Fru talman! Till att börja med vill jag framhålla att
jag givetvis ställer mig bakom alla reservationer
som avgivits. Men för att spara tid åt kammaren
yrkar jag bifall endast till reservationerna nr 1 och
8.
Låt mig vidare, med stöd av vad som har
framkommit vid undersökningar, konstatera att
67 % av det svenska folket tycker att regeringens
felaktiga flyktingpolitik bäddar för konflikter!
Vår statsskuld uppgår i dag i runda tal till 1 200
miljarder kronor, årsräntan till 100 miljarder och
budgetunderskottet till 200 miljarder. Vi lånar ca
190 000 kr per minut.
Sverige lägger ut mera pengar på inhemsk
flyktingpolitik och på flyktingmottagande än vad
FN:s flyktingkommissariat har i sin budget för hela
världen. Vår skuld bara växer och växer. Vem skall
egentligen betala?
Till följd av den politik som regeringen nu för är det
främst våra pensionärer, äldrevården, vården över
huvud taget och barnomsorgen som blir mjölkkor.
En liten politisk elit med kulturminister Birgit
Friggebo i spetsen företräder en asyl- och
invandringspolitik som inte har gehör hos svenska
folket.
Vid Folkpartiets senaste partistämma fick
kulturministern kritik beträffande sin skärpning i
invandrarfrågorna. Hon hade ställt sig för nära Ny
demokratis linje och folkets vilja. Efter den
kritiken beviljades hux flux kollektivt 20 000
flyktingar asyl. Här gällde det nämligen för
ministern att ställa upp på Folkpartiets vilja, inte på
svenska folkets. Kostnadsberäkning och
finansiering var naturligtvis luddiga.
Detta kollektiva beslut fattades, trots att många
asylsökande hade brutit mot den svenska lagen och
var efterlysta av polisen. Det lönar sig att bryta mot
svensk lag när det gäller invandring. Med
regeringens politik blir det olagliga lagligt. Enligt
utlänningslagen är det nämligen lagligt att gömma
de olagliga undan den svenska rättvisan, såvida
man inte gör det i eget vinningssyfte.
Jag undrar just vad som skulle ha hänt om man
hade gömt undan en ekonomisk brottsling eller,
ännu värre, en svartjobbare från den svenska
rättvisan -- hu, hemska tanke!
Handläggare på Invandrarverket protesterar mot
politiken. Men de vet ju inget om det hela -- de är
ju bara handläggare/undersåtar, och även om de
kanske är mer insatta i hela problematiken och
utgår från fakta är de ändå inte regeringspolitiker.
De politiker som hanterar invandrarfrågor dom
kan dom! Fotfolket vet ingenting.
Desssutom vet regeringen innerst inne att Sveriges
invandringspolitik är fel. Man kan bara inte
erkänna det och lägga om kurs. I så fall skulle ju
Ny demokrati och majoriteten av svenska folket få
rätt. Det går inte. Politiker gör inte fel! I stället
skall nu regeringen omvända hela svenska folket
genom att i en broschyr -- för en kostnad av 4,3
miljoner skattekronor, förlåt, upplånade kronor --
som distribueras till alla svenska hushåll redogöra
för regeringens flyktingpolitik. Den är nämligen
rätt. Svenska folket har fel!
Det märkliga är bara att broschyren inte talar om
varför vissa utlänningar får stanna och andra kastas
ut m.m.
Varför skickar regeringen ut just en sådan
broschyr? När skall vi få politiska broschyrer som
talar om att fattigpensionärerna egentligen har fått
det bättre, trots att de i verkligheten har fått det
sämre, eller att vården egentligen har blivit mycket
bättre, när verkligheten talar ett helt annat språk?
När skall regeringen skicka ut en politisk broschyr
som talar om att barnfamiljerna med regeringens
politik mår och lever i god ekonomisk trygghet, när
det bevisligen är tvärtom.
Ytterligare tecken på regeringens misslyckanden i
invandringspolitiken är att de nu måste låna upp
ytterligare 28 miljoner kronor för att bekämpa
rasism och främlingsfientlighet, som de själva
bidragit till att skapa.
En del politiker på riks- och kommunalnivå pratar
om humanitet, hjälpsamhet samt att man inte flyr
till något utan från något. Hur är det egentligen
med detta? Kan det vara det rymliga samvetet som
ger sig till känna, eller skulle det möjligen kunna
tänkas bottna i ett krasst ekonomiskt tänkande och
utnyttjande av regeringens felaktiga politik?
Låt oss rekapitulera vad som hände när regeringen
förra gången kollektivt gav permanent
uppehållstillstånd till 40 000 flyktingar.
I juni 1993 medgav regeringen -- observera att det
skedde utan riksdagens hörande -- permanent
uppehållstillstånd till ca 40 000 asylsökande
bosnier.
Nu startar problemen. Kommunerna vill inte ta
emot några flyktingar om inte ersättningen från
staten höjs. Staten har kommit i en rävsax. Den har
beviljat uppehållstillstånd, men kommunerna
nekar att ta emot flyktingarna. Kommunernas
utpressning mot staten kan börja. Det är
skattebetalarna som får betala.
Staten ger då förslag till ett stimulansbidrag på
25 000 skattekronor, utöver schablonersättningen
på 138 000 kr, vilket blir 163 000 skattekronor per
flykting till kommunerna.
I Svenska kommunförbundets brev till
Kulturdepartementet daterat den 13 september
1993 anser man det vara alldeles för litet. 80 % av
kommunerna ställer inte upp. Kommunförbundet
framhärdar att det nu är nödvändigt att
kommunerna fullt ut får täckning för de
kostnadsökningar som följer av ett ökat
flyktingmottagande.
Kommunerna kräver nu fördubblad ersättning från
staten. Kurt-Axel Johansson, flyktingansvarig på
Kommunförbundet, påpekar vidare att kommunen
måste ha täckning för det socialbidragsberoende
som flyktingar har då de till övervägande del ännu
efter två år inte har något arbete.
Enligt Kulturdepartementets pressmeddelande
från den 3 december 1993 utmynnar kommunernas
ekonomiska utpressning mot staten i att
kommunerna får 144 200 kr per ensamstående
flykting. Per barn får de ytterligare 88 400 kr.
Kommuner som tog emot flyktingar under 1991 får
ett extra konjunkturtillägg på 35 000 kr per vuxen.
För barn under 16 år 5 000 kr. En uppföljning görs
för att utvärdera om kommunerna skall få
ytterligare extra pengar för flyktingar som togs
emot under åren 1992 och 1993. Under sista
kvartalet 1993 och under hela 1994 skall
kommunerna få full ersättning för
socialbidragskostnaderna för de flyktingar som är
över 55 år när de kommer till Sverige och inte kan
försörja sig själva.
Det blev 1 miljard 750 miljoner i extra anslag.
Nu plötsligt är kommunerna intresserade av att
ställa upp. Märk väl, nu är de intresserade, när de
i stort sett inte behöver lägga ut egna kommunala
pengar utan i stället blir kompenserade fullt ut och
bl.a. kan fylla tomma lägenheter som människor
inte har råd att bo i. Då har man plötsligt möjlighet
att snacka om öppet samvete och tänka på
humanitet, hjälpsamhet och diverse saker.
Flyktingar har många gånger på grund av felaktiga
signaler utåt kommit till Sverige, till total
arbetslöshet, bidragsberoende under överskådlig
framtid, segregation och sociala spänningar.
Nu har man beviljat ytterligare 20 000
uppehållstillstånd. Vad kommer det att innebära?
Regeringen aviserar i sin
kompletteringsproposition att 1 700 somalier som i
dag vistas på flyktinganläggningar kommer att
beviljas uppehållstillstånd. Varför? Jo, regeringen
fattade i mars ett vägledande beslut, att ge fyra
somalier permanent uppehållstillstånd. Därför
skall alltså ytterligare 1 700 få det. Därtill kommer
anhöriginvandring. Totalt beräknas det bli 2 400
somalier.
För budgetåret 1994/95 betalas 7 632 141 000 kr i
ersättning till kommunerna. Nu måste man låna
ytterligare en halv miljard, som vi får betala.
Regeringen går nu dessutom så långt att man
beslutat att ekonomiskt kompensera företag som
prioriterar flyktingar och invandrare vid sina
anställningar. Vad säger alla arbetslösa svenskar
om det? Är det fri konkurrens om jobben? Hur tror
ni att detta bidrar till främlingsfientligheten?
I ett TV-program i går fick normala människor --
alltså inte politiker -- genom en snabbenkät rösta på
vad Sverige skulle spara in på. 4 700 personer
svarade omgående följande: 77 % röstade på
flyktingar/invandring, 19 % på försvar, 4 % på a-
kassan.
De som gav uttryck för denna överväldigande
majoritet är ju bara det svenska folket. Det är
tydligen ingenting för regeringen att bry sig om.
Självklart skall Sverige hjälpa människor i nöd. Vi
skall ha en human flyktingpolitik, vilket på intet
sätt varit fallet under många år. Är det humant att
låta människor vänta upp till tre år i läger på
asylbesked för att sedan utvisas?
Varför tar inget land efter denna fantastiska
flyktingpolitik, som vi säger oss ha? Varför tar
länder i stället avstånd från Sveriges
flyktingpolitik? Varför hjälper man inte flyktingar i
deras omedelbara närhet, där man kan hjälpa
betydligt fler flyktingar för samma belopp? Varför
skall man beräkna vårt s.k. flyktingsamvete efter
det miljardbelopp vi anslår och inte efter en
optimerad hjälpinsats?
Vi inom Ny demokrati kritiserar flyktingpolitiken --
inte flyktingarna. Vi anser, framför och får
successivt rätt i vår kritik av Sveriges felaktiga
politik. Tyvärr kan inte politikerna acceptera att vi
hela tiden får rätt. Ny demokrati måste baktalas.
Det är nämligen det enklaste sättet att dölja det
svidande politiska nederlaget av den egna
flyktingpolitiken.
Är det så fel att informera om verkligheten? Varför
skall inte alla delges fakta?
Sverige bedriver en flyktingpolitik som går sin egen
väg -- en väg som i mångt och mycket går tvärs emot
övriga europeiska länders flyktingpolitik. Förutom
att vår svenska flyktingpolitik skiljer sig från de
andra ländernas, saknar den också förankring hos
det svenska folket. Våra resurser synes outtömliga,
men i själva verket står vår hjälpinsats inte i någon
som helst proportion till vare sig våra ekonomiska
resurser eller till övriga västländers insatser. När
regeringen vidtagit åtgärder för att begränsa
flyktingtillströmningen har dessa varit tämligen
kraftlösa eller kommit för sent.
Att regeringen länge förde en politik som gett
människor på flykt ute i Europa signalen ''kom till
Sverige'' ser man på att antalet asylsökande i
Sverige under budgetåret 1992/93 var ca 80 600 -- en
ökning med 26 000 jämfört med 1991/92 -- medan
det sammanlagda antalet asylsökande i Danmark,
Norge och Finland endast var omkring en fjärdedel
därav.
Ny demokrati har påtalat det felaktiga i
flyktingpolitiken alltsedan vi kom in i riksdagen.
Undersökningar visar att två av tre medborgare
anser att politiken är fel. Trots detta trampar
regeringen på i samma spår. Vissa smärre
korrigeringar har skett, men det saknas ett
kraftfullt grepp. Förhoppningsvis kommer den
parlamentariska Invandrar- och flyktingkommittén
(IFK) att föra fram förslag om en radikalt ändrad
flyktingpolitik -- en politik som speglas av realism
och som har det svenska folkets stöd.
Ny demokrati anser att flyktingpolitiken måste få
en ny och annan inriktning. Målet i
flyktingpolitiken skall vara repatriering.
Resurserna för bistånds- och flyktingpolitiken
måste samordnas.
Endast den som är flykting enligt FN:s
Genèvekonvention bör få asyl i Sverige. Eftersom
målet är återvändande skall uppehållstillståndet
vara tillfälligt. Vi skall skapa ett bra
repatrieringsprogram som gör det attraktivt för
flyktingen att återvända. Kärnfamiljen -- men inga
fler -- ges möjlighet att komma hit när en i familjen
fått uppehållstillstånd.
Vi har under hösten 1993 i ett 28-punktersprogram
föreslagit en rad förändringar i flyktingpolitiken
som medför drastiskt sänkta kostnader.
Detta program är som vanligt alltför bra för att
regeringen skall kunna acceptera det. Ny
demokrati skulle då plötsligt komma på plus, och
det kan man inte riskera. Det är bättre för
regeringen att på punkt efter punkt stjäla vårt
program och återkomma med dessa med jämna
mellanrum i sina egna propositioner. Då får ju
regeringen röna väljarnas uppskattning, inte Ny
demokrati.