Fru talman! Vi behandlar nu konstitutionsutskottets betänkande om författningsfrågor - ett väldigt brett betänkande där väldigt många frågor tas upp.
Jag noterar till exempel att en av frågeställningarna i dagens betänkande gäller karantänsregler, det vill säga regler för hur lång tid som ska gå innan ministrar kan ta på sig uppdrag i näringslivet.
Med tanke på diskussionen i dessa dagar om Carl Bildt skulle man kanske nästan vilja eftersträva motsatta karantänsregler, det vill säga hur lång tid som ska gå innan en person från näringslivet tar ministeruppdrag. Det hade kanske varit nyttigt för Carl Bildt att sitta i karantän ett tag; det tror jag.
Det är alltså en av frågorna här. Men det är också väldigt många andra frågor som diskuteras i det här betänkandet.
Samtliga motioner avstyrks, bland annat med hänvisning till pågående arbete i Grundlagsutredningen och i Ansvarskommittén.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet men skulle vilja ta tillfället i akt och lite grann diskutera de grundläggande författningsfrågorna.
Från socialdemokratins utgångspunkt anser vi att det nuvarande valsystemet i huvudsak fungerar ganska väl. Det upplevs som rättvist av medborgarna och verkar i alla fall bidra till ett högt valdeltagande. Det är enkelt och lätt överskådligt och leder till en bred representation av folkvalda från hela landet.
Amerikanerna har uttrycket
If it ain't broken, don't fix it!
- om det inte är någonting som innebär stora bekymmer ska man kanske inte gå in och röra alltför mycket i det. Men därmed är det inte sagt att vi inte ska göra en del förändringar. Det bör man kanske göra. Men det är viktigt att det inte sker ogenomtänkt och hafsigt. Författningsfrågorna ska man vara rädd om. Dessa slarvar man inte med.
Vi försöker så långt det går att i den svenska diskussionen vara överens om förändringar och söker efter kompromisser på författningsområdet. Det har varit en styrka i svensk demokrati att eftersträva enighet om spelreglerna, att inte träta i onödan och att inte med knappa och tillfälliga majoriteter trumfa igenom stora förändringar av valsystemet. Vi vet ju hur snabbt det kan bli ombytta roller.
Vi är, som sagt, ganska nöjda med det nuvarande valsystemet. Men om jag ska peka på något som kan bli ett problem i framtiden så är det valsystemets förmåga att leverera handlingskraftiga regeringar, särskilt i en krissituation.
Vi har ju ett valsystem som bygger på en stark proportionalitet. Har ett parti fått 20 procent av rösterna ska det också ha 20 procent av mandaten i riksdagen. Detta har den fördelen att det är enkelt för väljarna att förstå och att det upplevs som rättvist. Men nackdelen är att det kan uppstå situationer där det blir svårt att regera Sverige.
Så var det till exempel i början av 1990-talet under den förra borgerliga regeringen som ju tvingades att luta sig mot Ny demokrati. Det innebar att regeringen fick en mycket svag ställning - detta mitt i en stor ekonomisk kris.
År 1994 fick vi ett klart valutslag som undanröjde de här problemen. Men jag tror att vi alla bör fråga oss vad som hade hänt om Ny demokrati hade kunnat fortsätta att utnyttja sin skadliga vågmästarroll. Och vad är det som säger att vi inte kan hamna i precis samma situation igen, kanske inte med Ny demokrati - det partiet är lyckligen avsomnat, får man väl säga, och sörjt av kanske ingen; inte ens av Bert Karlsson, tror jag - men kanske med ett annat parti.
Vår position i den här frågan är alltså tydlig: Vi vill inte försätta vårt land i en situation där Sverige inte kan regeras under en allvarlig ekonomisk kris. Skulle det inträffa skulle inte bara grundvalarna för välfärdsstaten undermineras, utan hela förtroendet för det demokratiska systemet skulle erodera. Sverige måste kunna regeras också i svåra tider. Just därför behövs det parlamentariska underlag som kan bära upp starka och handlingskraftiga regeringar. Det kan jag som socialdemokrat kosta på mig att säga också i dag med den ställning vi nu har som oppositionsparti. Oavsett vilken färg regeringen har måste den kunna regera när Sverige är illa ute. Regeringsfrågan är alltså viktig för oss.
Slutsatsen blir förstås att ska man göra någonting här är det i varje fall inte i riktning mot en ytterligare ökad proportionalitet, snarare tvärtom. Men det är en fråga som vi diskuterar vidare i Grundlagsutredningen. Jag vill bara här markera vår grundinställning i detta avseende.
En annan utgångspunkt för socialdemokratin är att vi måste ha ett valsystem som stimulerar till ett ökat valdeltagande eller som i varje fall inte medverkar till att minska det.
Därför är vi till exempel ytterst skeptiska mot skilda valdagar. Vi ser också med skepsis på påståendet att ett ökat inslag av personval höjer valdeltagandet. Jag tycker inte att det finns särskilt mycket som tyder på det, snarare tvärtom.
I många av de länder som har ett stort inslag av personval och till exempel där man har obligatoriska personval - i Finland, Japan och Polen - är valdeltagandet mycket lågt. I Finland ligger det på 66 procent, i Japan på 56 procent och i Polen på 40 procent. På Irland där väljarna själva rangordnar sina kandidater låg valdeltagandet senast på 62 procent. I länder med strikta partival, till exempel i Norge och på Island, är valdeltagandet däremot ganska högt, 77 procent respektive 87 procent.
Sverige är ett mellanting mellan dessa system. Vi har ett partival, men vi har personvalsinslag. Jag tycker inte att någonting tyder på att valdeltagandet har påverkats positivt sedan personvalsinslaget introducerades. Valdeltagandet gick ned 2002 men gick upp 2006, och samtidigt minskade antalet väljare som personröstade. Det har det gjort trendmässigt sedan vi introducerade det. År 2006 var det bara 23 procent som valde att personrösta i riksdagsvalet.
Det verkar faktiskt inte finnas något större intresse för personval bland medborgarna. Det verkar nästan som att det är vi politiker själva som är mest intresserade av att prata om det. Jag skulle tro att många väljare tycker att det är lite löjeväckande när en del politiker anstränger sig så för att framhäva just sig själva och sina egna personliga egenskaper. Det kan nästan ge ett lite lätt narcissistiskt intryck när det är som värst.
Jag tror att de flesta väljare tycker att det är viktigast att få tydliga politiska alternativ att välja mellan. Vem som företräder partiet är för de flesta svenskar inte särskilt viktigt. Nu vill en del ta bort spärren till personvalen. Det finns också med i betänkandet. Det tror jag vore dumt. Det skulle undergräva partiernas verksamhet, och det skulle också öppna för enskilda kandidater att nästan kunna kuppa sig fram. Vid 2006 års val hade det räckt med 175 personröster för att bli personvald till riksdagen, om det inte hade funnits någon spärr. Det var resultatet av den föredragning vi fick i går av Grundlagsutredningen. 175 personer - det är ju släkten och så några till. Man förstår hur sårbart ett sådant system blir.
Dessutom öppnar man för mycket mer av aggressivt beteende av ibland mindre nogräknade kandidater. Det skulle bli mera av smutskastning av andra och också större lockelse att låta andra intressen, till exempel företag eller kanske till och med fackliga organisationer, att finansiera just sin personvalskampanj. Vi har redan de tendenserna i dag, och de skulle stärkas ytterligare om vi skulle gå mot en amerikanisering av politiken.
Någon effekt på valdeltagande verkar det alltså inte ha. I själva verket är det helt andra faktorer som bestämmer valdeltagandet. Jag tror att den viktigaste faktorn när det gäller valdeltagandet är känslan av att höra till samhället, att vara en del av demokratin. Det beror i sin tur på hur den sociala situationen ser ut. Det är ingen tillfällighet att valdeltagandet i Sverige steg kraftigt när de sociala klyftorna minskade på 1900-talet - från ett valdeltagande på ungefär 50-60 procent på 20-talet till 60-70 procent på 30- och 40-talen och till 80 och ända upp till 90 procents valdeltagande på 50-, 60- och 70-talen. Klassklyftorna har en stor betydelse. När färre människor marginaliseras ekonomiskt ökar det politiska deltagandet.
Därför kan man vara oroad över det som nu händer med de ökade klassklyftorna och det pågående systemskiftet. De som bor i miljonvillorna i Professorstaden hemma i Lund har traditionellt sett ett mycket högt valdeltagande. De får nu skattesänkningar på i genomsnitt 20 000 kronor per hushåll, och det bara i fastighetsskatt. Några kilometer norrut i Norra Fäladens hyreshus, där många är låginkomsttagare eller arbetslösa, får man känna av hur det är att bli utkastad i öppen arbetslöshet och hänvisad till socialbidrag. Där finns redan i dag ett lågt valdeltagande. De som bor där kommer att marginaliseras ytterligare.
I Professorstaden är det moroten som gäller, och på Norra Fäladen är det piskan som går fram. Vilka effekter det sedan får för valdeltagandet återstår att se. Det beror förstås mycket på hur vi i socialdemokratin och i andra progressiva partier klarar av att mobilisera de väljare som pressats ut i marginalen. Hur vi lyckas med det får vi veta 2010.