Fru talman! Vi är många inom Folkpartiet som
oroat oss över hur flyktingpolitiken har tillämpats
de senaste åren. De som under många år har
engagerat sig för asylsökande har uppfattningen att
det har skett en skärpning i tillämpningen som har
lett till att personer avvisats eller utvisats på
upprörande sätt.
Elver Jonsson och Lars Sundin har motionerat om
den praktiska handläggningen av flyktingärenden,
och det kan ses som ett uttryck för den oro som
många folkpartister känner över den hårdhet och
brist på humanitet som präglar
Utlänningsnämndens och Invandrarverkets beslut.
Därför har vi varit väldigt glada över att
invandrarministern och Folkpartiet har tagit fasta
på den här kritiken och att detta också har lett till
en rad initiativ, bl.a. så att det skall bli möjligt för
invandrarministern att ändra på praxis när man
märker att den har blivit för hård.
Sigge Godin har också å Folkpartiets vägnar i ett
särskilt uttalande påtalat angelägenheten av att
väntetiderna vägs in i asylprövningen. Särskilt
angeläget är det när barn finns inblandade som har
rotat sig i Sverige.
När vi behandlade de här frågorna i utskottet, hade
regeringen aviserat att den skulle komma med en
förordning beträffande väntetidernas betydelse,
och därför reserverade vi oss inte på den punkten,
utan vi tycker att det är ett steg i rätt riktning.
Jag tänker i mitt anförande inte i övrigt gå in på alla
de frågor som finns i betänkandet, utan jag skall
koncentrera mig på några motioner som jag själv
har medverkat till och som behandlar framför allt
kvinnors situation. I första fallet gäller det
asylsökande kvinnor som har utsatts för våldtäkt.
Vi har i kammaren vid ett flertal tillfällen
debatterat förhållandet att våldtagna kvinnor, inte
minst från Kosovo, har sänts tillbaka. När kvinnor
utsätts för våldtäkt i en kris- eller konfliktsituation,
ingår det ofta i en systematisk förföljelse av
kvinnor, där man använder våldtäkt som en del i
tortyren och som ett sätt att få kvinnor att ge
information om t.ex. deras män eller någon i
familjen som engagerat sig politiskt.
Man utnyttjar våldtäkten som ett sätt att skaffa sig
information. Det ingår i en krigsstrategi. Då måste
detta betraktas som tortyr och också ha avgörande
betydelse för om kvinnorna skall få skydd här i
Sverige.
Invandrarverket gör ju bedömningen att man redan
vid första tillfället skall tala om allt som kan vara av
betydelse för behovet av skydd. Om man inte anger
vid den första utredningen att det har förekommit
en våldtäkt, kan uppgiften senare betraktas som
mindre trovärdig. Men det kan ju finnas mycket
starka skäl för att kvinnor inte vid första
utredningstillfället, så fort de kommer till Sverige,
kan tala om en så förfärlig upplevelse som en
våldtäkt måste vara.
Därför måste man väga in i bedömningen att det
kan vara mycket svårt att få kvinnor som har utsatts
för våldtäkt att tala om detta i första vändan. Det
skall kunna vägas in i helheten senare. Det skall
inte vara till men för dem att de inte har sagt det
från början. Man måste över huvud taget på ett
bättre sätt uppmärksamma hur våldtäkt används
som ett sätt att förnedra och förfölja människor.
Det är inte heller bara kvinnor som utsätts för
sexuella övergrepp. Det kanske är ännu svårare för
män att tala om hur de har blivit utsatta på ett
förnedrande sätt.
Det andra ämne jag vill ta upp i mitt anförande är
anknytningsfallen. Det förekommer många
upprörande fall, inte minst med personer som har
varit gifta under lång tid och väntar barn eller har
barn. Den person som skall söka uppehållstillstånd
tvingas göra denna ansökan från utlandet eller helst
från hemlandet. Det kan vara personer som av
olika skäl inte vågar åka tillbaka t.ex. till Kosovo,
Iran eller Egypten. Det finns många anledningar till
att man inte vågar åka hem och göra sin ansökan
därifrån.
När det är uppenbart att personerna kommer att få
uppehållstillstånd i Sverige på grund av
anknytning -- de är gifta, har barn osv. -- skall de
inte tvingas att åka så långt bort. Det finns en risk
för att de över huvud taget inte kommer ut därifrån,
och det finns också ekonomiska och känslomässiga
svårigheter. Det är ganska absurt att de skall
behöva ge sig av så långt bort.
Birgit Friggebo har tagit initiativ till att se över
möjligheterna att söka från Sverige just i de fall då
det är uppenbart att de sökande kommer att få
stanna. Vi har fått vänta väldigt länge på denna
utredning, men såvitt jag förstår är den slutförd.
Jag vet inte om den ännu är officiell -- om inte sker
det just i dagarna. Jag och många med mig hoppas
att utredningen skall leda till ett initiativ från
regeringens sida så att det blir större möjligheter att
söka från Sverige.
Det är, precis som Berith Eriksson sade förut,
mycket märkligt att en myndighet skall gå in och
bedöma seriositeten i ett äktenskap. Hur skall man
kunna göra det? Här florerar verkligen
moralismen. Det skall inte vara på det viset. Det
skall inte vara så att man anser att kvinnor är för
gamla för att gifta sig med en yngre man. Sådana
saker skall över huvud taget inte ha någon
betydelse i dessa fall.
Det är en annan sak att vi skall vara
uppmärksamma när det gäller skenäktenskap. Men
för den sakens skull skall de grupper som nu
drabbas mycket hårt och lider mycket av sin
situation inte drabbas. Det är inte värdigt att vi
behandlar dessa kvinnor på det viset. I detta fall
gäller det framför allt kvinnor.
Jag hoppas som sagt att man kommer att ta initiativ
som gör att det blir en bättre tingens ordning i och
med att utredningen nu är klar.
Ny demokrati säger att man står för svenska folkets
uppfattning och vet precis vad svenska folket
tycker. Jag undrar om de som engagerar sig för
flyktingar -- det är en mycket stor del av den
svenska befolkningen -- någonsin hör av sig till Ny
demokrati. Känner Ny demokrati till dem som
upplåter sina hem under lång tid och försöker
hjälpa människor i nöd för att de tycker att
hanteringen av flyktingar är ovärdig? Har ni några
kontakter med de grupperna? Det verkar inte så
när man hör Arne Jansson.