Fru talman! De förslag till grundlagsändringar som
vi nu skall behandla ligger i linje med vad
Lindbeckkommissionen rekommenderade. Jag har
fått frågan hur Vänsterpartiet kan acceptera
förslagen mot den bakgrunden. Jag har svarat att vi
tar ställning i sak och att det finns åtskilligt av det
som Assar Lindbeck och hans kolleger har sagt som
vi är överens om. Det vi har vänt oss emot är
anspråken på att förslagen skulle grundas på
vetenskaplig teori ovanför huvudet på oss
riksdagsledamöter.
Vi har också lyssnat på ett par av landets ledande
jurister som har uttryckt viss tveksamhet över om
man verkligen kan göra så att väljarna inte skall
veta om den nya riksdagen väljs för tre eller fyra år.
Vänsterpartiet har ändå beslutat att stödja förslaget
efter de justeringar som Thage G Peterson har
redogjort för. Vi stödjer naturligtvis också yrkandet
om återremiss.
Vi tror inte heller att det finns absoluta juridiska
sanningar ovanför politikernas huvuden. Man bör
lyssna på kloka experter, men i slutändan kommer
vi inte ifrån att vi måste tänka själva.
En huvudanledning till att det är rimligt att förlänga
mandatperioderna är att den politiska
konjunkturcykeln är ett reellt existerande problem.
Man kan se den i fullt sving i denna valrörelse. Nya
majoriteter i riksdag, landsting och kommuner
måste få rimlig tid på sig att genomföra en politisk
strategi.
Thage G Peterson har talat om risken för minskad
politisering. Det finns naturligtvis en sådan risk.
Det är inte bara en risk utan en realitet att vi har
fått minskad politisering. Jag tror dock att det inte
handlar så mycket om att man skall få rösta ofta i
allmänna val. Det handlar i stället mera om på
vilket sätt flera människor skall engageras i
politiken utanför parlamenten och mellan valen. Vi
skall gärna försöka att bli mera utåtriktade, vilket
Thage G Peterson begär.
Egentligen är det ganska små förändringar som vi
nu vill göra i grundlagen med tanke på de
djupgående problem som vi försöker lösa. De
politiska partierna stagnerar, tappar medlemmar
och har svårt att upprätthålla aktiviteten vid
gräsrötterna. En viktig orsak är att de som inte har
parlamentariska uppdrag känner sig utanför. De
kan inte påverka. Den politiska klassen håller på att
bli en realitet. Byter vi regering över
blockgränserna ytterligare ett par gånger så
kommer vi att få ett ganska stort överskott av unga
politiska lejon utan annan yrkeserfarenhet än från
politiken och tillvanda till löner i 25 000-
kronorsklassen.
De politiska partierna speglar fortfarande i
huvudsak förra sekelskiftets sociala mönster.
Frågan är om vi överlever in i nästa århundrade.
Gunnar Wetterberg, departementsråd på
Finansdepartementet, gör i en ny bok
olycksbådande jämförelser med frihetstidens
partistrider mellan hattar och mössor, de som
slutade med Gustav III:s statskupp. Så illa skall det
väl inte gå, men vi måste säkerligen förnya oss för
att överleva.
Vi håller på att få ett nytt slags klassamhälle där få
kallar sig arbetare eller tjänstemän och ännu färre
känner en självklar tillhörighet till ett politiskt
parti. De flesta anser att samhället består av tre
sorters människor. För det första: de däruppe --
några tusen höjdare i företag, politik och
organisationer som bestämmer. För det andra:
vanligt folk. För det tredje: de därnere -- de
arbetslösa, de förtidspensionerade och de nya
invandrarna.
De flesta upplever maktlösheten som ett långt
större problem än usla materiella villkor, och
många känner att de helt står utanför varje
möjlighet att påverka samhället. Det minskande
handlingsutrymmet för den ekonomiska politiken
som följer av det alltmer internationaliserade
kapitalet kör över vallöften och späder på
politikerföraktet.
Vi har försökt ta upp frågan om politiskt
utanförskap i motionen. Vi föreslår bl.a. utvidgad
rösträtt för invandrare.
Människor upplever alltmer politiken som teater,
som ett skådespel. Valundersökningen år 1991
visade att politikers kunskaper lönade sig dåligt.
Det som gav framgång var utstrålning. Liksom
Peter Sellers i filmen om Mr Chance skulle man
säga meningslösheter på ett sådant sätt att var och
en kan lägga in det den själv vill höra.
Vi går i år mot två för Sveriges framtid avgörande
valrörelser: Riksdagsvalet och folkomröstningen
om svenskt medlemskap i Europeiska unionen.
Inget tyder på att saklighet och kunskap kommer
att få större genomslag denna gång. Det finns
snarare tecken som tyder på att nivån på retoriken
och de spektakulära utspelen kommer att slå nya
rekord. De professionella producenterna av åsikter
laddar upp som aldrig förr. Metoderna att förmedla
ett skenbart budskap är nu så raffinerade att de
överträffar bloddopningen.
På en kurs härförleden fick jag lära mig hur man
skall göra för att få ut ett budskap i TV. Det gäller
att ha klart för sig vad man vill ha sagt. Det skall
vara enkelt, och man skall ständigt upprepa det.
Det duger inte med några å ena sidan och å andra
sidan eller med ånger och osäkerhet. Titta med fast
blick intervjuaren i ögonen, kläm till med en siffra
eller ett påstående och spara samvetskvalen till
kvällen.
Ny demokrati har ett visst ansvar för att pajaseriet
har slagit nya rekord. Men jag tror att Ny
demokrati är ett symtom snarare än en orsak. Jag
tror inte heller att vi andra skall sätta oss på alltför
höga hästar. Även våra partier blir alltmer av
företag som saluför produkter. Även vi gör
desperata utspel för att vi skall bli synliga i TV.
Thage G Peterson talade om att man skall ändra
valsystemet så att regeringsmakten stärks. Men vi
kan ta USA, där det finns två stora partier, som
exempel. Demokratin är inte starkare i USA,
snarare tvärtom. Valdeltagandet är uselt. Det har
medfört att de två stora partierna ligger oerhört
nära varandra och att ideologierna har mycket svårt
att dra till sig en levande debatt.
Lindbeckkommissionen trodde att vägen att höja
riksdagens anseende och stärka regeringsmakten
var ytterligare professionalisering, färre
riksdagsledamöter, mindre makt för
intresseorganisationer och mera makt för
ekonomer och andra experter på departementen.
Jag tror snarare att det är tvärtom. Vi behöver fler
politiker som var och en har bättre förankring
utanför parlamenten. Det åstadkoms bl.a. genom
att vi sitter färre mandatperioder. Vi behöver mera
av levande folkrörelser och flera med mångsidig
yrkesbakgrund bland politiker och tjänstemän.
Det kan vara bra med ett ökat inslag av provval.
Vänsterpartiets förre partiordförande, Lars
Werner, var med i utredningen om personval. Det
visar att vi tillmäter frågan stor vikt.
Jag kan vara överens med Thage G Peterson om
fördelarna och nackdelarna med personval. En
fördel är att det blir fler tydliga ansikten. Nu pågår
ett val i Italien, där en av huvudpersonerna
använder två egna TV-kanaler. Det gör problemet
mycket tydligt. Enligt min mening kan vi inte få ett
rejält personvalssystem innan vi har gjort något åt
maktkoncentrationen i medierna. Jag tillhör inte
dem som skyller våra valresultat på orättvis
mediebevakning. Men vi borde kunna vara överens
om att starka offentligt ägda och partipolitiskt
neutrala etermedier och politisk mångfald inom
pressen är ett livsvillkor för valrörelser med starka
inslag av personval.
På ett område tystnar allt borgerligt tal om
valfrihet, trots att det i regeringsdeklarationen
talades om en valfrihetsrevolution. Det gäller val av
statsöverhuvud. Frågan om monarkin är visserligen
mest en symbolfråga, men också den är en del av
politikerföraktets och mediemaktens problematik.
Vilka politiker, förutom en och annan dödspilot
från Vänstern, vågar i dag angripa fjanteriet och
fjäsket kring kungahuset inför risken att hundra
hungriga galapettrar som inte vädrat en fiende på
ett decennium hänger ut oss till spe och varnagel?
Det har åter blivit populärt att kalla sig liberal. Det
manifesterades bl.a. av att Folkpartiet förlängde
sitt partinamn. Mot denna bakgrund är det
egentligen ganska underligt att det finns så få som
vågar stå för de klassiska vänsterliberala och
vänstersocialdemokratiska kraven på
religionsfrihet, fri uppfostran och republik. Hur
kan vi i nådens år 1994 acceptera att små barn skall
påtvingas den rena Lutherska läran, att regeringen
skall godkänna vem kronprinsessan skall gifta sig
med och att hon inte får resa utomlands utan att
Kungen godkänner det? Finns det inga äkta
vänsterliberaler längre?
Fru talman! Jag yrkar, som redan sagts, bifall till
återremissen. Jag har önskemålet att
konstitutionsutskottet skall fundera litet ytterligare
över 75-årsminnet av den svenska parlamentariska
demokratins genombrott. Skulle man inte rent av
kunna ta ett initiativ för att genomföra den
parlamentariska demokratins principer fullt ut
också vad gäller kungahuset?