Fru talman! Det är flera intressanta
grundlagsfrågor som är upptagna i detta
förhållandevis tunna betänkande. Jag skall hålla
mig till några av dem som jag tycker är viktiga.
Utskottets ordförande betonade inledningsvis att
det är viktigt att vi kan nå betydande enighet när
det gäller grundlagsändringar. Det tycker jag
också. Men debatten måste gå vidare, även om man
har kommit överens om vissa reformer. Alla är ju
inte tillfredsställda med allt i de förändringar som
har gjorts. Samhället förändras. Det finns alltså
anledning att se till att den författningspolitiska
debatten förs vidare -- det kan i sin tur leda till
kommande förändringar.
Vad gäller upprördheten över grundlagsregleringen
av utlandssvenskarnas rösträtt, måste jag säga att
den kom post festum. När frågan behandlades i
utskottet upptäckte jag inte någon särskild
upprördhet från socialdemokraternas sida. Jag såg
det närmast som ett rutinmässigt nej-sägande. Jag
vill säga, liksom Birger Hagård, att det inte har
framförts något bra argument mot förslaget.
Utlandssvenskarna har haft sin rösträtt genom
vallagen. Vallagen kan ändras genom ett beslut. Nu
grundlagsfästs utlandssvenskarnas rösträtt. Det blir
alltså svårare att ta ifrån dem rösträtten igen.
Jag tycker för min del att rösträtten skall följa
medborgarskapet. Denna del blir naturligtvis
viktigare, genom att våra utlandsrelationer ökar
och genom att så många svenskar gör goda insatser
för Sverige utomlands -- utan att de för den skull
har lämnat landet för gott eller inte har något
intresse av vad som händer i hemlandet.
Vad sedan gäller de konkreta förslagen i det
aktuella betänkandet, är det två förslag som är
särskilt viktiga, nämligen övergången till fyraårig
mandatperiod och personval. I den första frågan
delar jag Birger Hagårds tveksamhet när det gäller
den formella proceduren. Det hade naturligtvis
varit snyggare om riksdagen hade fattat två beslut
innan den nya mandatperioden påbörjas. Rent
grundlagsmässigt är det möjligt att göra på det här
sättet, men riktigt tilltalande är det inte.
Övergången till en fyraårig mandatperiod är
behäftad med två brister, och jag hoppas därför att
den författningspolitiska debatten fortsätter. Vi har
fortfarande gemensam valdag, vilket är konstigt. Vi
är originella på en del sätt i Sverige, bl.a. på detta
sätt. Jag kan inte tänka mig att man i något annat
land skulle komma på tanken att koppla ihop de
lokala och regionala valen och riksdagsvalen. Jag
hoppas att den fortsatta debatten leder till att
kommunalvalen skiljs från riksdagsvalen. Vad som
sker i kommuner och landsting är ju utomordentligt
betydelsefullt. Huvudparten av den samhälleliga
verksamheten äger faktiskt rum där, om man ser till
avgjorda ärenden och till hanteringen av
samhällsekonomiska frågor.
Det har inte gått att komma därhän nu, och det
beror på socialdemokratiskt motstånd; annars hade
en återgång till skilda valdagar skett för länge
sedan.
Den andra bristen är att man i samband med
övergång till fyraårig mandatperiod inte har tagit
upp frågan om upplösningsrätten. Det är mycket
märkligt att höra utskottets ordförande först säga
att vi måste ha en fyraårig mandatperiod för att
möjliggöra ett längre planeringsperspektiv, bl.a.
därför att det är viktigt att komma till rätta med
samhällsekonomiska problem. I nästa andetag
säger han att en fördel med den fyraåriga
mandatperioden är att det kan bli enklare att
använda sig av upplösningsrätten.
Vad är det för mening med en fyraårig
mandatperiod, om man varje gång det krisar till sig
i detta hus skall börja prata om att upplösa
riksdagen och anordna nyval? Då har ju den
stabiliserande faktor som en fyraårig mandatperiod
kunde vara gått förlorad. Detta har visat sig
utomlands. När det finns möjlighet att lägga valen
när som helst kan det bli tal om val när det krisar
till sig. Då låser sig partierna i sina positioner, och
då blir det svårt att träffa kompromisser, som alla
egentligen anser är nödvändiga för samhället. Alla
politiska partier börjar tänka på att det kanske blir
val och att de därför inte kan göra upp med andra
partier utan måste renodla sin profil.
Helt allmänt kan jag säga att det är ganska märkligt
att regeringen kan upplösa riksdagen. Regeringen
är dock ett riksdagen underordnat organ, och ingen
annanstans i samhället kan det underordnade
organet avsätta det överordnade. Det är en mycket
märklig ordning.
Frågan om personval har utretts länge. Vi kunde ha
haft sådana för länge sedan. Redan 1976 kom en
utredning med förslag. Thage G Peterson uttalar sig
nu mycket entusiastiskt för ökat inslag av
personval. Så lät det inte tidigare.
Socialdemokraterna har svängt i den här frågan,
och det är bra.
Jag tycker också att systemet med fakultativt
personval är bra. Det kombinerar en viss styrning
från de politiska partiernas sida med väljarnas fria
rätt att satsa på de kandidater de helst vill ha. Jag
tror inte att man skall underskatta effekterna av det
här systemet när det träder i kraft. Det kan också
medföra -- vilket jag tror att utskottets ordförande
var inne på -- större uppmärksamhet lokalt och
regionalt på de kandidater som väljarna utser till
riksdagen. Vi har i vårt land fått en kolossal
partiledardominans. De flesta vägleds av
partiledarnas framträdanden och popularitet etc.,
och mindre av en värdering av de kandidater ute i
valkretsarna som de faktiskt har möjlighet att välja
in. Av detta kan också följa en större
uppmärksamhet från mediernas sida.
I samband med frågan om personval vill jag
upprepa med Catos envishet att majoritetsval icke
är personval i den mening som vi har diskuterat.
Vid majoritetsval är de väljare som sympatiserar
med ett visst parti piskade att rösta på den kandidat
som partiet har nominerat, annars spolierar de
dennes möjligheter att vinna. Personval i egentlig
mening är alltså möjliga endast i ett proportionellt
valsystem.
I betänkandet har också behandlats frågan om ett
mindre antal ledamöter. Flera har redan i sina
inlägg ifrågasatt om det skulle vara så klokt att
reducera antalet riksdagsledamöter. Jag har länge
hävdat att det är bra med politiker och att det är
bra att vi har ganska många politiker. Det ger flera
kanaler till väljarna, och det ger en större
möjlighet -- det är ett argument som sällan
framhålls, men som jag brukar framhålla -- för
politikerna att hävda sig. Ett litet antal politiker
råkar lätt i händerna på alla möjliga
intressegrupper, på lobbyorganisationer av olika
slag, helt enkelt av det skälet att politikerna själva
inte hinner penetrera frågorna i detalj, utan blir
beroende av icke-politiska rådgivare. Jag tycker
inte att det skulle vara en bra utveckling. Sedan har
vi hela problemet med representativiteten i vårt
land.
Frågan om bundna mandat, som Ny demokrati har
tagit upp, är speciellt intressant om man ser på
situationen i Ny demokrati just nu. Ny demokrati
har inte någon företrädare i denna debatt, så jag
skall inte gå djupare in i frågan. Ny demokrati vill
ha ett ännu mera utpräglat personvalssystem än det
som nu föreslås. Samtidigt hävdar man att de valda
skall vara helt bundna till sitt parti i riksdagen. Det
är svårt att se hur detta går ihop logiskt -- det gör
det naturligtvis inte. Samtidigt kan frågan ställas
vilka personer inom Ny demokrati som just i
dagsläget skulle ha varit skyldiga att lämna partiet
och vilka som hade kunnat vara kvar.
Vi skall alltså inte ha partibundna mandat på detta
sätt. Det kan ju vara så att det är de som lämnar
ett parti som hävdar att de i själva verket företräder
partiets grundläggande åsikter.
Jag hinner också med att något beröra
folkomröstningsinstitutet. Jag tycker för min del att
det är en ganska modest begäran som utskottet har,
dvs. att detta institut skall ses över. Det har stora
brister såsom det har tillämpats hos oss -- ingen kan
påstå någonting annat. Vi kommer att få de
bristerna illustrerade i den kommande
omröstningen i EU-frågan. Om det blir ett nej, kan
det ifrågasättas om riksdagen kommer att
respektera beslutet, eftersom omröstningen
formellt sett endast är rådgivande. En invändning
mot den nuvarande ordningen -- som jag tycker är
viktig och som jag gärna vill framhålla -- är att det
finns risk för att det görs omröstningar på ett
otillfredsställande beredningsunderlag.
Om jag tar EU-frågan som exempel, är det så att
det först blir en folkomröstning och därefter görs en
noggrann behandling i riksdagen. Jag skulle helst
vilja ha det så att riksdagen först bereder och
behandlar en fråga ordentligt och att de politiska
partierna tar ställning, och sedan finns det en viss
mekanism -- hur den skall vara utformad skall jag
inte gå in på här -- som innebär att frågan kan gå till
folkomröstning. Då finns bara alternativet ja eller
nej till det av riksdagen fattade beslutet. Då finns
det ett beredningsunderlag, och då vet folk vad de
röstar om. Den ordningen borde vi ha.
Man kan naturligtvis göra många olika reflexioner
om folkomröstningars förenlighet med det
parlamentariska systemet och liknande. Men
folkomröstningsinstitutet är inskrivet i vår
författning, och om ingen föreslår att det skall
avskaffas bör vi åtminstone se till att det är
rationellt och någorlunda vettigt utformat. Det bör
finnas en beredskap så att vi har ordningen klar för
oss. Då slipper vi diskutera formerna när
folkomröstningar blir aktuella.
Jag vill göra en liten reflexion när det gäller
valsystemet. Utskottets ordförande talar sig varm
för en förändring av valsystemet för att stärka
regeringsmakten. Johan Lönnroths invändning är
relevant. Det finns inga som helst bevis på att man
i någon mening har fört en bättre politik i länder där
överväldigande majoriteter har styrt. Det är en
myt; det går inte på något sätt att vetenskapligt
bevisa. Det är många faktorer som spelar in.
Frågan om starkare regeringar eller riksdagar kan
vara ett slags demokratifråga. Bortsett från det
skulle jag vilja ställa en fråga till utskottets ärade
ordförande: Hur vill Socialdemokraterna förändra
valsystemet för att säkerställa starkare regeringar?
Jag utgår ifrån att det främst gäller starka
socialdemokratiska regeringar.