Fru talman! Låt mig först säga att jag uppskattar Ingvar Svenssons sätt att resonera om vikten av att vi är överens om stora förändringar och att vi slår vakt om den tradition vi har i Sverige. Vi hafsar inte fram författningsförändringar, och vi genomför inte stora förändringar utan att vi på det stora hela är överens. Det öppnar naturligtvis för kompromisser på olika områden, och jag tror att det är viktigt att vi gör så.
Ingvar Svensson tyckte att jag fäste för stor vikt vid detta att skapa handlingskraftiga regeringar. Men min poäng var att Sverige måste kunna regeras inte bara i tider av solsken utan också när det regnar. Då är det viktigt att man har en ordning som gör att regeringen verkligen kan regera landet.
Handlingsförlamning kan inträda av åtminstone två olika skäl. Det ena skälet är om man har en koalitionsregering där man drar åt olika håll och inte kommer överens. Det kanske kommer att inträffa under den här mandatperioden; vad vet jag? Det andra skälet är om regeringen inte får stöd i riksdagen för sina förslag. Det är också en form av handlingsförlamning.
Problemet 1991-1994 var att vi hade båda delarna. Vi hade en koalitionsregering som hade svårt att hålla ihop inbördes och som dessutom, ovanpå det, inte hade majoritet i riksdagen. Ny demokrati hade ju en vågmästarställning. När man lägger ihop de två effekterna blir det nästan mer än handlingsförlamning. Det var nästan likstelhet ibland, om man får säga på det sättet. Man kunde inte nå fram för att göra stora förändringar. Till slut fick man söka stöd hos oppositionen, det vill säga den socialdemokratiska oppositionen, som då gjorde två uppgörelser med regeringen.
Problemet är att vi helst inte vill hamna i den situationen igen. Det är därför jag lyfter fram detta så tydligt. Om vi nu ska göra någon reform är det snarare i den riktningen, det vill säga genom att skapa parlamentariska förutsättningar för starka regeringar.