Fru talman! Birger Hagård tog upp de två
borgerliga övertrampen från den princip som vi
båda hyllar och anser att man bör eftersträva,
nämligen enighet i författningsfrågor om
demokratins spelregler. Han tar upp frågan om
folkomröstningsinstitutet som behandlas i detta
betänkande. Catarina Rönnung kommer senare att
ta upp den socialdemokratiska reservationen.
Men min reaktion gäller följande: Här träffar vi en
bred överenskommelse om ett antal
författningsfrågor. Vid flera tillfällen diskuterar de
politiska partierna om vilka frågor som bör bli
föremål för riksdagens första grundlagsbeslut och
om vilka som bör bli föremål för ett
utredningsarbete. Ifrån dessa överläggningar
kommer två utredningsförslag. Ett går ut på att
man skall utreda frågan om delning av de största
valkretsarna. Det andra går ut på att man skall
utreda frågan om hur man skall komma åt
missbruket av den fria nomineringsrätten. Men ett
par månader efter denna överenskommelse slår de
borgerliga ledamöterna i konstitutionsutskottet till
och ''kastar in'' folkomröstningsinstitutet för
utredning med sikte på beslutande
folkomröstningar. Jag kan väl inte annat än agera
mot denna något underliga form för enighet i
författningsfrågor.
Vid frågan om utlandssvenskarnas rösträtt gick
man inte ens via en utredning, utan man gick direkt
till ett första grundlagsbeslut i riksdagen. På denna
punkt har riksdagen ett vilande grundlagsbeslut.
Och vi socialdemokrater finner det
anmärkningsvärt att riksdagen med bräcklig
majoritet skall grundlagsskydda vissa
utlandssvenskars rörsträtt.
Fru talman! Jag upprepar det som jag i denna
kammare sagt tidigare: Den borgerliga hanteringen
av denna fråga visar på brist på respekt för de
partier som är emot ett grundlagsfästande.
Men det mest anmärkningsvärda, fru talman, är
valet av den tidpunkt då de borgerliga vill
grundlagsfästa utlandssvenskarnas rösträtt. I dag
diskuterar flera länder frågor om medborgarskap
och rösträtt. Starka krafter verkar också för att
länder skall samordna sina regler på detta område --
vilket skulle vara önskvärt.
Därför måste jag fråga Birger Hagård: Varför
denna brådska? Varför detta ointresse att söka
breda lösningar i dessa två frågor? Varför denna
strävan att grundlagsfästa något som enbart kan bli
en liten beståndsdel i en betydligt viktigare helhet?