Fru talman! Sverige har under en lång tid profilerat
sig som ett land med en generös flykting- och
invandringspolitik. Inget annat land i Västeuropa
har i förhållande till folkmängden tagit emot så
många asylsökande och givit så många
uppehållstillstånd som Sverige.
Till detta kommer att Sverige är en av de största
bidragsgivarna till FN:s flyktingorgan, UNHCR,
och även till andra internationella organ. Sverige är
också ett av de länder som mest lojalt ställt militär
trupp och observatörer till förfogande för
fredsbevarade insatser.
Givetvis kostar allt detta mycket pengar, något som
känns särskilt påtagligt när statsskulden ökar och
upplåningen är omfattande. Våra moraliska
förpliktelser och vår humanitära tradition bjuder
dock att vi ställer medel till förfogande. Men vi
måste ständigt pröva effektiviteten av vår politik.
Prioriteringar måste ständigt ske.
Fru talman! UNHCR är FN:s flyktingorgan och
tillmäts stor betydelse i det internationella
flyktingarbetet. UNHCR:s inställning är att
flyktingar i första hand skall repatrieras.
Biståndsinsatser inriktas på att möjliggöra ett
återvändande. I avvaktan på detta kan
uppehållsmöjligheter anordnas i säkra zoner i
konfliktområdena eller i första asylland, vanligtvis
grannlandet, varvid UNHCR ansvarar för att
flyktingläger upprättas och hjälpinsatser kommer
fram.
Om förhållandena så kräver kan tillfälliga
uppehållstillstånd i tredje asylland bli aktuella.
Permanenta uppehållstillstånd i tredje asylland för
större flyktinggrupper betraktas uppenbarligen av
UNHCR som ett sistahandsalternativ. Det kan man
ju förstå, eftersom världssamfundets hela idé bygger
på att gränser skall vara okränkbara, att
medborgare i ett land skall kunna leva där i
trygghet och att flyktingskap är en tillfällig status.
Tredje länder skall givetvis inte medverka till att
flyktingskap normaliseras. Etnisk rensning och
liknande företeelser skall inte vara lönsamma.
Regeringen har tillsatt en invandrar- och
flyktingkommitté, som skall se över invandrings-
och flyktinglagstiftningen samt invandrarpolitiken.
Ett mycket stort antal av de motioner som utskottet
har behandlat rör frågor som kommittén skall
utreda närmare.
Utifrån arbetet där kan man nämna ett antal
grundbultar, som bör kunna utgöra en framtida
flykting- och invandrarpolitik och som
huvudsakligen gäller redan i dag. Sverige skall ha
en flykting- och invandrarpolitik som präglas av
både humanitet och realism, den skall ha en bred
förankring i det svenska samhället för att
möjliggöra en positiv acceptans av
flyktinginvandringen samt av kostnaderna som
uppstår.
UNHCR:s policy, som jag tidigare nämnde, ger
enligt min mening en grund för utformningen av vår
egen flyktingpolitik.
Vår lagstiftning bör utformas så, att största möjliga
förutsägbarhet kan uppnås. Den asylsökande skall
kunna bedöma sina möjligheter till
uppehållstillstånd utifrån lagstiftningen och dess
tillämpning. Handläggande tjänstemän vid
Invandrarverket och Utlänningsnämnden skall
över tiden kunna ge en likvärdig behandling av de
asylsökande.
Systemet för skyddsbehövande måste ha
kontinuitet och samtidigt vara flexibelt, och det
skall kunna fungera över tiden utan att kullkastas
av politiska händelser, konjunkturer, opinioner,
tillfälliga majoriteter eller liknande. Systemet bör
också vara enhetligt och anpassat till alla kategorier
av skyddsbehövande.
Lagstiftningen, som i dag huvudsakligen tar sikte
på att reglera förfarandet för enskilda asylsökande,
måste också anpassas till situationer som kan
uppstå vid massflykt.
En nära samverkan bör också ske med övriga
nordiska länder för att åstadkomma en likartad
behandling av asylsökande.
Det är, fru talman, inte längre möjligt för ett enskilt
land som Sverige att bedriva en helt egen flykting-
och invandringspolitik. Flyktingrörelser är ett
internationellt problem, som endast kan hanteras i
samverkan med andra länder eller organisationer.
EU strävar efter att samordna sin flykting- och
invandringspolitik. Vid ett inträde i EU får vi ökade
möjligheter att påverka utformningen av den
framtida politiken där. Våra erfarenheter och vår
humanitära tradition kan i det sammanhanget
komma att spela stor roll.
Alltför ofta ses insatser för flyktingar som något
som pågår innanför Sveriges gränser. Vi måste orka
lyfta blicken och våga diskutera hur flyktingarbetet
blir mest effektivt och når flest människor.
Debatten blir tyvärr ofta alltför präglad av hur vi
hanterar asylprövningen här, hur vi förhåller oss till
just dem som lyckas ta sig hit. De flesta flyktingarna
kommer ju faktiskt inte till vårt land. Med givna
resurser måste mer kunna åstadkommas.
För att belysa dagens något sneda prioriteringar
kan exempelvis nämnas att UNHCR har en budget
som är ungefär lika stor som Uppsala kommuns för
att bedriva ett så fantastiskt omfattande
flyktingarbete som ändå görs. Sverige lägger å sin
sida ner mångdubbelt fler miljarder på att ta hand
om vår trots allt begränsade flyktinginvandring.
Vårt lands flyktingpolitiska insatser måste därför,
med givna resurser, i större utsträckning ske
utanför Sveriges gränser och inriktas på att
förebygga att flyktingströmmar uppstår och på
insatser i närområdena. Det kan gälla både bistånd
för långsiktig utveckling och bistånd vid
katastrofer. Särskilt bör uppmärksammas insatser
mot miljöförstöring. Kopplingen mellan
biståndsinsatser och flyktingpolitik måste göras
synligare och mer konsekvent. En mer
formaliserad samordning på departementsnivå bör
därför övervägas.
I vårt närområde har Sverige ett särskilt intresse av
att medverka till att utvecklingen i Ryssland och
Baltikum får en positiv inriktning. Avgörande för
att detta skall ske är att en friare handel kan
etableras.
Fru talman! Svensk flyktingpolitik har hittills varit
inriktad på bistånd och nödhjälp till
flyktingproducerande länder samt på att ge
uppehållstillstånd till flyktingar som varit
berättigade därtill. Uppehållstillstånd har i
allmänhet givits permanent, och därefter har, med
blandade resultat, en integrering i det svenska
samhället påbörjats. Asyl har i Sverige i praktiken
kommit att bli en fråga om immigration och
bosättning.
I framtiden måste enligt min mening
skyddsaspekten och återvändandet betonas. Detta
skall gälla såväl för enskilda asylsökande som för
större grupper vid massflyktssituationer. Asyl är i
första hand en fråga om skydd och trygghet.
I detta sammanhang kan noteras att regeringen
givit Invandrar- och flyktingkommittén i uppdrag
att göra en bedömning av behovet om en mer
omfattande användning av tillfälliga
skyddsanordningar. För egen del tror jag att ett
sådant behov föreligger. Tillfälliga
uppehållstillstånd bör kunna bli ett normalt inslag i
den svenska flyktingpolitiken.
Stimulanser och insatser av olika slag för frivillig
repatriering bör också komma till stånd i ökad
omfattning. Även invandrare som hunnit bli
svenska medborgare skall kunna omfattas av detta.
Under senare tid har diskuterats om praxis i
asylärenden skärpts. Vidare har diskussionen om
flyktingskapet varit intensiv, inte minst kopplat till
situationen i Kosovo. Tillhörande frågor har
diskuterats på en utfrågning som utskottet
anordnade.
Regeringen har tillkallat utredare för att få en
bedömning av hur Utlänningsnämndens praxis i
asylärenden har utvecklats. Den slutsats som kan
dras är att tillämpningen i vissa fall kan ha skärpts.
Samtidigt betonas att tillämpningen har blivit mer
enhetlig.
Regeringen har sagt sig vilja finna former för att
mer aktivt kunna påverka asylpraxis. Personligen
anser jag att man bör vara försiktig. Det är av stort
värde för rättssäkerheten och
likabehandlingsprincipen om en enhetlig
tillämpning av asylreglerna kan ske, låt vara att
förändringar över tiden kan bli nödvändiga.
Beträffande situationen i Kosovo kan noteras att
regeringen i sitt beslut den 14 april har utgått ifrån
att kosovoalbanerna -- låt vara att undantag finns --
inte är flyktingar som har rätt till skydd.
Uppehållstillstånd ges enligt beslutet på
humanitära grunder. Vid utfrågningen framkom
icke desto mindre att situationen i Kosovo är minst
sagt eländig, med förtryck och trakasserier som
normala inslag.
Fru talman! Asylprövningshanteringen har under
flera år utsatts för ett mycket stort tryck på grund
av den mycket stora strömmen av asylsökande.
Tidsutdräkten har blivit lång och skapat osäkerhet
hos enskilda asylsökande.
Respekten för vår asylprövning har gradvis börjat
urholkas. Ett nej i första instans innebär med
automatik att en prövning sker hos
Utlänningsnämnden. Ett avslag där ses ändå inte
som ett nej, utan ny ansökan lämnas in. Ett nej på
ny ansökan ses inte heller som ett nej, utan
flyktingarna gömmer sig. Man utgår från att det
förr eller senare skall gå att få ett uppehållstillstånd.
Beslut av administrativ karaktär, som detta ändå
gäller, brukar alltid efterlevas i Sverige -- det finns
en lång tradition. Tjänstemän och anställda på
Invandrarverket, Utlänningsnämnden och hos
Polisen sliter år efter år i enlighet med de lagar och
förordningar som politikerna har skapat.
Avvisningsförfarandet är behäftat med så många
hänsyn att det i praktiken inte fungerar. Polisens
uppgift är i många fall nära nog hopplös.
Politikerna har ett ansvar för att tillse att det ges
förutsättningar att verkställa fattade beslut. Tyvärr
finns det brister.
Vid avvisningsbeslut har gömmandet av avvisade
nu kommit att bli snarare regel än undantag. Jag
tycker att detta är ytterst oroande. Det är oroande
därför att de gömda barnen uppenbarligen far illa.
Att gömma sig är ett beslut som föräldrarna fattar.
Tusentals svenskar med ömmande samveten ställer
upp och skyddar dessa flyktingar. Jag har respekt
för deras motiv, men det är oroande, eftersom
civilmotstånd i en demokratisk rättsstat alltid är
oroande. Ett stort ansvar åvilar både dem som
gömmer sig och dem som gömmer.
Det allra mest oroande är dock att det nu är helt
uppenbart att det lönar sig att överklaga så långt det
över huvud taget går och sedan gömma sig.
Regeringens beslut den 14 april att nu i praktiken
ge alla, inklusive de gömda, rätt att stanna måste
ses som ett nederlag för alla dem som anser att det
är skyddsbehovet som skall utgöra grunden för asyl
och för alla dem som tror på en enhetlig och
konsekvent utövning av lagstiftningen och på lika
behandling över tiden. Vår invandrarpolitik orkade
inte stå emot en aktiv opinion.
Men givetvis var regeringens beslut samtidigt en
seger för de barnfamiljer beslutet berörde. Många
av dem har väntat länge på besked. Det var också
en seger för dem som redan erhållit besked och
därefter gömt sig. Likaså var regeringens beslut en
seger för alla dem som engagerat sig för de
asylsökande genom att gömma dem.
Civilmotståndet lönade sig.
Det fanns enligt min mening fog för att finna ett sätt
att väga in långa handläggningstider i samband med
prövning av uppehållstillstånd. Likaså är nog de
flesta överens om att situationen i Kosovo är av den
art att det känns svårt att återsända barnfamiljer dit
just nu. Men sammantaget, det vill jag gärna
erkänna, förespråkade jag en mer restriktiv
lösning.
Det kommer alltid att vara svårt att göra
avvägningar. Å ena sidan finns krav på
långsiktighet, konsistens, konsekvens och
likabehandling. Å andra sidan finns krav på ad hoc-
lösningar som grundas på strömningar, opinioner
och politiska bedömningar som med nödvändighet
kan variera över tiden. Det kan inte vara särskilt
lätt att vara invandrarminister.
Fru talman! I utskottet har vi haft, och har alltjämt,
den grundläggande inställningen att försöka bli så
eniga som möjligt. Vår ordförande Gullan
Lindblad har bidragit till att skapa ett klimat där vi
har kunnat resonera ihop oss mycket bra. Jag
tycker att det är bra, och jag vill gärna medverka
till att vi kan fortsätta att ha en sådan tingens
ordning. Det är av värde att vi gemensamt försöker
ena oss om en humanitär flykting- och
invandrarpolitik. Vi skall se mer till det som förenar
oss än till det som skiljer oss.
Fru talman! I mitt anförande har jag enbart
uppehållit mig vid flykting- och invandrarpolitiken.
Hur vi tar hand om de 100 000 nya invandrare vi fått
de senaste två åren kommer vi att få många
anledningar att återkomma till.
Slutligen vill jag säga ett par ord om
reservationerna. Nydemokraternas reservationer
går jag inte in på. Socialdemokraterna försöker sig
på ett litet klipp i sin reservation. De vill minska
anslaget med 270 miljoner. Jag skulle gärna hänga
med om jag såg att det var realistiskt, men jag ser
det nog mera som en luftpastej och ett utslag av
kreativ budgetteknik. Om detta är ett exempel på
Socialdemokraternas sätt att bedriva budgetarbete
tror jag att väljarna i höst har all anledning att oroa
sig.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
utskottets betänkande och avslag på
reservationerna.