslebeskattning.
Sverige har världens bästa dieselkvalitet - i stort sett
svavelfri. Snart är dieseln lika dyr som bensinen, och
den höga fordonsskatten på dieselbilar är svår att
acceptera. Statliga myndigheter ligger i luven på
varandra om hur farlig dieseln egentligen är. När kan
man tanka etanol i alla län i landet? Varför är det
fortfarande koldioxidskatt på etanolen? Man kan inte
tala om vackra miljömål utan att ge människor besked
om vilka tankar staten har för framtida bilanvändning.
Förtroendet för regeringens trafikpolitik minskar för
varje dag, särskilt när Vänsterpartiet och Miljöpartiet
är med och styr. Människor är beredda att bidra till ett
hållbart transportsystem, men de är inte beredda att
sluta leva på landsbygden eller att pendla fyra timmar
till jobbet i storstaden för att undvika att köra bil.
Bilen är fortfarande nödvändig för väldigt många
människor.
Herr talman! Trafiksäkerheten måste öka. Det du-
ger inte att slå sig för bröstet och säga att vi är bäst i
världen när vi har en negativ trend av svårt skadade
och dödade människor i trafiken. Mycket handlar om
attityder, ansvar och respekt hos trafikanterna, men
vägarnas tillstånd är inte oväsentligt. Låt mig då
nämna den väg jag själv bor intill, nämligen E 22
genom Blekinge. Det är enligt Vägverket den sträcka
där flest människor dödades under 90-talet. Kommer
den att prioriteras nu? Det framgår inte av propositio-
nen, men näringsministern har skrivit en artikel i går
där han räknar upp ett antal viktiga vägar, däribland
E 22 genom Blekinge. Hur ska detta tolkas? Betyder
det över huvud taget någonting?
Järnvägsunderhållet höjs mycket marginellt, me-
dan investeringsnivån mer än fördubblas. Däremot
nämns väldigt lite om sjöfarten. Det var t.o.m. så att
Sjöfartstidningen undrade om regeringen har fått
vattenskräck. Det går att läsa på tidningens hemsida i
dag.
Tillbaka till de stora järnvägsprojekten: Hal-
landsåsen säger vi ja till, Botniabanan likaså, men
kostnadskontrollen måste styras upp. Alternativ fi-
nansiering kan prövas.
Vi vill se en ny pendeltågstunnel i Stockholm.
Men vi är mycket tveksamma till Citytunneln i Mal-
mö. Det är ett regionalt projekt som blir dyrare varje
gång man läser om det. Billigare alternativ borde tas
fram!
När vi är inne på storstadsfrågor vill jag nämna att
vi kristdemokrater i flera år har motionerat om en
lagändring om trängselavgifter. De skulle vara frivil-
liga för kommunerna, och pengarna skulle stanna
kvar i regionen, var vår tanke. Men vi har fått nej,
avslag, även av Vänsterpartiet. Vi är glada att ni har
ändrat er nu och att frågan ska utredas.
Herr talman! Jag går nu över till att tala om
vägunderhållet. Det kommer förvisso att höjas på
sikt, men med tanke på eftersläpningen har redan
många miljarder gått till spillo. Nya vägar lär vi inte
få se särskilt mycket av trots fagra löften av nä-
ringsministern. Det är en ytterst blygsam höjning från
nuvarande plan vad gäller de nationella vägarna. Det
blir ingen stor motorvägssatsning, som en del medier
varit snabba att ropa ut. Vi saknar också visioner om
vad vägpengarna ska användas till, exempelvis till att
bygga färdigt den nordiska triangeln och bygga mo-
torväg mellan våra svenska storstäder.
Låt mig i det sammanhanget påminna ministern
om E 4 vid Markaryd, som också Per-Richard Molén
nämnde. Nästan ett decennium har planering av mo-
torväg där pågått. Regeringen flyttade 1998 pengarna
från projektet. Hundratals familjer lever i dag i oviss-
het om ifall deras fastigheter ska lösas in av Vägver-
ket och i så fall när och hur. Detta har hanterats
mycket illa av regeringen och måste lösas snarast.
Sedan måste jag fråga näringsministern: Hur kan
ni sänka de regionala anslagen i propositionen? Det
går stick i stäv med utvecklingen mot regionalt själv-
styre. Hur ska ni förklara detta för alla förtroendeval-
da runtom i landet som planerat och prioriterat regio-
nala vägsatsningar?
Herr talman! Hela finansieringen är oklar i propo-
sitionen. 45 miljarder utgör amortering och ränte-
kostnader, och 58 miljarder saknas. Regeringen re-
serverar sig och uttrycker sig otydligt. Varför har
regeringen övergivit alternativ finansiering med PPP,
Public Private Partnership?
Näringsdepartementet har utrett PPP-frågor och
kommit fram till att detta verkligen behöver prövas i
det här landet. Riksdagens trafikutskott har ställt sig
bakom tanken att titta seriöst på en sådan finansie-
ring. Nu är detta helt borta. Hur förklarar ministern
det? Det innebär ju att man delar risken med närings-
livet, att projekten byggs snabbare och att pengarna
används mer effektivt. Det här måste vara en eftergift
till Vänsterpartiet, som vi ser det.
Slutligen, herr talman, känns det mycket märkligt
med den satsning i närtid som näringsministern talar
om här i dag och i sin debattartikel. Vi får så konstiga
svar här. I artikeln skriver ministern: "Vi har inte
velat sitta och vänta till 2004." Likväl säger Vägver-
ket, som tidigare påpekats: "Detta innebär att någon
återhämtning av det eftersatta underhållet inte kan
förväntas under denna period." Det gäller alltså de tre
kommande åren.
Jag vill sammanfatta med sju frågor till närings-
ministern:
1. När kommer vägunderhållet att vara återställt?
2. Vad betyder ministerns debattartikel för vägprio-
riteringarna?
3. Varför har regeringen övergett PPP-
finansieringen?
4. När kommer en plan för rättvis beskattning av
bränslen?
5. Hur förklarar ministern sänkningen av den regi-
onala planeringsramen?
6. Hur ska de 58 miljarderna komma fram?
7. Varför ska väljarna lita på Socialdemokraterna
denna gång när det gäller infrastruktur?