Fru talman! Det är alldeles riktigt som Ingvar Svensson säger att också socialdemokratiska regeringar har haft bekymmer. Vi kan gå ännu längre tillbaka och se regeringskrisen 1990. Det var en minoritetsregering som inte fick stöd i riksdagen för det krisprogram som man då gick fram med. Sedan kom den borgerliga regeringen som hade sina bekymmer. Jag väljer inte att värdera det. Själva poängen är att oavsett vilken färg regeringen har ska den kunna regera landet också när man har problem. Det var min huvudpoäng. Det var inte min mening att peka finger på det sättet just åt borgerligheten.
Annars kan man säga att just nu är det ju inte handlingsförlamning som den här regeringen präglas av. Det är snarare tvärtom att systemskiftet drivs på när det gäller arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och sjukvården. Vi ser kraftigt ökade klyftor som är en följd av den politik som ni för. Det är inte handlingsförlamning vi ser. Jag ser en helt annan form av bekymmer.
Vad är jag ute efter? Det finns ju två extremer. Den ena extremen är att ha majoritetsval i enmansvalkretsar. Då tar det största partiet mandatet i en valkrets såsom sker i exempelvis Storbritannien.
Den andra extremen är riksproportionalitet, som vi har i dag, med proportionella val där 20 procent av rösterna också ger 20 procent av sätena.
Sedan kan man röra sig mellan dessa två extremer. Det finns några saker man kan röra i. Det ena är valkretsarnas storlek, det andra är antalet utjämningsmandat och det tredje är riksdagsspärren, alltså den fyraprocentsspärr som vi har.
Jag vill inte ta ställning till vad man ska göra i det här läget. Det är alldeles för tidigt. Låt mig bara säga att jag inte vill ha en ordning där man driver proportionaliteten ännu längre, splittrar upp riksdagen ännu mer och försvagar regeringarna ännu mer.