Fru talman! Efter flera års debatt står riksdagen
denna vår inför beslut i ett flertal viktiga
författningsfrågor. Det viktigaste dokumentet i en
demokrati är författningen; våra grundlagar. Det är
viktigt att varje förändring diskuteras noga. En
grundlag får inte ändras hur som helst. Och när
man ändrar den bör det ske i långtgående politisk
enighet. I en tid när motsättningarna på flera
områden skärps i politiken kan vi då visa att vi kan
bli överens om demokratins spelregler.
Grundlagsöverenskommelsen visar att vi mellan de
politiska blocken kan bli överens om det som skall
stå i Sveriges grundlagar. Det socialdemokratiska
partiet har alltid hävdat principen att vi bör vara
överens om demokratins spelregler. Så var det inför
det stora grundlagsreformer som föregick
enkammarriksdagens genomförande 1971 och
grundlagsändringarna 1974. Så har det varit under
hela enkammarriksdagens dagar. Den
socialdemokratiska riksdagsmajoriteten
genomförde inte några viktiga grundlagsändringar
utan stöd över den politiska blockgränsen.
Tyvärr tvingas jag emellertid konstatera att denna
viktiga princip inte är lika självklar för riksdagens
borgerliga majoritet som för oss socialdemokrater.
Helt mot vår vilja beslutade den borgerliga
riksdagsmajoriteten att grundlagsfästa
utlandssvenskarnas rösträtt. Och de sju borgerliga
ledamöterna i KU har nyligen kört över de sju
socialdemokratiska och beslutat att utreda frågan
om beslutande folkomröstningar. Detta sker blott
ett par månader efter det att riskdagspartierna
träffade den breda uppgörelsen i
författningsfrågan. Med hänsyn till att också de
borgerliga partierna säger sig vilja eftersträva
enighet i författningsfrågorna undrar jag vad de
borgerliga övertrampen skulle tjäna till.
Jag vill tillägga att det självklart är fritt för alla
politiska partier att i likhet med media och enskilda
medborgare bedriva opinionsbildning i
författningsfrågor. De partier som deltagit i
överenskommelsen kan givetvis vid en senare
tidpunkt genom opinionsbildning ifrågasätta den
författningspolitiska ordningen, liksom den
träffade överenskommelsen. Men det är ändå en
bit, fru talman, att gå från opinionsbildning till
beslut.
Hösten 1992 inbjöd regeringen till sonderande
samtal om vissa författningsfrågor. Det
socialdemokratiska partiet meddelade en positiv
vilja till att delta i dessa samtal. Det har varit en
självklarhet för socialdemokraterna att medverka
till en förstärkning av folkstyret och demokratin.
Vi har fått väsentliga socialdemokratiska krav
tillgodosedda i förhandlingarna. En förlängning av
mandatperioden är ett sådant viktigt krav. Det
socialdemokratiska kravet på grundlagsskydd för
allemansrätten genomförs. Det är till gagn för
invånarna i Sverige. Det ökade inslaget av
personval stärker folkstyret och demokratin.
Personval ökar möjligheterna för kandidaterna att
bli mer kända i sina valkretsar. Det är också bra att
det blir en parlamentarisk utredning om delning av
de större valkretsarna. Vi är överens om att det
fortfarande skall vara riksdagen som har ansvaret
för innehållet i Sveriges lagar. Den nuvarande
balansen mellan den lagstiftande och den dömande
makten rubbas inte.
Vi socialdemokrater har således fått väsentliga krav
tillgodosedda. Men jag beklagar att de andra
partierna har motsatt sig att ta tag i den viktigaste
författningsfrågan av alla -- om valsystemet. En
ändring av valmetoden är mycket angelägen för att
stärka demokratins handlingskraft.
Erfarenheter från de senaste två decennierna visar
att det svenska politiska systemets beslutsförmåga
varit otillräcklig. Svåra och på kort sikt impopulära
men nödvändiga beslut försvåras av att
möjligheterna att forma handlingskraftiga
majoriteter är små i ett parlament med starkt
proportionell represenation.
Detta är, fru talman, ett allvarligt problem för
Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling.
Men tyvärr tvingades vi konstatera att inte något
enda parti var det minsta intresserat av att ens
diskutera denna för vår svenska demokrati så
centrala fråga om hur valsystemet kan ändras för att
skapa starka och regeringsdugliga regeringar. Hur
angeläget detta är belyses ju bäst av dagens
turbulens i riksdagen. De borgerliga vann valet
stort 1991 och borde i kraft av denna stora valseger
ha fått en betryggande majoritet i riksdagen.
Demokratin måste vara funktionsduglig. Då kan
den lösa svåra samhällsproblem som arbetslöshet,
stora underskott i statens affärer och hotande
miljöförstöring. När medborgarna ser att
demokratin har kraft, att politiken är ett verksamt
medel, då sätter folket sin tillit till det demokratiska
systemet.
Jag tycker att förlängningen av mandatperioden
innebär flera fördelar. En fyraårig mandatperiod
kan begränsa den stress som de korta
mandatperioderna har orsakat i politiken.
Närheten i tid till nästa val har ibland bidragit till
att de bästa lösningarna på olika samhällsproblem
inte alltid genomförts. Hotet att inte kunna
redovisa reformer och tillräckligt resultat har
ibland tvingat förtroendevalda till insatser som
kunde ha utformats bättre, om mer tid hade
funnits.
Med längre mandatperioder hoppas jag att
långsiktigheten i politiken ökar. Det är särskilt
viktigt att de politiska organen besitter
handlingskraft då samhället brottas med
ekonomiska problem och stor arbetslöshet.
Genom att mandatperioden förlängs ett år ökar
också de realistiska möjligheterna för extraval med
ett år, vilket är en fördel.
Men, fru talman, en förlängning av
mandatperioden leder inte enbart till fördelar. Jag
vill peka på en risk. Längre tid mellan valen kan
komma att minska intresset hos medborgarna för
politiskt beslutsfattande och bidra till en minskad
politisering av samhällsproblemen. Jag menar att
bra lösningar på svåra frågor fordrar debatt och åter
debatt och penetrering från olika politiska
utgångspunkter.
Riksdagens beslut om längre mandatperioder får
inte begränsa medborgarnas demokratiska
inflytande eller tillåtas minska medborgarnas
intresse för politik och partipolitiskt arbete.
Men samtidigt vill jag påminna om -- och det tror
jag att vi alla i denna kammare är överens om -- att
demokratin i vårt land har andra uttrycksformer än
allmänna val. Den formella representativa
demokratin är inte nog för att hålla demokratin
levande och frisk. Partiverksamheten och
kontakterna mellan väljare och dem de har valt blir
allt viktigare. Det behövs med andra ord insatser
varje dag mellan valtillfällena.
Därför har de politiska partierna ett stort ansvar,
både de som finns i denna riksdag och de som
arbetar utanför och ännu inte har kommit in.
Beslutet om längre mandatperioder måste bli en
signal till partierna att öka ansträngningarna för att
fördjupa demokratin och för att vinna fler
medborgare för det demokratiska arbetet.
Partiernas verksamhet måste bli mer utåtriktad.
Politikerrollen behöver diskuteras och förändras.
Politikerna måste avdela mer tid för
väljarkontakter och kontaktverksamhet ute i
valkretsarna. Jag tror att ett ökat inslag av
personval på en viktig punkt kompletterar den
längre mandatperioden.
Jag hoppas också att personvalet skall innebära att
kandidaterna och de valda kommer att anstränga
sig ytterligare för att möta sina väljare. Och jag
hoppas att en annan följd skall bli livligare
valkampanjer. Genom personval får politiken fler
och kanske tydligare ansikten. Det kan bidra till att
minska det avstånd som i dag finns mellan väljare
och deras företrädare.
Men vi är från alla politiska partiers sida i KU
medvetna om att större inslag av personval kan
medföra risker för oönskade bindningar mellan
enskilda kandidater och stora bidragsgivare. Denna
fara får inte underskattas. KU är enigt om att
utvecklingen måste följas med stor
uppmärksamhet. Det ligger i demokratins intresse
att vi bevakar denna fråga mycket noga.
Både jag och den socialdemokratiske
partiordföranden Ingvar Carlsson gav i höstas
uttryck för kritik mot regeringens sätt att sköta
författningsförhandlingarna, som vi menade var
dåligt förberedda. Underlag saknades och
presenterades ofta vid sittande bord. Vi menade att
framförhållningen från regeringens sida var mycket
dålig.
Vi påpekade att detta var otillfredsställande, i
synnerhet som det gällde viktiga författningsfrågor.
Vi uttalade också kritik av att förhandlingarna kom
i gång för sent och att de genomfördes under stark
tidspress.
När förhandlingarna var avslutade utgick vi ifrån
att alla resurser på Justitiedepartementet togs i
anspråk för att utforma de många
författningsförslagen på ett noggrant och korrekt
sätt.
Emellertid visade det sig att regeringen i
propositionen förbisett viktiga
konsekvensändringar, som gäller det betänkande vi
i dag diskuterar. Regeringen hade förbisett frågan
om mandattiden för ledamöter och ersättare i
styrelser för kommuner och landsting och
mandattiden för ledamöter och ersättare i
förbundsfullmäktige i kommunförbund. På dessa
två punkter har KU rättat till regeringens förslag.
Utskottet har vidare begärt att regeringen gör en
revidering av lagen om partistödet med hänsyn till
den längre mandatperioden och återkommer till
riksdagen i frågan.
Emellertid visar det sig att inte heller under
behandlingen i KU har alla brister i regeringens
grundlagsproposition upptäckts.
Vänsterpartiets företrädare i debatten här i dag och
tidigare KU-suppleanten Johan Lönnroth gjorde
mig i fredags uppmärksam på att 3 kap. 6 §
regeringsformen också måste bli föremål för en
ändring. I paragrafens tredje stycke står:
''Fördelningen fastställes för tre år i sänder.'' Detta
bör självfallet ändras till fyra år.
I samma stund upptäcktes på utskottskansliet att 13
kap. 12 § regeringsformen måste bli föremål för en
ändring. Den paragrafen handlar om val till
riksdagen då krig och krigsfara råder. Denna
paragraf påverkas av mandatperiodens
förlängning.
Även av 24 kap. 24 § kommunallagen om
valperioden för borgarråden i Stockholm måste en
ändring ske.
Fru talman! Konstitutionsutskottets betänkande nr
22 ''Valperiodens längd och vissa andra
grundlagsfrågor'' är således inte i färdigt skick för
riksdagens beslut. Jag yrkar därför att betänkandet
återremitteras till utskottet.
Fru talman! Medborgarmakt,
folkrörelsedemokrati och betingelser för en
välfärdsstat får något nya spelregler genom 1994 års
författningsreform.
De författningsreformer som vi denna vår skall
fatta beslut om är inte obetydliga. De uttrycker vad
vår tids samhällsutveckling har för demokratiska
behov -- dialogen mellan väljare och valda. Det
gäller konstitutionella betingelser för
Europasamarbetet och möjligheterna att förena
demokratins individuella element med dess
kollektiva.
1994 års författningsreform ändrar vårt statsskick
och vår demokrati på ett sätt som jag hoppas
kommer att stärka de demokratiska idéerna i en tid
då dessa står inför stora och svåra prövningar.