Fru talman! Socialförsäkringsutskottet hade inför
behandlingen av invandrar- och flyktingpolitiken
en offentlig utfrågning, som gällde skyddsbehovet
för de asylsökande från f.d. Jugoslavien, främst
från Kosovo. Utfrågningen handlade också om
verkställighet vid avvisning.
Det finns i dag i Sverige ca 20 000 kosovoalbaner,
som fortfarande väntar på beslut. Statssekreterare
Christer Hallerby redogjorde under utfrågningen
för situationen i Kosovo och sade bl.a.:
''Självfallet är den oacceptabel. Den albanska
majoriteten trakasseras ständigt av serbiska
myndigheter. De demokratiska institutionerna
fungerar inte på ett acceptabelt sätt. Brott mot de
mänskliga rättigheterna har rapporterats och
rapporteras ständigt.''
UNHCR:s representant redogjorde också för att
det under hösten har ägt rum en mängd politiska
rättegångar i Kosovo och förklarade att rättegångar
fortfarande pågår. UNHCR:s representant
framhöll att det vore bra om samtliga regeringar i
Europa tillfälligt kunde ha ett verkställighetsstopp.
Det finns ett stort antal kosovoalbaner i många
europeiska länder, och om samtliga nu skulle
återsändas, kunde det leda till mycket svåra
förhållanden i Kosovo. Det förekommer också
uppgifter om att personer som återsänts har
misshandlats svårt. Det bekräftades också av
nyheterna i förra veckan om att en man som hade
avvisats från Sverige hade misshandlats till döds av
serbisk polis.
Röda korsets representant Lars Carlsson var precis
hemkommen från Kosovo. Han hade den bestämda
uppfattningen att man i nuläget inte skall verkställa
några avvisningar till Kosovo. Man bör avvakta vad
som kommer att ske den närmaste tiden.
De beslut som regeringen nu har fattat innebär att
de familjer som kom hit före den 1 januari 1993 får
stanna. Där handlar det inte främst om
skyddsbehovet, utan de får stanna på grund av att
de har väntat så länge att barnen har hunnit rota sig
i Sverige.
För de ensamstående kvinnor och män som också
kom hit före den 1 januari 1993 gäller dock ingen
amnesti. De kommer att avvisas till Kosovo. Borde
inte regeringen i samband med att man gav allmän
amnesti åt barnfamiljer, varav de flesta är från
Kosovo, också ha lyssnat på UNHCR och Röda
korset och gjort en politisk bedömning av
situationen? Är inte tiden mogen för detta?
Bristen på förmåga att göra en helhetsbedömning
visar sig också när det gäller de familjer som efter
avslag i Sverige har begivit sig till Norge för att där
försöka få uppehållstillstånd. Det var inte särskilt
svårt att räkna ut att de efter regeringens beslut
skulle återvända till Sverige i förhoppning om att nu
få stanna i Sverige. Det kunde väl ändå inte var
obekant för Birgit Friggebo och regeringen? Om
dessa återvändande familjer skall man fatta beslut
senare enligt de uppgifter som jag har fått. Om inte
situationen för många människor vore så allvarlig
och så tragisk, skulle jag kunna likna den vid
ketchupflaskan: först kommer ingenting, sedan
kommer ingenting och så kommer allt på en gång.
Man väntar i det längsta med att fatta beslut. Sedan
sker det under galgen, och då blir det ändå fel.
Dagens Nyheter håller på att dela ut terminsbetyg
åt regeringen. Jag tänker inte göra det, men sättet
att hantera situationen i f.d. Jugoslavien är talande
nog. Mellan juni och september 1992 kom ca 45 000
människor från Kosovo. Invandrarverket hade
redan i maj föreslagit visumtvång, men det ville
Birgit Friggebo inte höra talas om. I oktober
införde regeringen visumtvång, och sedan dess har
praktiskt taget inga asylsökande från Kosovo
kunnat komma hit. Samtidigt infördes
viseringsfrihet för människor som kom från
Bosnien-Hercegovina.
Händelseutvecklingen i Bosnien gjorde att många
människor flydde hit. I juni 1993 beslöt regeringen
att de bosnier, ca 42 000, som fanns i Sverige skulle
få permanent uppehållstillstånd. Samtidigt infördes
visumtvång för medborgare från Bosnien-
Hercegovina. För att protesterna inte skulle bli
alltför högljudda beslöt man också om en ökad
flyktingkvot. Till saken hör att alla bosnier skulle
behandlas med förtur. Det betydde att både
kosovoalbaner och och andra asylsökande fick
vänta ännu längre på besked. Det har naturligtvis
medverkat till att man nu måste ge barnfamiljer
uppehållstillstånd av humanitära skäl, ett beslut
som anständigheten och Folkpartiets partistyrelse
krävde.
Den allmänna meningen bland
frivilligorganisationer och också bland erfarna
flyktingadvokater är att praxis i asylärenden har
skärpts under de två senaste åren. Regeringen
tillsatte en praxisutredning för att kontrollera om
det låg något i de här påståendena. Det har
naturligtvis varit ett oerhört svårt arbete för
utredarna, och de uttrycker sig också försiktigt.
Men klart är att praxis har skärpts på flera punkter.
Utlänningsnämnden har nu funnits i cirka två år.
Utskottet anser att det nu är dags att granska
Utlänningsnämndens verksamhet och effektivitet.
Vi vill att Riksdagens revisorer skall göra en sådan
granskning.
En annan svår och känslig fråga som också togs upp
under vår utfrågning gällde de gömda flyktingarna
och framför allt de gömda flyktingbarnens
situation. Den kartläggning som gjorts visade att
det i december 1993 fanns ca 3 500 efterlysta barn
under 16 år och att antalet ökat under det senaste
halvåret. Naturligtvis är inte alla de här barnen
gömda. Men den hearing som Barnombudsmannen
ordnade visade att det som kännetecknar de gömda
barnens situation är en ständig rädsla och otrygghet
och att föräldrarna ofta inte orkar med omsorgen
om sina barn. Barnen har heller ingen möjlighet att
bearbeta sina upplevelser. De får ofta ta ett
vuxenansvar som de självklart inte är mogna för. Vi
kan inte acceptera att barn far så illa. Det finns
ingen självklar lösning på de här problemen. Jag
tycker ändå att vi i utskottet har öppnat för
möjligheter att diskutera frågan.
Vid den utfrågning som utskottet hade sade
nämligen Sveriges kristna råd att man såg det som
en uppgift att försöka finna ett forum där
myndigheter och de personer som är engagerade i
arbetet med asylsökande kan mötas. Jag tycker att
det vore bra om en sådan dialog kunde komma till
stånd. Jag inser att det är nödvändigt att försöka
hitta lösningar för barnens skull. Det kom också
fram under utfrågningen att barns och ungdomars
egna skäl för att få asyl inte utreds tillräckligt. Där
får Invandrarverket och Utlänningsnämnden
skärpa sig.
Fru talman! När riksdagen förra året beslöt om en
extra flyktingkvot för innevarande budgetår på
6 000 personer skrev Birgit Friggebo i
propositionen att kostnaden beräknades till 830
miljoner kronor och skulle belasta kommande års
budget, dvs. det anslag som vi nu skall ta ställning
till.
Men i budgetpropositionen finns inga medel
anslagna för dessa flyktingar. Det finns medel för
den årliga kvoten på 1 800 personer. Birgit
Friggebo har svarat mig tidigare under en
frågestund att medel finns under anslaget till
kommunerna, dvs. schablonbidraget, vilket inte
alls framgår av budgetpropositionen. I själva verket
är det nog så att man har glömt bort att anslå medel
till den extra flyktingkvoten.
Eftersom ett enigt utskott anser att det skall vara
ordning och reda och att pengarna skall finnas
under det anslag där de hör hemma har vi fört över
810 miljoner kronor till anslaget D 4. Utskottet gör
också påpekandet att anslaget D 4 i år kommer att
överskridas med 20 miljoner kronor.
Vi har också i stor enighet beslutat att tillgodose en
socialdemokratisk motion, där motionärerna begär
att kontakttolkutbildningen skall vara kvar. Vi är --
precis som kulturutskottet, som också har
behandlat frågan -- överens om värdet av
utbildningen och om nödvändigheten att det finns
god tillgång på tolkar.
Kulturutskottet har anslagit 4 miljoner kronor för
att statsbidrag till utbildningen skall utgå medan
regeringen utreder frågan.
För att vara säkra på att kontakttolkutbildningen
kan fortsätta utan avbrott tar vi i
socialförsäkringsutskottet 4 miljoner kronor av de
32 miljoner kronor som har avsatts för anslaget
Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism och
bidrar därmed till utbildningen.
Regeringen anser nog egentligen själv att
utbildningen behövs. I tilläggsbudget för
innevarande år begärs nämligen ett tilläggsanslag
på 750 000 kr till den här utbildningen. Man verkar
inte riktigt veta på vilken fot man skall stå.
Vi i utskottet har, det vill jag gärna säga, mycket
bra och öppna diskussioner om invandrar- och
flyktingpolitiken. Det är inga lätta frågor att
behandla. Men det finns en vilja till samarbete och
en strävan att hitta konstruktiva lösningar, och det
är jag glad över.
Från socialdemokratiskt håll har vi därför endast en
reservation. Vår reservation, nr 7, gäller
schablonbidraget till kommunerna. Vi anser att
med den decentralisering som har skett av
Invandrarverkets organisation med bl.a.
regionkontor bör en mera genomarbetad
kommunplacering göra att omflyttningarna mellan
kommunerna inte blir så omfattande. Det gör en
besparing på 270 miljoner kronor.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall vår
reservation nr 7 samt i övrigt bifall till utskottets
hemställan.