Fru talman! Om man tittar på den politiska ut-
vecklingen i Europa har jag fog för mitt påstående.
Det var ingen som för fem sex år sedan tänkte sig ett
toppmöte om sysselsättningen. Det var absolut nå-
gonting som var upp till varje enskilt medlemsland att
sköta självt. Det skulle EU inte lägga sig i. EU skulle
dock lägga sig i den andra sidan av politiken: pen-
ningpolitiken och den monetära diskussionen. Där var
det fritt fram, men inte på sysselsättningssidan. I den
meningen har det inom EU funnits en besvärande
obalans - för att uttrycka sig försiktigt.
Jag ser detta som ett första uttryck för våra an-
strängningar att faktiskt lyfta fram en gemensam eko-
nomisk politik som utnyttjar de förutsättningar i Eu-
ropa som låg inflation, låga räntor och sunda offentli-
ga finanser har skapat, som jag aldrig har sett såsom
stående i motsats till våra möjligheter att klara jobb
och välfärd, tvärtom.
Att utifrån detta resonemang ta några initiativ för
att ändra EMU-projektet är alltså inte aktuellt, och
konvergenskriterierna upplever jag som sunda eko-
nomisk-politiska mål - snarast som förutsättningen att
långsiktigt klara en ekonomisk utveckling där vi kan
pressa tillbaka arbetslösheten.