Fru talman! Äntligen står vi i beredskap att
genomföra en rad nödvändiga och länge önskvärda
författningsändringar.
Betänkandet innehåller såväl stort som smått. Till
det lilla i sammanhanget vill jag utan vidare hänvisa
till de krav som bl.a. Johan Lönnroth apostroferade
och som gällde införandet av republik. Det var som
att höra ett eko från detta sekels barndom när
Johan Lönnroth talade om monarkin och dess roll.
I själva verket är monarken en symbol för
nationen -- som jag tror att ungefär 99 % av
befolkningen vill behålla. Då slipper man också
undan det bråk som lätt uppstår i en
presidentvalskampanj.
Däremot vill jag naturligtvis ge Johan Lönnroth
rätt i att frågan om statschefens religiösa
tillhörighet är något som i och för sig borde vara
statschefens privatsak. Men här har inte utskottet
velat förekomma Kyrkoberedningen, utan utgår
från att beredningen kommer att ta upp de
frågorna.
Den i särklass nu viktigaste förändringen är
förändringen av valperiodernas längd från tre till
fyra år. Men jag skall utan vidare säga att jag
känner en viss tveksamhet över tillvägagångssättet
att inte i vanlig ordning ändra grundlagen på den
punkten. Nu blir det ändå formellt riktigt. Men det
är fullt rimligt att diskutera själva uppläggningen.
Orsaken till att vi nu går över till fyraåriga
mandatperioder hänger självfallet samman med att
man rätt allmänt har konstaterat att det har varit
rätt misslyckat med de treåriga perioderna. Jag
skall gärna stryka under att jag helst hade sett att
rullande valperioder hade införts, som t.ex. i
Danmark eller Storbritannien. Jag hade också helst
sett att den gemensamma valdagen hade
försvunnit. Men det har inte gått att uppnå någon
överenskommelse på de punkterna, utan vi får
acceptera de förslag som har kommit fram. Det har
ändå blivit en klar förbättring i förhållande till den
tidigare situationen. Jag tror att förlängningen av
valperioderna kommer att gynna
parlamentarismen rent generellt. Jag tror också att
upplösningsinstitutet i det här sammanhanget kan
få en förnyad betydelse i framtiden.
En annan stor förändring är införandet av
personvalsmomentet. Personval har naturligtvis
funnits inom i varje fall det parti jag företräder,
Moderata samlingspartiet. Inte någon riksdagslista
har fastställts utan att det har funnits ett provval i
bakgrunden att falla tillbaka på. Men provvalet har
varit en angelägenhet för partimedlemmarna. Det
står naturligtvis öppet för envar att bli medlem i ett
politiskt parti. Men självfallet har väljaren på själva
valdagen inte haft något reellt inflytande över valet
av person.
Vi får se vilken roll det modifierade danska
systemet som skall införas kommer att spela i
framtiden. Det finns dock anledning att varna för
en övertro att vi med hjälp av detta system också
har löst de djupare problemen. Det finns anledning
att fästa uppmärksamhet vid den motion som Sten
Andersson i Malmö har väckt. Han invänder mot
personvalssystemet och varnar för eventuell
korruption och ett ekonomiskt beroende hos
kandidaterna av t.ex. bidragsgivare. Men som
utskottets ordförande har påpekat finns det all
anledning för konstitutionsutskottet att följa
utvecklingen i det hänseendet mycket noggrant.
Några kuriösa frågor har tagits upp i motioner och
redovisas i betänkandet. Bl.a. har frågan om
sambandet mellan mandat och parti aktualiserats.
Ny demokrati önskar att en person som lämnar ett
parti också skall vara skyldig att frånträda sitt
ledamotskap i riksdagen. Någon sådan skyldighet
finns inte och bör enligt utskottets mening inte
förekomma. Hela resonemanget leder tanken till
den strid som utkämpades under frihetstiden,
principalatstriden, som fick sin lösning vid 1746/47-
års riksdag. Lösningen gick ut på att ständerna helt
och hållet underkände tanken att
riksdagsledamöter skulle vara bundna av sina
väljares föreskrifter. Det ledde i sin tur till att det
blev klart inskrivet i 1809-års regeringsform ett
förbud mot alla sådana imperativa mandat. Den
känslan besjälar oss alltjämt i nådens år 1994. Vi
har i det hänseendet tagit klart intryck av vad som
hände för 250 år sedan.
Frågan om antalet ledamöter i riksdagen berörs
också i några motioner. Daniel Tarschys säger i sin
motion helt lakoniskt att vi är för många. Det kan
man i och för sig tycka. Men jag har roat mig med
att fästa litet extra uppmärksamhet vid antalet
frånvarande vid våra voteringar. Jag konstaterar att
det är normalt att ungefär en sjundedel av
riksdagens ledamöter är frånvarande av ett eller
annat skäl. Det kan vara fråga om uppdrag av olika
slag som tar ledamöternas tid i anspråk. Det kan
naturligvis vara sjukdom. Men vi kan förutsätta att
i framtiden då det kommer att finnas allt fler
internationella uppdrag, kommer allt större krav
att ställas på ledamöterna. Vi får vara beredda på
att ett relativt stort antal ledamöter inte kan delta i
voteringarna eller delta i riksdagsarbetet vid varje
tillfälle.
Detta gör att vi måste fundera över om vi verkligen
är för många. Om vi ändå anser att vi är för många,
måste vi fråga oss om ett mindre antal kan utföra
samma mängd arbetsuppgifter som nu. Sannolikt är
detta inte fallet. Då tvingas man lägga om
riksdagens arbete högst väsentligt.
Vidare har vi fråga om folkomröstningsinstitutet.
Rent generellt säger Thage G Peterson att
Socialdemokraterna minsann alltid har respekterat
att man skall vara överens om de demokratiska
spelreglerna och att borgarna har brutit mot detta
på två punkter. En punkt skulle gälla
utlandssvenskarnas rösträtt. Men låt mig knyta an
till vad Johan Lönnroth sade tidigare. Det synes
mig lämpligt att fira ett 75-årsjubileum för den
allmänna rösträttens införande med att också ge
våra utlandssvenskar den självklara rösträtt de bör
ha. Det är detta synsätt som har varit vägledande
för de borgerliga partierna i utskottet.
Utskottet kräver inte någon förändring i fråga om
folkomröstningsinstitutet. Utskottet säger bara att
erfarenheterna av de folkomröstningar som
genomförts i landet bör sammanställas och
utvärderas. Detta tycker jag inte är för mycket. Det
är snarare förvånande att Socialdemokraterna
motsätter sig detta förslag. Vi kan ganska lugnt
konstatera att erfarenheterna från
folkomröstningar inte är enbart positiva.
Vi hade en trafikomröstning som gav en
överväldigande majoritet för att behålla den gamla
vänstertrafiken, varpå riksdagen kort tid därefter
beslöt att lägga om och införa högertrafiken. De
båda omröstningarna om pensionsfrågan och
kärnkraftsfrågan, med tre alternativ, har inte heller
varit några stora föredömen när det gäller sättet att
anordna folkomröstningar. Vi vet att det nu
kommer att bli ökade möjligheter för medborgarna
att lokalt ta initiativ till omröstningar.
Mot denna bakgrund tycker jag att det finns alla
skäl i världen att tillmötesgå det som tredje vice
talman Bertil Fiskesjö har föreslagit i en motion,
nämligen att sammanställa och utvärdera
resultaten. De kan då eventuellt ligga till grund för
nya förslag.
En ändring av valsystemet har efterlysts av Thage
G Peterson. Men utskottet är inte överens på den
punkten. Vi moderater har deltagit i debatten med
liv och lust, och vi har framfört förslag som ligger
nära den tyska modellen. Men vi har också varit
beredda att diskutera andra förslag. Det finns dock
andra partier som inte är lika intresserade av en
förändring i det hänseendet.
Fru talman! Till sist vill jag säga att jag beklagar de
malörer som inträffat i arbetet. Jag har därför i
rådande situation ingenting emot att betänkandet
återremitteras till utskottet. På så sätt kan vi få ett
betänkande som i sin helhet täcker in alla de frågor
som här är aktuella.